Vilken manga läser du just nu och vilken ser du fram emot?

[Adephi]

7 seeds - en post-apokalyptisk historia.

 

 

Jorden kommer träffas av en eller flera meteorer och mänskligheten kommer säkert att gå under.

För att förhindra att människorna utplånas skapas projektet 7 seeds där team med sju unga människor och en vuxen guide fryses ner för att sedan återuppväckas när jorden anses säker igen och på så sätt låta mänskligheten börja om. Dessa seeds är noga utvalda för att ha störst chans att klara sig i den nya världen. Dock är team Summer A de enda som vetat om att detta var deras öde och tränat för det sen dom var små. De andra teamen vaknar bara upp utan att känna till något.

Man får följa alla de fem japanska teamen både i framtiden och i nutiden, innan katastrofen.

 

Det är en jättebra serie. Fint tecknad, bra berättad och man lär verkligen känna karaktärerna.

Den är bitvis jättesorglig och jag grät floder vid kapitlet om team Winter.

[Sceleris]

7 seeds - en post-apokalyptisk historia.

Scifi-jōsei-manga? Melodrama? Detta skall undersökas! :D

[Adephi]

Scifi-jōsei-manga? Melodrama? Detta skall undersökas! :D

Tycker jag, den är verkligen hur bra som helst :)

[Sceleris]

Kollar in lite ny manga. Hibi Chōchō (typ Daglig fjäril?) handlar om en superdupersöt tjej (bild på officiella sajten) som är så superdupersöt att hon får alla killars uppmärksamhet i princip hela tiden. Detta har gjort henne extremt... introvert vet jag inte om jag skulle kalla det, men hon pratar nästan aldrig med någon, inklusive sina vänner och sin familj. Hon visar nästan aldrig ens ansiktsuttryck. I serien börjar hon gymnasiet och får upp ögonen för en jämnårig kille som är den enda som undviker att titta på henne. Det visar sig att han är en kille som aldrig pratar med tjejer.

 

Det är verkligen inte en spännande serie, och det händer nästan inget. Tjejen är åtminstone inte lika naiv och okunnig som Sawako i Kimi ni Todoke, utan hon förstår att hon är kär i killen, men... de pratar inte. De blickar lite åt varandra ibland, och nästan inget händer.

 

Det enda intressanta med serien är egentligen just det att huvudpersonen nästan inte har någon dialog, extern eller intern. Jag ska inte väsnas en massa om att det leder till bristfällig karakterisering (det hade hjälpt att se henne i situationer utanför skolan, men alla kapitel jag läst har ägt rum i skolsammanhang), för det är ju liksom dussinshōjo, och då handlar det för min del mer om "vilken nisch har DENNA serie?" än om hur välgjort det är. Inte för att jag har några problem med huvudpersonen som sådant, men min sympati tillfaller snarare den färgglada tjejen i årskurs två, som blev kär i den tysta killen och hänger efter honom hela tiden. Kanske lite jobbig, men ärlig och aktiv. (Röstis i mitt huvud: Kana Hanazawa.)

[Sceleris]

Jag läser konstig manga.

 

Sekai no Hate de Aimashô (typ "Låt oss älska vid världens ände") handlar om en utomjordisk prins som bestämmer sig för att han ska gifta sig med jordlingen Ryôma -- fast Ryôma är ju kille, om än något feminin och försiktig. Så prinsen förvandlar Ryôma till tjej. Även om hen (och nu är det väl ett särdeles bra tillfälle att använda det ordet!) verkar vänja sig rätt bra vid sin nya kropp, så gillar inte Ryôma att ha förvandlats mot sin vilja och hyser därför agg (lite åt tsundere-hållet, inte faktiskt hat) mot prinsens. Så frågan är väl vem som är mest envis: prinsen som vill att Ryôma ska bli hans fru, eller Ryôma som vill att prinsen ska förvandla tillbaka honom till kille.

 

Konstigt. Den började visst 2008, men jag hade banne mig trott att den var från 90-talet. Det är gammal stil och trötta klyschor. Dessutom är Ryômas ikemen-lillebror kär i Ryôma, vilket han var redan innan Ryôma blev tjej. Och det är mer Love Hina än Koi Kaze.

 

Sen började jag läsa lite av Liar x Liar. Konstnärligt sett en ytterst tunn shôjomanga om en 20-årig tjej som råkar träffa på sin jämnårige playboy till styvbror på stan. Fast hon är klädd som gymnasietjej och lyckas lura honom att hon bara är nån som ser ut som hans syster. Så hon bestämmer sig för att lära honom en läxa för hans playboy-fasoner och börjar dejta honom under falsk identitet. Så blir han faktiskt kär i henne också. Alltså, det är ju jättetaskigt av henne!

[Mishee]

Har läst Suki tte Li na yo och håller på att läsa om den igen för andra gången då den är så förbaskat bra. Har dock ingen manga att se fram emot, så det blir att läsa Tasogare Otome x Amnesia härnäst.

[Abblot]

Just nu läser jag endast Naruto. Väntar spänt på nästa kapitel :D

[Sceleris]

En serie jag läser nu heter Comic Studio. Den handlar om aspirerande mangatecknaren Minoru Aihara som vill teckna manliga actionserier. Till sin glädje får han logi och jobb som assistent hos skaparen av en av de manligaste serierna, men får en överraskning: "Kenji Takakura" visar sig vara Ichiko Sekai, en tsundere-aktig tjej som ser minderårig ut (men är 20 år). Det är lite humor, lite "loli-ecchi", lite sånt trams. Av beskrivningen så bör ni kunna fylla i det mesta.

 

Den är inte så vidare bra, men det är två saker med serien som är lite intressant för mig. Det ena är att killen och tjejen påminner lite i design om Shiraishi och Akira-sama i "Lucky Channel"-segmentet i Lucky Star. Det kan ju vara bara inbillning från min sida, men Minoru Aihara--Minoru Shiraishi?

 

Det andra är att den romantiska delintrigen mellan huvudpersonerna är lite, lite avvikande. Ja, hon är tsundere, och ja, det är en massa "håll min hand, s-s-så att jag kan få idéer till min manga" (eller snarare mer sexuellt, typ "låt mig sitta grensle över dig och hålla om dig, s-s-så att jag kan få idéer till min manga") -- oooch så kommer nån in så blir de avbrutna. Men de gör också saker utan ursäkt. Typ ser varandra i ögonen och går mot en kyss (...innan någon kommer in så de blir avbrutna). Och när de gör saker utan att ens komma med tsundere-ursäkter så blir det som en helt outtalad men för båda underförstått kärleksfull grej. Lite gulligt.

 

Kram utan ursäkt. (Så som det ska va'!)

[zimeon]

Kommentarer om manga jag läser just nu (i stort sett bara saker i Afternooon):

(orkar inte ta med bilder, för då måste jag dra fram scannern och så blir det bara jobbigt. Nästa gång kanske.)

 

* "Scooter-Isaki": (Av Hitoshi "Yokohama Handelsdagbok" Ashinano ). Lugn och feelgood-serie, så lugn att man tror att hjärtat sänker takten när man läser den. Halvskum och fantisernade. Tog visst slut. Lika skum som Handelsdagboken, men ännu skummare. Och jag måste erkänna att jag inte riktigt fattade vad hon ville med slutet, även om det var coolt. Det kan hända att man läser den så långsamt (ett kapitel i månaden) och därför missar vissa referenser (ibland är det ju långt mellan varven också).

* "Hjälten Vog Ramba" - Alltså vad är det här? Apkonstig science fiction om ett samhälle där alla människor blir frivilligt hjärntvättade via radiomottagare i hjärnan så att de aldrig någonsin kan få negativa känslor (pain-free), för att avancerad datorspådom avslöjat att det var det enda sättet att undvika totalt domedagskrig och mänsklighetens utplåning, och om några som väldigt lakoniskt försöker bekämpa detta "pain-free". Science fiction och avancerad politik påminner om Asimovs Stiftelsetrilogi, men där slutar likheterna (tror jag). Den skummaste serien jag läst i Afternoon, och det inkluderar saker som Icon och vad-fasen-hette-nu-den-där-skumma-saken-jag-läste-för-länge-sen.

* "Nekulog" (av Takatoshi "Mokke" Kumakura). Kinesisk mytologi och folktro och huvudpersonen vill återuppliva sin (styv?)syster som dött. Han dras in i en massa märkliga strider med undelriga andar. Tog visst också slut. Lite abrupt. Men jag måste säga att tja, den fångade mig inte riktigt. Inte lika mycket som Mokke.

* "Mystiska Flickvännen X" (av Reach "Discommunication" Ueshiba). Tsubaki och Urabe är ihop, men det inskränker sig till att Tsukabi får smaka på Urabes spott en gång om dagen. Resten är lite bisarra händelser de dras in i. Den börjar faktiskt arta sig lite. Jag har tyckt den har varit ett distinkt nedköp jämfört med den helt otroliga Discommunication och uppföljaren Drömmagikerna, men nu börjar det bli lite skoj, med sånt där knäppt i bakgrunden igen. Hoppas han håller i sig.

* Himmelens Blodsband (av Yasuhiko "Gundam" Yoshikazu): Historisk realism om rysk-japanska krigets utbrott. Fräsig och fasen vad den där karln ritar som Gud, men tja… jag har lite svårt att följa den. Återigen det där med att läsa ett kapitel i månaden.

 

Det går fler serier i Afternoon (många fler), men det var de här jag kom på just nu.

 

 

[FarbrorPierre]

De jag läser SERIÖST? Sun-Ken Rock, One Piece, Aiki, Blade Play, Monster Musume no Iru Nichijou, Nozoki Ana, Nana To Kaoru, Shokugeki no Souma, Maoyuu Maou no Yuusha <-- Mangan slår Animen på alla sätt., Otoyomegatari.


Alla dessa.

   

[larsleo]

Väntar fortfarande på upplösningen på EVA-mangan.. men i takten dom volymerna släpps så känns det som att det kommer dröja till 2020 innan jag har hela..jag köpte ju dom första 5 volymerna 2003...och nu är det uppe på nr 10..

[wilfried]

Du får nog köpa på utrikiska eftersom den svenska utgivningen är nerlagd.

 

På plussidan är att du kan köp 11-13 direkt nu!

[Hikari no Hohenheim]

Jag blev lite utbränd på Naruto och började istället läsa Soul Eater istället. Jag ligger nu fem och en halv volym in, och kan inte säga att jag har riktigt trevligt med den här serien. Visst handlar det väldigt ofta om shonen-klychor jag sett många gånger förr, men sättet det utförs på känns fräscht, och för det ibland att kännas lite som en parodi på sig själv. Med det inte sagt att den inte tar sig själv på allvar mer ofta än inte, det handlar trots allt om ungdomar som överkommer sina svagheter och besegrar mäktiga skurkar med vänskapsdrivna superattacker. Men när en av karaktärerna vars egenhet är att allting måste vara symmetriskt perfekt måste under stridens hetta åka hem från slagfältet för att se till att tavlorna är rätt upphängda så märker man att serien inte verkar ha några gränser för vad den kan hitta på härnäst.

 

Fint tecknat är det också.

[Blå]

Var ett tag sedan jag läste någon manga. Men har rättat till det nu och börjat läsa Kami nomi zo shiru sekai samt Gintama, finns mycket av de båda så kommer nog att hålla ett tag. 

[lolcatinti]

Jag har just läst klart Negative Happy Chainsaw Edge och är upplyft. Det var ett tag sen jag kunde säga att jag upptäckt ett till verk som var bra. Men NHCE är bra! En kärnfull berättelse som vill förmedla något till läsaren.

 

 

För den som gillar att läsa romaner kommer här en parallell:

NHCE handlar om en kille som lite tappat riktningen och sörjer sin kompis död, samtidigt som han träffar en tjej han blir intresserad av. Tjejen jagas av en övernaturlig motorsågsman och action ensures.

Men om man tar bort detta inslag av fantastik ser man att grundstoryn på några punkter liknar ungdomsboksklassikern Wallflower av Stephen Chboski. I Wallflower följer man Charlie som är mkt mer skadad av sin kompis bortgång och av livets olyckor och människors märkliga sociala beteenden, än vad Yousuke från NHCE är. Också den kvinnliga mottagaren av hans känslor är mer komplicerad än i NHCE.

 

Att jämföra NHCE med Wallflower är så klart orättvist eftersom den senare är kultförklarad och har en mer omfattande handling. Men den visar på hur två liknande ramberättelser dras isär av olika media och framför allt olika genre. Där Wallflower är en ungdomsbok med en kille som reser sig upp från en bil med händerna i luften och skriker till staden som lyser i natten, så är NHCE shounen och ecchi (tyvärr) där svärd, stora motorsågar, motorcyklar och en tjej med minikjol på vintern driver på en esteticerande linje i berättelsen.

 

Man bör självklart läsa båda. NHCE erbjuder mindre motstånd till läsaren än Wallflower, men den senare ger också en större belöning. Alla som läst D-ASH vet att en manga kan vara lika bra som en roman. Men de förhåller sig till olika oskrivna regler. När jag läser Negative Happy Chainsaw Edge kan jag inte låta bli att tänka: Hur skulle Wallflower bli om den omarbetades till manga?

[Sceleris]

Började läsa Mystiska flickvännen X på Crunchyroll och – nog för att vi visste det sedan tidigare, men ändå – fan vad Riichi Ueshiba är pervers och mysko. Liksom, Urabe saliverar floder vid upphetsning, det är väl ändå en stand-in!

 

Det blir förvisso lite lustigt med en stand-in för något sexuellt när serien redan uttryckligen handlar om sex, men det hade väl varit lite för plumpt annars. Jag menar, vi vill ju inte att det ska vara Kiss x Sis!

[Zeedox]

Jag har läst lite Quick start!! under årets gång, mestadels några sidor då och då. 

Serien, en 4-koma, handlar om en grupp tjejer som spelar rollspel ihop och skämtar ivrigt om hobbyns alla konstigheter. Då och då kommer små presentationer om kända rollspelssystem, framförallt de utgivna av bolaget FEAR. Det är i stort sett bara igenkänningshumor, som att provslå tärningar för att se om de är "tursamma" eller glömda läxor för att man pluggat rollspelsregler istället. Antar att det gör Quick Start!! ganska svår att sätta sig in i.

 

[larsleo]

Hmm det tar sig

Under läsning nu

- Full Metal Panic Sigma

- Pandora Hearts

och lite av och till Trinity Blood

[Sceleris]

Började läsa Fujimi Lovers (Odödliga älskare), en förhållandevis ny ­– och avslutad? – serie om Jun Kōno, en energisk lågstadiepojke som frågar chans på sötaste tjejen i klassen, Rino Hasebe. Och hon svarar att hon tycker om honom också! Tyvärr uppstår ett litet problem: just som Hasebe säger ja så slutar hon att existera. Bara så där. Poff. Puts väck. Och ingen annan än Kōno minns att hon någonsin funnits. Kōno blir förkrossad, och får ett metaforiskt hål i sitt hjärta...

 

 

...i några år, tills han börjat åttonde klass och träffar en av de nya sjuorna: Rino Hasebe! Trots hennes totalt annorlunda personlighet kan inte Kōno hålla sin själ eller sin kropp eller sitt hjärta från att älska henne igen, men denna gång får han kämpa för hennes kärlek.

 

 

Fujimi Lovers är en kul, bisarr romantisk komedi (nej, det är inte en tsundere-komedi, det handlar inte om hur mycket stryk protagonisten kan få) med en del roligt bildspråk som i första bilden (han ser ut som han känner sig) och en sympatisk huvudperson som flödar över av energi och kärlek. Det är som om han är genetiskt programmerad för att enbart älska Rino Hasebe, och det är liksom kul att se hans påhitt, man rycks med.

 

Sen kommer man till slutet av första kapitlet,

där Kōno vunnit Hasebes kärlek igen – och hon slutar existera igen, och Kōnos blodiga hjärta faller ut på marken och blir mörbultat och skuret i bitar

och man tänker att "vad fan är det här för serie egentligen?".

[Mishee]

Läste precis igenom "Love stage!" vilket gjorde att jag spårade in på ännu en "Yaoi" fokuserad manga, Sekai Ichi Hatsukoi. 

[Inari]

sitter och läser om sugar sugar rune för 14 gången XD ......... 

[Hikari no Hohenheim]

För en tid sedan fick jag lust att återuppleva känslan jag fick av att läsa manga när jag var liten, och började därför läsa om kanske den första mangan som jag läste på engelska, Inu-Yasha. På den tiden hade vi alla 11 böcker som hade kommit ut -- i sådana dära fina, stora utgåvor som kostade 200kr styck -- och jag minns hur vi väntade ivrigt på del 12. Sedan gick åren, och fler och fler volymer kom ut som jag aldrig läste, trots att min mamma fortsatte att köpa dem. Idag var det länge sedan hon slutade köpa serien, och 32 volymer har legat och sammlat damm i bokhyllan ett bra tag. Böcker som kunde ha varit en del av min uppväxt. Så liksom, bättre sent än aldrig!

 

Det visar sig tydligen att jag än idag gillar Inu-Yasha. Ok, visst, saker och ting händer utan att det etableras, och ibland känns det som att handlingen bara upprepar sig. Men likt förbannat, det är svårt att inte dras med när karaktärerna är så välskrivna. I det anseendet vet Rumiko Takahashi vad hon håller på med, och det är en ren fröjd att läsa nya äventyr från några av mina favoritmangahjältar från då jag var barn. En fortsättning på min barndom, kan man säga.

 

När de 32 volymerna är över får jag väl läsa resten på japanska. Men det kommer att kännas fel, på något vis.

[raz]

Började läsa Fujimi Lovers (Odödliga älskare), en förhållandevis ny ­– och avslutad? – serie om Jun Kōno, en energisk lågstadiepojke som frågar chans på sötaste tjejen i klassen, Rino Hasebe. Och hon svarar att hon tycker om honom också! Tyvärr uppstår ett litet problem: just som Hasebe säger ja så slutar hon att existera. Bara så där. Poff. Puts väck. Och ingen annan än Kōno minns att hon någonsin funnits. Kōno blir förkrossad, och får ett metaforiskt hål i sitt hjärta...

 

(rest omitted)

 

Den där mangan alltså. Snubben förtjänar någon sorts medalj. Ett Purple Heart fast för känslor.

 

Försökte beskriva den för Karja men kunde bara säga "Den drar inte i hjärtsträngarna - den går lös på dem med en avbitartång." Det senaste jävla kapitlet alltså. Holy shit, man borde ha sett det på en mils avstånd men det smyger upp på en varje gång!

[Inari]

läste just rasetsu no hana igen för jag hitta den inklämd i djupet av min manga hylla XD .. MEN GOD DANG IT jag har inte vol 9 ! 

Måste säga att jag gillar det väldigt mycket. den  har allt jag brukar vilja ha 

 

• stark tjej som huvudkaraktär, som kan försvara sig själv
• .... BISHOUNEN ! 
• drama ! 
• fantasy/supernatural 
• komedi
• tragedi 

måste även säga att den plot twist som är i boken är bra ... liksom jag trodde att han var det men det visade sig att han inte var det men att han typ var länkad till det .... hehehehehe men omg att de var tvungna att avsluta kärlekstriangels på ett sådant sätt .... liksom whut ....... men men 

[lolcatinti]

Själv håller jag på att läsa om Moto Hagios Heart of Tomas. Det är banne mig den bästa mangan någonsin!

Bra persongalleri, vacker teckning, engagerande psykologi.