Vilket spel klarade du senast?

[Volbla]

För ett bra tag sen nu spelade jag igenom Rise of the Tomb Raider vilket nu är det andra spelet i den senaste serien. Jag har egentligen hundra saker jag skulle kunna säga om olika detaljer, mycket av det positivt faktiskt, men viktigast är att det mesta innehållet i spelet är förglömligt. Det fokuserar huvudsakligen på combat, och fastän det finns en hel del valmöjlighet när det gäller vapen och uppgraderingar så är det inget fantastiskt system. De flesta situationernar ser ut och utspelar sig väldigt lika. I huvudstoryn fanns det ett (1) riktigt klurigt pussel (det var nog det enda pusslet) och en minnesvärd fight-situation där man dog väldigt snabbt om man inte gömde sig i vatten och smög sig på fienderna. Det roligaste jag hade, precis som i första spelet, var när jag plundrade gravar vilka alla är helt valfria, är bara ett enda stort pussel och ger dig en gratis uppgradering som belöning. De kändes som hinder som jag behövde komma över medan storyn var lite för strömlinjeformad.

Jag vet inte hur de gamla Tomb Raider-spelen var för jag har aldrig spelat dem (de var väl till Playstation?), men jag skulle vilja ha ett spel som är kanske 80% pussel och utforskning och resten combat. För pusslena var ändå ganska bra. Tänk om skattjagarhandlingen hade kunnat byggas runt det istället för pappadrama och ondskefulla organisationer ´д`

Redigerad januari 11, 2018 av Volbla

[Sceleris]

6 timmar sedan sa Volbla:

Jag vet inte hur de gamla Tomb Raider-spelen var för jag har aldrig spelat dem (de var väl till Playstation?), men jag skulle vilja ha ett spel som är kanske 80% pussel och utforskning och resten combat. För pusslena var ändå ganska bra. Tänk om skattjagarhandlingen hade kunnat byggas runt det istället för pappadrama och ondskefulla organisationer ´д`

De riktigt gamla var PC-spel! Jag vet, för jag var ett stort fan när jag var 11-12 år. (Tillräckligt för att göra ett fanfictionspel som jag kallade Tomb Defender.) ? Så vitt jag minns dem så var de kanske 92 % pussel och utforskning. Man ska hitta gångar och artefakt, och hoppa och klättra rätt, och undvika fällor, och endast ibland, 5 %, träffar man på fiender att skjuta på: tigrar, infödingar med giftpilar, dinosaurier… Sen resten är 1 % handling (korta förrenderade videor) och 2 % att titta på Lara Crofts kropp.

[Volbla]

För att gå framåt måste man kanske utforska det förflutna

[Volbla]

Häromstundas fick jag ett infall att spela ett nytt spel. Jag gick igenom min steam-lista och märkte "Batman Arkham Asylum? Det vill jag ju spela." Så jag värmde upp mikrochippen och la i växel och öppnade det första spelet jag spelat i den här serien.

Jag hade inge roligt. Det var kanske lite dumt av mig att välja högsta svårighetsgraden, men jag fick ingen känsla för slagsmålsystemet. Jag förstod att man ska hoppa fram och tillbaka mellan skurkar och blockera dem när det behövs, men jag fann inte tempot och jag märkte inte vad fienderna gjorde. Dessutom var handlingen väldigt linjär och handhållande, åtminstone den första timmen.

Så jag skippade den idén och körde igång Mirror's Edge Catalyst istället, för nu har jag ett grafikkort som inte får krampanfall av det spelet. Haja detta! I Batman när man behövde ta ner ett galler för att krypa igenom en lufttrumma så behöver man sparka på gallret tre gånger. I Mirror's Edge så öppnas på direkten när du trycker på knappen.

Jag älskade första Mirror's Edge och jag älskade det här. Man spelar en prisjägare/frihetskämpe/gerillamygga som försöker slå käppar i hjulet för den totalitära regeringen, och man gör det genom att springa parkour på hustaken i en jättestor stad. Det finns en handling som man kan ledas igenom när man vill, men det är samtidigt en öppen värld med hundra små sidomål på kartan. Uppgifter som "spring den här vändan så fort du kan" och "ta dig till punkt B på utsatt tid" och "hitta till det här gömda området". Jag tycker det är ett utmärkt sätt att utforma det här spelet för jag älskar mekaniken. Det här är ett system där jag hittar tempot! Jag älskar hur det känns att springa och hoppa och kullerbytta sig fram för att vara så effektiv/snabb som möjligt eller för att undvika eller knocka polissoldaterna.

En liten sak jag vill klaga på är levelsystemet. Allteftersom man spelar får man poäng att sätta i ett fåtal nya färdigheter, men ett par av dem var saker man kunde direkt i första spelet. Jag fick sakna dem i nån timme. Några av de färdigheterna är dessutom fullständigt nödvändiga sent i spelet. Du kommer inte sakna poäng vid det laget, men jag tycker ändå att det kunde gjorts mera strömlinjeformat och mindre rollspeligt.

Handlingen är förunderlig i ett avseende. Detta ska halvt om halvt föreställa en prequel med en ung Faith som i början av spelet blir släppt från en ungdomsanstalt. En bit in blir dock Faiths syster en viktig spelare i storyn, och hon är fullständigt annorlunda från hur hon var i första spelet. Så jag antar att det här är en helt annan canon?? Om man är nyfiken på Mirror's Edge kan man alltså strunta i första spelet och börja här om man så vill.

Men handlingen i stort gillade jag starkt, vilket är en uppgradering från första spelet som jag minns att jag inte brydde mig om alls. Det finns några riktigt färgstarka karaktärer med jättebra kroppsspråk och röstinsats. Hon Faith får gå igenom en del känslomässiga grejor.

Det enda riktigt besvickande med både handling och spelning är klimaxet. Det kändes förhastat och konstlat, vilket även hände i första spelet. Det kanske är svårt att skapa en "slutboss" när spelmekaniken är parkour och "fiended" är väggarna och taken man springer på. Fast... nivån precis innan det riktiga klimaxet tyckte jag kändes som en utmärkt final, åtminstone spelmässigt, men så kommer det en väldigt långsam och enkel nivå efter det. Jag förstår inte riktigt vitsen. Det kanske var meningen att ha en långsam stämning i slutet istället för en actionstämning, men jag tror jag hade gillat slutet mycket bättre om sista nivån tagits bort eller gjorts om drastiskt och handlingen finjusterad för att passa.

Överlag ett jättekul spel med några skavanker. Om det kommer fler uppföljare i den här serien så kommer jag definitivt spela dem, men jag vet inte om jag vågar ha några förhoppningar om det. De verkar inte ha varit de största snackisarna. Fast å andra sidan gick det åtta år mellan första spelet och det här, så jag kanske har något att se fram emot när jag är 40

Redigerad januari 11, 2018 av Volbla

[MathJuice]

Första Arkham-spelet är linjärt och mycket backtracking, men det är bra fokus och riktigt väl flytande i handling/gameplay. Vill du har en mer öppen värld så finns Arkham City, utöver det så är det väldigt likt första. Synd att du inte tyckte om första då det var i min mening favoriten.

[MathJuice]

Under jul och nyår kände jag ett sug för shooters, men med fokus på single player. Så jag spelade igenom första F.E.A.R. igen. Du är en soldat i ett specialförband som hanterar "speciella fall". Detta innebär en psykiskt begåvad individ som kontrollerar en arme av kloner...plus att en liten flicka från The Ring spökar runt och dödar allt och alla. Gameplayet håller än och jag klarade även expansionerna Extraction Point och Perseus Mandate. Det bästa spelen i serien och ger en utmaning med stark A.I. som kan flankera en. Du kan även använda bullet time för extra Matrix-effekter. Grafikmässigt ser den lite gammal ut, men den har support för moderna maskiner. Skjutandet håller dock riktigt väl.

Sen provade jag Metro 2033. Efter ett atomkrig så är Ryssland obeboeligt så befolkningen har sökt sig ner till tunnelbanorna. Som Artyom lever du i blandad misär där faror lurar överallt som mutanter, demoner, förorenad luft, banditer och även nazister. Det är gammalt men håller ändå bra standard, plus att det har en reduxversion för bättre grafik. Det har även två uppföljare och en till på väg. Eftersom du lever mitt under en atomvinter så gäller det att spara och söka efter resurser så gott det går. I denna värld så används ammunition av militärstandard som valuta, så du kan välja att förhandla med dom eller skjuta med dom för extra skada. En ovanlig men intressant mekanik så att säga. Spelmässigt, grafikmässigt och storymässigt så är detta en fullträff. Rekommenderar starkt för dig som söker en single player- upplevelse.

[Soverejn]

Blev för några dagar sedan "klar" med The Witcher 3, Hearts of Stone och Blood and Wine expansionerna. 116 timmar landade jag på och det finns fortfarande en hel del grejor att hitta på men jag är iallafall färdig med alla side och main quests och jag känner mig ganska så nöjd där. Det är en ganska imponerande skala på spelet speciellt om man spelar Blood and Wine expansionen också. CD Projekt har lyckats väldigt bra med röstskådespelare och ansiktsanimationer och det tillsammans med en gedigen story som är väldigt bra berättad, vackra landskap och härlig musik ger verkligen en bra inlevelse. Efter att ha spelat både The Witcher 1 och 2 så var det verkligen en fröjd att spela 3:an. Jag är otroligt imponerad på hur pass bra dom lyckades med helheten, finns som inget att klaga på. Inte konstigt att spelet vunnit så mycket priser och att det fortfarande är en best seller än idag. Dags att läsa böckerna av Andrzej Sapkowski nu i väntan på Netflix serien.

Rekommenderas! Spelet får 39/39 Soverejn-bananer. https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_accolades_received_by_The_Witcher_3:_Wild_Hunt

 

[MathJuice]

Klar med Alien:Isolation. En direkt uppföljare till James Camerons första film i skräckserien, du spelar som Ripleys dotter. Hon hör om en svart låda från Nostromo som hittats och förts till rymdstationen Sevastopol. Men när hon kommer dit får hon se en station i full anarki där plundring och aggresiva droider är vardag. Och självfallet finns det ett monster där...

Spelet prickar den exakta känslan från filmen med sin estetik och alla manicker. Det känns riktigt autentiskt för att sedan bli riktigt tematiskt när musiken går igång. Gameplay-mässigt kan det beskrivas som avancerad kurragömma a-la Outlast. Du måste ibland hantera människor, ibland droider, ibland en xenomorph, med varierande känsla. Människor kan se en rätt bra och brukar skjuta först och ställa frågor senare. Man kan dra detta till sin fördel med att lura dom till att skjuta vilt bara för att låta xenomorphen komma från ventilationen och äta upp deras ansikten. Droiderna är nog de svåraste att smyga igenom och får de väl vittring på en så är det i princip omöjligt att fly från dom. Xenomorphen är den mest varierande. Oftast kan han beskrivas som den där ungen när man lekte burkas ("kurragömma med dunk") som aldrig sprang ifrån dunken utan vaktade som en hök. I vissa fall känns det som att han borde se en men gör det inte. Oftast så är han dock genomgående i sitt sökande.

Skräckfaktorn är off the charts. Det är inte samma om man ser på via en video, man måste prova själv för att verkligen känna på skräcken. Från de rödglödande droidögonen till xenomorphens aggressiva raptorbeteénde, det är intensivt, skapar paranoia av alla ljud och verkligen skrämmer upp en.

[Klona]

Jag spelade nyligen ut Doom från 2016 efter att jag av någon anledning blev sugen att spela det i somras. Jag brukar inte spela single-player fps men det händer då och då. Spelet börjar med att du vaknar fastkedjad och det är monster inne i rummet, du bryter dig loss från kedjorna och gör en kort historia av monstret. Då går in till nästa rum där du hittar din rustning och tar på den och nu är tillbaka som The Doomslayer. Mars har tagit energi från helvettet men efter att en av arbetarna blivit galen och istället tillkallat demonerna till Mars så är det ditt uppdrag att döda dem alla. Det i det hela är handlingen, visst det byggs på en del mer under vägen men inte speciellt mycket. Har jag något problem med det? Nej, för jag är The Doomslayer!  Han är en av den mest iskalla huvudpersonen jag någonsin spelat, trots att han mejat ner massvis med demoner, slitit dem itu och varit nära döden en del gånger så säger han ingenting, han bara gör det han gör bäst och det är att döda demoner.

Nåja hur är spelet då? Det håller ett mönster me datt du kommer till ett rum, demoner kommer och du dödar dem, efter att alla är likviderade så letar man hemligheter eller går vidare. På vägen till nästa stora rum så kanske man stöter på lite strö-demoner, pussel eller får lite mer info om situationen på Mars. Simpelt upplägg men det fungerar bra. I början är det aldrig tråkigt för du hittar nya vapen som du sen kan testa och välja din favorit (min favorit var den dubbelpipiga hagelbössan). Under varje bana finns det även några uppdrag hur du ska döda dina fiender som man kan försöka sig på. Tempot i spelet är bra och det är väldigt sällan man blir uttråkad. Spelet har schysst design och flyter på bra (bara en gång fick jag fps drops). Musiken är passande, du kommer in i ett rum och när metal musiken drar igång så vet man att det är showtime, vissa banor hade någon typ av dubstep som jag inte är ett fan av men det fungerade. Jag hade lite svårt att spela mer än 1-2 banor i taget då jag blev ganska mätt på all slakt men förutom det så kan jag inte komma på så mycket negativt.

Ett väldigt bra och polerat fps som känns som att det gjordes av kärlek. Jag kommer definitivt att köpa Doom Eternal när det släpps på våren nästa år.

 

 

[Klona]

Final Fantasy VII Remake: Ett spel jag har både varit intresserad av samtidigt som jag har varit rädd för det. Final Fantasy VII  är ett kärt spel och även om jag endast har spelat det en gång så har jag många minnen från det och ser det som ett av de bästa spelen jag har spelat. Jag kan inte tänka mig att det är många som inte hört talas om det men man får spela den manliga huvudkaraktären Cloud Strife som är inhyrd som legosoldat till uppdrag att spräng en av reaktorerna som producerar energi i den avancerade staden Midgar. Gruppen Avalanche som hyrt honom påstår att reaktorerna som omvandlar Mako till energi suger livet ur planeten och någon måste stoppa det.

Vad är nytt från originalet? Mycket. Midgar är helt gjord från grunden med dagen grafik och det ser väldigt bra och imponerade ut. Vyn man följer karaktärerna är ganska så nära tredje-personsvy mot mer åt fågelperspektiv som det var i originalet. Stridssytemet är helt omgjort så istället för det är slumpmässiga strider så ser du fienderna på kartan och kommer du för nära dem så slås det om till strid. I striderna så får du styra en karaktär medan de andra styrs av AI. När som helst kan du byta karaktär och striderna bygger mycket på att du ska byta mycket för den du styr går oftast motståndarna på. Du har en så kallas ATB-mätare som gör att du kan utföra specialattacker, magier eller använda föremål, den laddas upp sakta under stridens gång och snabbare om du attackerar fiender. Detta gör att du behöver tänka efter innan du bränner all krut på en fiende för du kan behöva använda den till att hela t.ex. Till en börja gillade jag det då det kändes rappt och det kändes som att man kunde använda sina färdigheter i spel mer. Efter jag kom längre så fick jag delade åsikt, det såklart trevligare att styra sin karaktär själv men det blev lite frustration ibland när man blev nerknuffad eller fiender sprang iväg. Det kändes även som att man många gånger inte kunde undvika fienderna med en välplacerad rullning då fiender målsökte sig när de väl hade laddat upp sin attack.

Berättelsen bygger på originalet men vissa saker är helt nya och gör att historian får en annan riktning, vissa saker gillade jag medan andra gillade jag mindre. En ändring jag gillade var att man fick bekanta sig mer med Jessie, Wedge och Biggs. En ändring jag inte var lika förtjust i var att det kändes som att spelet vissa gånger gick mer åt fantasyhållet. Då menar jag inte att det inte fanns magi och liknande saker i originalet men jag vill minnas att tonen på spelet var att försöka vara teknologi först och fantasy sen medan det några gånger i remaken blir tvärt om. Det är inte hela tiden men det kommer ibland och egentligen gör det inte så mycket men det är mina egna preferenser.

Jag spelade spelet med engelska röster och jag tyckte de gjorde ett bra jobb. Skulle egentligen behöva spela och testa japanska men det får bli en annan gång. Cloud hade en röst jag kunde tänka mig och dialoger medan Barret skrek för det mesta men hade sina stunder när han kunde sansa sig. Tifa och Aerith lät även dem som jag kunde ha tänkt mig att de skulle låta. En sak med Aerith var att hon var mer rapp i munnen och kunde komma med lite vassa kommentarer ibland, jag kommer inte ihåg det helt från originalet men hon kanske var likadan där?

Jag är väldigt nöjd med remaken och tycker att Square Enix har gjort ett bra jobb. Som vanligt med äldre spel/film mm så är det väldigt känsligt när man ska återsläppa nya saker. Många vill ha exakt samma upplägg men ny grafik medan jag känner att det kan vara bra att uppdatera då allt från originalet inte var perfekt. Att dela upp spelet i episoder förstår jag då det verkar som att storleken exploderade och med 40 timmar speltid så känns den första delen som ett fullstort spel. Ska självklart spela de andra delarna när de kommer och förhoppningsvis tar inte utvecklingen av de andra delarna lika lång tid som första delen tog. 

[Sceleris]

Getting Over It with Bennett Foddy, 5h23m31s. Ser ut som en okej [första]tid.

Red.: Genomspelning #2: 2h01m58s.

Genomspelning #3: 1h35m10s.

Genomspelning #4: 0h58m54s!

Red.:

1. 5h 23m 31s
2. 2h 01m 58s
3. 1h 35m 10s
4. 58m 54s
5. 56m 58s
6. 45m 05s
7. 51m 13s
8. 45m 48s
9. 41m 55s
10. 26m 50s
11. 23m 18s
12. 25m 34s
13. 25m 54s
14. 15m 45s
15. 23m 57s
16. 32m 31s
17. 36m 12s
18. 31m 13s
19. 25m 13s
20. 26m 59s
21. 18m 18s
22. 28m 25s
23. 29m 20s
24. 23m 24s
25. 12m 05s
26. 15m 05s
27. 20m 17s
28. 14m 49s
29. 13m 29s
30. 25m 05s
31. 11m 58s
32. 21m 43s
33. 12m 48s
34. 26m 50s
35. 15m 48s
36. 12m 52s

Redigerad april 8, 2022 av Sceleris
Tider.