Vilken manga läser du just nu och vilken ser du fram emot?

[Genma]

Sceleris och Anonym2, tackar!

 

Jag har inte läst någon manga på länge, men jag kompletterade min samling med lite Death Note och Yotsuba& på svensk utgåva, billigt på online-bokhandlarnas bokrea!

[My]

Jag har läst (och recenserat) första volymen av Blue Exorcist. Tänkte ta mig en titt på animen som just börjat visas i Japan också, i mån av tid, ork och engagemang. Men jag får nog lov att säga att det är imponerande att hon som gör serien lyckades trycka in så många klichéer (sannolikt på redaktörernas uppmaning) och ÄNDÅ lyckas få allt att kännas piggt och roligt för mig som läsare! Jag ska definitivt hålla ett öga på Kazue Kato även i fortsättningen! Hon kan mycket väl bli den som får nästa stora hitserie. Om denna hit blir just Blue Exorcist eller inte återstår att se. Om animen får stort genomslag så är det absolut ingen omöjlighet.

[Hikari no Hohenheim]

Nu har jag äntligen gått förbi den första stora övertäckande arken i Bleach, och ska precis börja på volym 23. Jag hade tydligen sett mer av animen än jag trodde, för jag kände igen allt som hände vol. 22. I nästa volym kommer jag dock förmodligen in i nytt material, något jag har väntat alldeles för länge med. Folk har sagt att den tappar i kvalitet längre in, men det bildar jag gärna min egen uppfattning om.

 

Lite som jag dock redan nu reagerar på:

Så vitt jag förstått fanns det Arancar (eller hur man nu transkriberar det) redan innan Aizen kom in i bilden; tur då att Ichigo och gänget inte hördes susen av dem under under sina första äventyr, inte ens när Ishida spred ut sitt Hollow-bete. Var de helt enkelt för intelligenta för att gå på ett sånt bete, eller var Ichigo helt enkelt inte tillräckligt stark då för att de skulle vara intresserade? Var de kanske upptagna med att käka upp folk på andra sidan jordklotet?

 

Och var de verkligen tvugna att göra sig av med Grand Fisher så där plötsligt? Som förra arken han kom fram i slutade lät det som om han skulle bli en av seriens värsta antagonister, men icke. Han fick nöja sig med att vara mellantramp för en helt annan plot-twist.

[My]

Jag har så smått börjat peta på musikmangan Beck igen. Slutade av en ren tillfällighet mitt i del 16 och efter det blev det inte av att jag läste vidare för att en massa andra serier kom i vägen. Tänk vad lätt det är att glömma bort varför man började älska en serie! När jag läste kom allt tillbaka. Nu funderar jag på om jag inte skulle ta och köpa hela resten av serien i ett svep, med tanke på att den är färdigskriven sedan något år tillbaka eller så. Begagnatpriserna borde väl börja sjunka snart tycker man.

[Freiztan]

Läser Fågel Fenix igen. Första sviten har åldrats mest, Tezukas Walt Kelly-liknande teckningsstil som dessutom blandar hysterisk slapstick med gravallvarliga massmordsskildringar, gärna i rutorna efter varandra, kräver lite invänjning för den moderna läsaren för att kunna tas på allvar. Men när man väl har kommit över den tröskeln, så är serien fortfarande ett mästerverk utan dess like. Eller snarare ett mästerverk med dess like, typ Anropar Adolf, Buddha eller Black Jack av samma kreatör. Det här är fortfarande Metropolis-Tezuka, eller Atom-Tezuka, så man får ju ta det för vad det är. Hela serien minns jag att den var lika mycket en katalog över Tezukas stilar, som en serie i sig.

[FrisseFrissén]

Jag läste i dagarna ut den fjärde volymen av Bakuman. Jag tycket det är en rätt så trevlig serie, fast ibland känns handlingen lite väl krystad. Speciellt den delen där de ska gifta sig när deras drömmar slagit in. Men annars tycker jag serien är kul, då man får en inblick i hur den japanska seriebranschen fungerar. Och så är det ju alltid trevligt att läsa lite Optimism och få ett avbrott från alla böcker om ond, bråd död som jag annars läser.

[Hikari no Hohenheim]

Det har tagit mig hela terminen och lite av jul- och sommarlovet, men nu har jag läst alla kapitel av Bleach som överhuvudtaget existerar. Det känns på något sett lite overkligt; när Bleach begav sig var jag glad att få tag på en volym varje kvartal, och fansubbar var det enda sättet att se animen, som då drabbades av den ökände 40-avsnitts-fillerarken, så jag grubblade länge över hur jag skulle ta mig in i serien. Att inte behöva förlita sig på fanöversättare längre, att kunna läsa varje nytt kapitel på originalspråk, är något jag drömt om länge.

 

Små helhetsspoiler:

Samtidigt är jag besviken. De varningarna jag hört om att serien blir dålig visade sig vara berättigad: den verkar inte kunna bestämma sig om den vill ha en stor häftig överhängande historia eller om den bara vill fokusera på en jädra massa strider. Just när de har avslöjat något viktigt och man tror att nu börjar historien ta fart, så struntar de blankt i det och bara trycker på med svärdsdueller. Superattacker är tydligen mer viktigt för författaren än handlingsdrag.

 

Djupare handlingsspoiler:

Vad sjutton hände med det faktum att Aizen hade dragit i alla Ichigos trådar? Vad menade han hade vetat om honom sedan "han födde honom"? När han berättade det förnyades mitt hopp för serien igen: detta betyder att han faktiskt hade en riktig anledning att kidnappa Orihime, och att han hade en ondskefull superplan i görningen... men icke: Ichigo spöade honom och sedan var det inget mer med det, förutom att han "innerst inne kanske ville ha en rival." Fast i och med att Aizen fortsatte vara kaxig ända till slutet börjar man undra om han kanske har ytterligare planer för Ichigo i alla fall. Det är som om författaren retas med oss, dinglar en bra handling framför näsan på oss men vägrar att använda den.

 

Näst upp är det förmodligen dags att läsa klart Fullmetal Alchemist. Det börjar bli svårt att undvika spoiler nu när så gott som alla har sett slutet i animen, alternativt läst det via skanlejshån.

[Lika]

"Yankee-kun to Megane-chan" Är helt otroligt bra i manga form men den har gjorts till ett tv-drama och den var det värsta jag sett hemskt (så nu har jag sakt det) Men var jag läser just nu är att läsa om hela One piece för 3 gången (jag har bara läst de 15 första volymerna så att de inte är roliga länge för jag kan alla skämt) Sen läser jag väl smått Bakuman, Air gear, Are you Alice?, Bleach, Houou Gakuen Misoragumi och random oneshots

 

Men en serie jag verkligen vill rekommendera är Ensemble en koreans online serie från början som man översatt den är totalt galen och helt i färg. Stilen är speciell och den handlar om en kille som varit springpojke och langare till koreansk maffia (han har sålt sig själv och massa annat elände) men han hamnar i den sitsen att han ska vittna mot denna maffiabossen som polisen inte fångat än. Detta gör att han får skydd hos en detektiv och hans familj det är väl bara det att han klär ut sig till tjej för han inte ska bli upptäck och igenkänd av maffian då han levt i den undervärlden hela sitt liv. Denna serien är humor jag läste hela i ett sträck! Men den är som sagt väldigt speciell i stilen då jag gillar sånt den får betyg 10/10 den saknar inget alls! Den handlar även om hur viktigt en familj är och att när man inte ska ta sin familj för givet. Bilden är ett fantastiskt utklip ur serien!

[Sadfriend]

Nu vet jag inte riktigt var manhwa hamnar i för fack men manga-delen av forumet verkar ju passa mest och bäst. Ni får helt enkelt flytta/radera den om ni finner er i det.

 

Koreanska webserier har blivit mer och mer populära nu på senare tid och av en anledning.

 

En som jag nyligen läst är Cheese in the trap. Själva handlingen är lite diffust på ett intressant och mystiskt sätt som får en att läsa långt in på nätterna. Trots att jag läst 25 kapitel har jag fortfarande ingen riktig koll på vart berättelsen är på väg.

 

Cheese in the trap handlar om Hong Sul, en helt vanlig kvinnlig universitetsstudent utan några som helst magiska krafter. Hon har däremot fått ett intresse i den stilige, rike, populära och charmiga Yoo Jung, som visar sig vara något helt annat... eller?

 

 

Serien är utformad i ett annat format än en van mangaläsare är van vid. Kapitlerna är 3-4 sidor långa och panelerna går från upp till ner. Självklart läser man även denna koreanska serie från vänster till höger, som i våra västerländska verk.

[21_17_27_V]

Serier jag samlar på just nu är:

Bleach

Naruto

FMA

Death Note

Samurai Deeper Kyo

 

...och serier jag läser på Internet är:

D. Gray-Man

07-Ghost

Witch Hunter (manwha)

[wilfried]

Jag tittade runt i amazon och såg att Fantagraphics kommer att släppa Heart of Thomas av Moto Hagio.

[My]

Jag tittade runt i amazon och såg att Fantagraphics kommer att släppa Heart of Thomas av Moto Hagio.

 

En ren kulturgärning. Alla borde stödköpa! De kommer säkert gå back på hela utgivningen i vilket fall, men man måste ju visa dem hur mycket man älskar att de ger ut gamla serieklassiker!

[idrougge]

Förra Hagio-utgåvan har väl redan tryckts i flera upplagor?

[larsleo]

Har efter ett låååångt uppehåll i mangaläsning återupptagit det.. mina evangelionpocketar började bli rejält dammiga :D

Läser Evangelion som vars utgivningstakt är kopiöst långsam.. började lösa den redan 2003...

Har även fastnat för Pandora Hearts.. vilket är lite kul då det är en kategori som jag sällan intresserar mig för men ändå..

Och sist men inte minst så Full metal Panic Sigma..

 

Jag lider ju tyvärr av syndromet sträckläsning... så då en volym är klar vill jag direkt ta nästa.. och det är lite svårt då dom inte är utgivna än..

[Sceleris]

Läser Evangelion som vars utgivningstakt är kopiöst långsam.. började lösa den redan 2003...

Tänk då de stackare som började följa serien februari 1995. ;) Medan de väntat på slutet så har det kommit och gått en TV-serie (oktober -95), en sammanfattningsbiofilm, en uppföljarbiofilm, och (förmodligen) en hel ny biofilmtrilogi, för att inte nämna sex andra, avslutade mangaserier (några pågår ännu) och sisådär nio-tio teve-och-datorspel.

[Sceleris]

Den som vill läsa lite Vampire Hunter D-manga gratis (och lagligt) online kan kolla på Emanga.com. Fritt fram till den 8 januari.

[Ebhen]

Accel World

Jag såg att en ny serie skulle dyka upp nu på våren och läste lite kort om den och blev nyfiken. Insåg att det fanns en manga också och kastade mig genast över den.

 

Serien presenterar en ganska ovanligt hjälte och det känns redan där fräscht och spännande. Det är Haruyuki, en fet, ful och väldigt osäker kille. Han är förstaårselev på Umesato Junior High School och mobbad av ett gäng på skolan som går rätt hårt åt honom.

Året är 2140 och vi är i en tid där neurologiska inplantat är vardagsmat.

Harus enda tillflykt från vardagen och mobbingen är in i den virtuella världen. Där spelar han alltid virtuell squash och på så sätt rensar skallen och avreagerar sig. Han har rekordet i spelet med en enorm marginal och det är det som gör att skolans vice president får upp ögonen för honom.

Hon är skolans starkast lysande stjärna, en skönhet och en mönsterelev som alla avundas. På den sociala skalan är hon Haruyukis totala motsats.

Snowblack (Kuro-yuki-Hime) som tjejen kallas (Ja, klart löjligt namn...) ger honom ett erbjudande han inte kan motstå.

Att kliva in i en helt ny värld där alla möjligheter finns. "Accel World".

En virtuell värld som är en "kopia" av den vanliga men där tiden tycks stå stilla runt omkring dem.

 

Seriens två världar kan inte vara mer olika. I den ena är det skoldag som vanligt och efteråt umgås man med sina vänner. I Accel World är det en kamp, man mot man likt klassiska fighting spel där man slåss för poäng och ranking. Kan låta banalt och roligt men om det nu ändå bara vore så enkelt... Du kan också förlora allt, och då menar jag verkligen ALLT. ;)

 

Jag gillade verkligen mangan och ser med stor förtjusning fram emot fortsättningen. Den här inledningen satte verkligen prägel på serien och det känns som om vi har en spännande resa framför oss.

Hoppas animen som börjar i mars eller april är lika sevärd som mangan är. :)

[idrougge]

Jag läste de två första romanerna om Accel world, och det var också medryckande grejer. Ett ganska stort avsteg från andra seriers upplägg med menlös huvudperson som hamnar i ett harem.

 

Animén vågar jag däremot inte hoppas så mycket på, det leder obönhörligen til ful CG och blir aldrig avslutat eftersom originalserien fortfarande pågår.

[Sceleris]

Jag läser också Accel World i mangaform. Helt okej. Min enda egentliga observation är att huvudpersonen är en tjockis, och att det vävs in lite "skönhet kommer inifrån"-budskap, vilket är trevligt.

 

Animén vågar jag däremot inte hoppas så mycket på, det leder obönhörligen til ful CG och blir aldrig avslutat eftersom originalserien fortfarande pågår.

Med lite tur kanske originalet börjar närma sig ett slut som animéversionen kan tajma in, som med Toradora. (Och de senaste versionerna av Shana och Zero no Tsukaima, om de räknas.) Eller så kanske de kan få lite kurage och skriva ett eget slut.

 

Ang senaste avsnittet så hoppas jag är det är som det verkar..

Du är så kall. :')

 

[Ebhen]

Blood Alone läser jag nu. Den sötaste vampyren jag sett sen jag såg Karin. Får se om den håller, än så länge så verkar den intressant.

[larsleo]

Nu verkar det som Evangelion äntligen börjar på närma sig sitt slut.. vol 13 ska tydligen släppas i november och det är den sista volymen... inte en dag förtidigt..har ju bara gått en 10 år sen jag inhandlade volym 5.... och mangan påbörjades 1995...nåja.. den som väntar på nått gott.. men det var rätt nära att man skulle ge upp hoppet helt...

 

Annars så.. Full Metal Panic! Sigma och Rosario är dom jag annars läser just nu

[Ryssen]

It's not my fault I'm Not popular

Ore ga Doutei o Sutetara Shinu Ken ni Tsuite

Yamada-kun to 7-nin no Majo

Minamoto-kun Monogatari

Sankarea

 

Ehh dom nästa kapiteln?

[Sceleris]

 

Så jag började läsa Pervoprinsen och den allvarsamma katten (Hentai Ōji to Warawanai Neko), ännu en i raden av mangaserier som först fångar mitt intresse genom en fånig titel – en undran om vad för slags serie som kan ligga bakom ett sådant namn – och sedan genom en ännu fånigare beskrivning. "Yokodera är en snuskhummer som ständigt misstas för en duktig ung man. Detta gör honom olycklig. När han får höra om en kattstaty som kan infria önskningar [bla bla bla]..."

 

Det låter väl ordinärt nog? Snuskig kille, vilken gimmick, och den där tjejen på framsidan av boken är väl säkert guden i kattstatyn som tagit mänsklig form eller nåt sånt, och så under seriens lopp kommer vi att få alla vanliga nya karaktärer: en loli, en ojō-sama, en barndomsväninna etc.

 

Inte riktigt. Just de orden, "inte riktigt", har följt mig under läsningen av de 11 första kapitlen. Det är i stort sett samma stoff som andra serier av samma kaliber. Det är en mangaversion av en lättroman, och mangaserien går i månatliga Comic Alive, som huserar mangaversioner av lättromaner som Boku wa Tomodachi ga Sukunai, Infinite Stratos, Kämpfer, Kanokon, Kono Naka ni Hitori Imōto ga Iru, Oniichan dakedo Ai sae Areba Kankeinai yo ne, Zero no Tsukaima och så vidare. Serier vi är bekanta med.

 

Men det är inte riktigt samma. Skillnaden mellan Pervoprinsen och de andra serierna som spelar i samma liga, är att de flesta andra serierna till största delen drivs av troper och bekväma omständigheter. Med det menar jag att karaktärer agerar som de gör för att det hör till karaktärernas mallar, och att saker händer för att det hör till själva berättelsens mall eller för att författaren helt enkelt vill att det ska hända.

 

Visst har Pervoprinsen troper och bekvämligheter, men den har drivkrafter som är svårt att hitta i serier som Nakaimo: tema och karaktär. Innan jag går vidare vill jag bara beskriva handlingen lite mer ordentligt. Yokodera brukar kika under kjolarna på flickor, men då tror folk att han drar upp ogräs eller polerar golvet för att hålla rent, och uppmärksammar eller belönar honom för det. Mer till saken hör att han har svårt att säga vad han vill. Han känner att han har en "snäll pojke"-fasad som är ivägen.

 

När han ska be kattstatyn om hjälp så träffar han en tjej med ett sorts motsatt problem: hon har svårt att tygla sina känslor, och kan gå från skratt till gråt till skratt igen på ett ögonblick. Hon känner att det får henne att framstå som barnslig. Så de ber tillsammans, och nästa dag visar det sig att deras önskningar gått i uppfyllelse. Ingen story utan komplikationer, så att de fick som de ville är också problemet. Utan att kunna tygla hur hans snuskiga tankar blir till ord hamnar Yokodera i klistret, medan tjejen, Tsukiko, helt tappat sin förmåga att visa känslor med ansikte och röstläge vilket exempelvis skrämmer barn som hon gillar att läsa sagor för. Så de måste samarbeta för att få hjälp av kattstatyn igen, och eftersom statyn endast för över det oönskade till andra människor, måste de hitta folk som vill bli av med just dessa egenskaper.

 

Temat handlar alltså om fasader och att visa känslor. Det här japanska ordet 素直 sunao, att vara ärlig med sina känslor så väl inför andra som inför sig själv, att säga vad man tycker och känner... det har vi sett förut. Det är den vanliga klyschlösningen på alla tsundere-tjejers problem, medan det här med fasader känns igen från exempelvis Kare Kano. Men det är inte allt serien handlar om. Yokoderas problem är egentligen inte att han inte kan stå för sina snuskiga tendenser, utan att han har svårt för att säga vad som behövs sägas. (Egentligen har han ett ännu mer fundamentalt problem, men lite måste man ju lämna i serien.) Men det handlar också om vänskap och att tänka på andras känslor.

 

Vänskap? Det handlar ju Boku wa Tomodachi ga Sukunai (Haganai) också om, och hur bra är den på en skala? Inte riktigt samma sak. I Haganai så hittar Grannklubben på olika aktiviteter för att förbereda sig inför den dag de får riktiga vänner – utan att se vad de faktiskt är och betyder för varandra, och går på så sätt som katten kring het gröt. Dessutom ligger det en romantisk-sexuell spänning mellan ungefär alla och killen Kodaka.

 

Nyckeln här ligger i karaktärerna. Det är inte att karaktärerna är unika. Pervoprinsens tritagonist (tredje viktigaste figur) är Azusa, en ojō-sama, alltså en rik och snofsig tjej med långt, blont hår och tsundere-tendenser. Grejen är att karaktärerna känns mer realiserade än i, säg, Infinite Stratos. De har mål, behov och önskningar som inte bara är parametrar i en klyscha, och de talar och handlar enligt sina givna personligheter. (Ganska bra dialog.) Och de lär sig och utvecklas. Höjdpunkten så här långt är, trots ojō-sama-tropen, Azusa. Hon är en rik och snofsig tjej med långt, blont hår och tsundere-tendenser, men det motiveras och leder till tematiska utvecklingar om vänskap, känslor och kommunikation. (Jag tycker verkligen om vad protagonisten Yokodera gjorde i slutet av akten.)

 

Jag ska inte säga att Pervoprinsen bryter ny mark, för det gör den inte. Det är inte djupsinnigt eller speciellt, men skämten är ganska bra, och främst av allt har de en infallsvinkel till klyschiga romantiska seinen-komedier som är för sällsynt i genren: ett lite bättre manus.

 

Digital Manga har licenserat den i USA, och för några månader sedan utannonserades en TV-anime som jag skulle gissa börjar sändas i januari 2013. Hoppas att de inte fuckar upp så mycket, bara. Annars kan den kanske bli helt klart sevärd.

 

Redigering: 1) Animeversionen kommer i april. 2) Hoppas jag inte ger någon falska förhoppningar. När jag säger "lite bättre" så menar jag typ 6/10 eller svag 7/10 istället för 5/10.

Redigerad november 11, 2012 av Sceleris

[Sceleris]

Medaka Box, kapitel 169. Serien tar metaberättandet till en annan nivå, med en fiende som inte

använder eller ens påverkas av förmågor

. Medaka förklarar detta genom att rita sig själv på ett papper, och under skriva texten

"förmåga: kan lära sig andras förmågor ögonblickligen"

– och sedan riva sönder pappret för att visa vad fienden skulle göra. Det känns lite som att seriens nuvarande akt är ett författarens experiment i att hitta på en omöjlig fiende som inte spelar enligt deras regler, och försöka finna ett sätt för protagonisterna att besegra denne; ett sätt som inte bara går i 2D på pappret, utan i "3D", liksom ut ur pappret. Konstig serie.

 

Jäkla Nishioishin.

[Hikari no Hohenheim]

Claymore är en serien jag länge har haft ögonen på, men då jag hörde att TV-serien har ett ovärdigt slut så har jag inte velat lägga ner pengarna på det. Här i Japan fick jag dock chansen att plocka upp de 20 första volymerna för endast 200０ yen, med andra ord mindre än 200kr. Halvvägs genom fjärde volymen kan jag bara säga att jag diggar den. Det är fint tecknad, relativt sofistikerad för en fight-shonen, och jag vill gärna inbilla mig själv att den dessutom är välskriven. Kanske säger jag bara det eftersom den jag har lätt att hänga med i den utan alltför mycket användning av uppslagsverk; i själva verket gick jag igenom hela första volymen utan att slå upp ett enda ord.

 

Annars har jag börjat följa en relativt ny serie i Shonen Jump vid namn Hungry Joker. Ni vet hur manga kan ta vilket koncept som helst och göra det till en shonen-serie? Denna gång handlar det om Newtons äpple, det vill säga det föll till marken och ledde till att han började tänka på tyngdlagarna. Enligt den här serien kom han inte på dem själv; äpplet var magiskt, och när han naggade lite på den så gav det honom kunskaperna han behövde. När huvudpersonen, en likgiltig vetenskapspojke (genibarn, ni vet) tar en hel tugga av samma äpple så får han kraften att kontrollera tyngdlagen. Äpplet är bara ett av många historiska artefakter vid namn Eureka, och såklart så finns det en ond grupp som vill komma åt dessa för att bringa jordens undergång. En ganska medelmåttig serie, men tillräckligt kul för att läsa nu när jag ändå samlar på Jump.