Vilket spel klarade du senast?

[Blå]

Catherine men eftersom det finns mer än en utgång på slutet så blir det att återvända. Riktigt bra spel och anorlunda! Handlingen samt pussel delarna var riktigt unika och det var verkligen så man fick ta och fundera ett flertal gånger på hur man skulle gå tillväga i båda fallen.

[Sceleris]

Catherine men eftersom det finns mer än en utgång på slutet så blir det att återvända. Riktigt bra spel och anorlunda! Handlingen samt pussel delarna var riktigt unika och det var verkligen så man fick ta och fundera ett flertal gånger på hur man skulle gå tillväga i båda fallen.

Hur var det med det där, kunde man få de japanska rösterna?

[Blå]

Hur var det med det där, kunde man få de japanska rösterna?

Tyvärr inte, men tycker de gjorde ett bra jobb med de amerikanska rösterna faktsikt. Eftersom det är lite mera 'vuxenspråk' så känns det inte larvigt eller påtvingat i konversationerna och de passar bra in helt enkelt till det här spelet.

[Sceleris]

:( Då får det vara. Spelar ingen roll hur bra de engelska rösterna är: kan man höra Kôichi Yamadera och Miyuki Sawashiro i originalet så finns det inget gångbart alternativ!

[wakio]

Det måste vara Skyrim, då menar jag själva huvudstoryn, finns väl förmodligen sjukt många fler sidequests.

[A-lan]

Hur var det med det där, kunde man få de japanska rösterna?

*googlar lite snabbt*

Jepp!

 

Fast inte om man spelar rakt från en vanlig köpt skiva.

Det går dock att få tag på en "undub"-version.

[Hikari no Hohenheim]

The Legend of Zelda: Skyward Sword

Kanske beror det på att hypen var enorm: ett nytt Zeldaspel, det nya steget efter Twilight Princess! Kanske beror det också på att alla som prövat på spelet har lovordat det nya Zelva-äventyret bokstavligen till skyarna. Eller så är jag bara en så stor Zelda-entusiast. Jag hade väntat fem år på det här, och det fanns ingen chans i världen att jag skulle bli besviken på Skyward Sword.

 

Men det blev jag. Missförstå mig rätt, det är ett utomordentligt spel, men efter den första timmen stod detta är en produkt av sin tid. Varenda moment i handlingen känns direkt tagen från godtycklig anime jag stött på de senaste fem åren: Link är en typisk godhjärtad men och talangfylld men lat pojkspoling, Zelda är en typisk osananajimi, skurken är en typisk psykopat med ett feminint ansikte, allt toppat med typisk dialog och utförande. För folk som inte är lika insatta i dessa klyschor kan jag tänka att upplevelsen är bättre, men för de som varit animenöt i några år finns här inget nytt att hämta, varken i storyn eller utförandet, och jag fann till sist att jag helt enkelt inte brydde mig om vad som hända hänäst, då alla mina gissningar dittills var på pricken rätt.

 

Men låt oss vara ärliga: handlingen har alltid endast varit en krydda till ett Zelda-spel: det är äventyret som räknas, och det är här jag klassar det som utomordentligt. Nytt för det här spelet är att upplägget är mer linjärt än någonsin förr: man går från plats till plats, och skillnaden mellan en traditionell ”dungeon” och områden utanför är tämligen liten, vilket ger äventyret ett känsla av fortskridning. Det finns alltid något att göra, och man blir sällan fast, och när man blir det är det på grund av ett klurigt pussel man måste lösa.

 

Till detta måste dock den där episka Zelda-känslan som varit närvarande i samtliga spel offras. Ocarina of Time hade ett stort fält att utforska, Twilight Princess hade ett enormt fält att utforska, Wind Waker hade hela havet att utforska. Vadå, är inte hela himlen episkt nog? Tyvärr handlar det bara om en liten del av himmelen, centrerad runt en stad, med förvånansvärt få småöar att utforska. Äventyren utspelar sig under molnen, och resultatet blir att det känns som att man åker mellan tre olika banor, istället för en stor hopsatt värld.

 

En annan bidragande faktor till förlorad Zelda-känsla är musiken: av all musik under spelets gång minns jag bara en eller två, och dessa kan inte möta sig med Wind Wakers

eller Ocarina of Times

. Lyckligtvis är ljuddesignen i sig på topp -- plingljudet från en Rupee har aldrig låtit så bra -- men de flesta musikstyckena har varierat från förglömliga till rent av irriterande.

 

Och jag har inte nämnt estetiken än. Det senaste Zelda-spelet inte känns som en dussin-anime, den ser också ut som en dussinanime, men alla designval man kan vänta sig till det. Om detta är på gott och ont är väl upp till var och en, men man kan inte påstå annat än att detta är det Zelda-spel med högst knasfaktor; från Link’s kärleksrival till den hiskeligt motbjudande affärsägaren till de lilla varelserna som säger Kyuu, designen fokuserar på komiskt utseende oftare än inte. Inga storbystade kvinnor dock, gudskelov.

 

Det största problemet med spelet tror jag dock inte egentligen är spelets fel, utan helt enkelt det faktum att det kom ut för sent. Spel har inga bäst-före-datum, visst, men detta känns helt enkelt inte som ett spel som har varit under produktion i fem år. Metroid Prime tog tre år på sig, och det blev ett mästerverk som än idag håller sig. Nog var det ett mycket bra spel rakt igenom, men den där wow-känslan som jag tidigare fått från Zelda var helt enkelt inte där. Det här känns helt enkelt inte som ”det nästa stora steget”, som Twilight Princess gjorde.

 

Så kära Nintendo: trots att detta var en njutbar upplevelse från börjat till slut tycker jag ni borde gå tillbaka till vad som alltid har gjort Zelda-spel fantastiska. Äventyret. Upptäckarlusten. Och om ni själva inte är kapabla att ge serien nytt blod, ge den till Retro Studios. Då ska ni se att Zelda kan återfå sin storslagenhet.

[Blå]

The Legend of Zelda: Skyward Sword

 

Jaha, då var det som en annan befara. Har själv bara spelat ett par timmar in. Men känslan man fick av det lilla verkar sträcka sig rakt igenom spelet, tyvärr. Får se när man spelar klart spelet helt enkelt som nu hamnar ännu längre ner på listan av spel man vill spela.

[Hikari no Hohenheim]

Ett femton-tal år för sent, men nu har jag klarat ännu en av mina barndomsklassiker: Super Metroid. Jag kommer ihåg en tid då detta var ett obestridligt spel: jag och mina syskon kämpade som attan för att komma vidare, men ingen av oss klarade det ända till slutet. I vuxen ålder tog det mig 5:03 timmar att klara det med 70% av alla prylar, och de svåra erkänt svåra delarna som Ridley och Moderhjärnan klarade jag på första försöket (Maridia-bossen vad dock något att bita i).

 

Jag behöver knappast nämna att det är ett mästerverk. Få Nintendospel nuförtiden verkar lägga någon vikt på atmosfär, men här är stämningen alltid på topp, oavsett om befinner sig på ytan eller Norfairs djupaste gånger. Det känns verkligen som man är där, att man utforskar förfallna gångar och gömda skrymslen; en typ av upptäckarlust som Nintendo tycks ha tappat greppet om nuförtiden. Min högsta speldröm vore att de en vacker dag går tillbaka till denna ljuva spelserie och ger oss ett nytt spel med 2D-perspektiv, och denna gång låter omgivningarnas atmosfär och Samus handlingar tala för sig själva.

[Sceleris]

Klarade just Mass Effect 3, originalslutet. Så dåligt var det ju inte. Lite fånigt kanske, men det var ju inte första gången i spelen som det blev lite löjligt. Men de kompenserade med en hel del riktigt maffig science fiction, och fick till en del väldigt lyckade scener, så intrycket överlag är mycket, mycket gott.

 

Jag spelade f.ö. Shepard (man-Shepard; standardansikte) med inställningen "vad skulle huvudpersonen göra om det var en amerikansk actionfilm (som inte är för endimensionell)?". Ibland blev det dock svårt, när svarsalternativen inte riktigt gjorde vad jag trodde att de skulle göra...

[idrougge]

Senast klarade jag UFO: Enemy unknown. En fruktansvärt spännande blandning av taktik och strategi och helt klart ett spel som kvalar in på min topp tio-lista.

[Berghani]

Klarade Ghost Recon: Future Soldier tillsammans med min bror nyligen. Underbart spel. Riktigt cinematiskt... tråkigt att multiplayer-servrarna på det spelet ska vara så sämst, annars skulle det fått Berghani's Seal of Approval.

[Najica]

My girlfriend is the president, ahahaha. Precis vad det låter som, fast det är ens barnsdomspolare egentligen men som sedan kan bli ens flickvän, hehu.

[Klona]

Metal Gear Solid

Ett spel jag har spelat ett par gånger sedan spelet kom ut för många år sedan men aldrig klarat ut. Oftast har jag besegrat Psycho Mantis och sen har jag slutat spelat det av olika anledningar men den här gången spelade jag ut det.

 

Jag antar att de flesta här vet vad Metal Gear Solid är och va det går ut på så¨jag skippar att berätta något om det och direkt på vad jag tyckte om spelet. Grafiken är en sådan som inte åldras speciellt bra men ändå tycker jag att den ser rätt bra ut med tanke på hårdvaran de hade på den tiden. Även röstskådespelarna gör ett bra jobb genom att låta engagerade och trovärdiga, kan inte sluta älska Snakes röst som görs av David Hayter.

 

Kontrollen i spelet är spelet akilleshäl och även om den inte är urusel så är den inte så rapp och smidig som jag skulle vilja ha den, hänt ett par gånger att jag har dött för att jag skulle springa nordöst men sprang åt höger till min död. Sniper momentet var också dåligt men som tur var var de inte så många.

 

Anledningen att jag gillar det här spelet är pga att jag gillar Snake som person men också storyn som tilltalar mig. Smygsystemet är en frisk fläkt från alla andra spel jag brukar spela. Man känner sig som en ensam armé men allt måste ske på ett diskret sätt för om du blir upptäckt så blir man snabbt övermannad av alla vakter. Nästa som står på tur är Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty.

[Hikari no Hohenheim]

Nu är Mass Effect-serien avklarad. Efter att jag hade avslutat första spelet för kanske fyra år sedan var jag inte överförtjust i det; jag såg att det var bra, men ett mästerverk? Efter att ha gett mig ann del två och tre har jag dock en mycket mer positiv inställning. Mass Effect är den enda serien jag vet som lyckats med konststycket att ha en karaktär som känns egen, samtidigt som man själv får välja hur denna ska bete sig. Tvåan var den som jag i slutändan hade mest roligt med, för den hade enklast upplägg och rätt så simpel premiss, samtidigt som den lyckades ha en djup handling.

 

Angående slutet i trean, utan att spoila ett knyst, visade sig ryktena om dess sug-faktor vara högst överdrivna. Det enda klagomålet jag kan hålla med om är att den kändes lite kort, och lämnade en del frågor osvarade... något som fixades helt och hållet med det förlängda slutet som fanns gratis för nedladdning, och det gjorde det till ett helt utomordentligt slut.

[Sceleris]

Angående slutet i trean, utan att spoila ett knyst, visade sig ryktena om dess sug-faktor vara högst överdrivna.

Så sant! Jag hade inte ens några större problem med originalslutet. Det är som Snabbkarate sa på sin poddradio, och nu parafraserar jag, att det är inte slutet av spelet som bär hela upplösningen, utan att hela Mass Effect 3 är upplösningen. Alla karaktärer får sina stunder.

 

Förlängda slutet sparar jag till en omspelning nån gång. :3

[Blå]

Atalier Meruru

 

 

Tredje och sista(?) delen i denna saga. Gör inget mer än vad de två första spelen gjorde men den funkar dock, om man orkar.

[Tompacc]

Senaste avklarade var nog Tales of the Abyss till 3DSet, sjukt bra spel som har fått mig att rätt nyligen påbörjat Tales of Vesperia. :) 

[Dark-Zakiya]

Metal Gear Rising och Deadlight.

 

MGR riktig bra boss fighter.

[Linx]

Klarade Afro samurai på den svåraste graden. 200 (achievement) :D

[Dark-Zakiya]

Tomb Raider (ja den nya)

 

kan saga spelet är inte som dem gamla helt ny spel upplevelse.

[zimeon]

The Cave var det senaste jag klarade. Därförinnan The Walking Dead. Om det kan kvala som spel.

 

[Volbla]

Braid har verkar lite legendariskt från mitt håll sett, mestadels tack vare TotalBiscuit som till exempel citerade en spelutvecklare att "att det finns så många pusselplattformare idag är i stort sett p g a Braids framgång." Gjort av en enda kille (förutom illustrationerna) som "designade spelet som en kritik mot nutida trender i spelutveckling" och har sålt hur mycket som helst. Jag behövde kolla vad det var frågan om.

 

Så Braid är en tvådimensionell pusselplattformare, vilket är en genre jag alltid gillat. Man springer igenom fem världar (numrerade från 2 till 6) med en huvudsaklig funktion. Att kunna spola tillbaks tiden. Första gången man gör det så är det för att man har dött och måste försöka igen, men det blir snabbt något nödvändigt för att lösa problem med. Väldigt snitsigt designat. Hela spelet är väl designat. Varje värld introducerar någon ny funktion eller gimmick.

 

Braid är väldigt snyggt, men framför allt är det väldigt svårt. Det är nog inget för den som inte gärna tar sig an lite knep och knåp. Musiken är fullständigt fantastisk, även om den kanske kunde mått bra av några fler stycken.

 

Jag tror jag gillade Limbo mer än det här, dels för att det var enklare - både när det gäller svårighetsgrad och funktion - och dels för att det hade mer atmosfär, men Braid var även det en riktigt njutbar upplevelse.

[zimeon]

Braid är ett mästerverk och ett av spelvärldens bästa spel någonsin.

 

Men jag håller med, Limbo är snäppet ännu bättre, just för att det är så tyst. Och för att ingen säger något. Om någon vill ha ett bevis för att datorspel kan vara direkta konstupplevelser, då är det Limbo man ska visa dem.

 

Jag är en sucker för tvådimensionella pusselplattformare, så tipsa gärna om fler! The Cave var nära, men bara halvbra (men nu i retrospekt… nä, det var bra. Jag bara hade lite högre förväntningar). Annars, har du inte kört Another World till PC, så gör det. Nu. Det är lika bra som Limbo (fast inte ur den konstnärliga aspekten, men lika jävla kul).

För övrigt borde det fasen finnas ett genrenamn för de här spelen, ibland har jag kallat det för experimentala action-pussel. Alltså pusselspel som inte är logiska pussel utan "hmm… men om jag drar den där lådan dit och sen hoppar och SEN drar i spaken, då kommer den där bollen att åka dit och sen studsa……… nej, lite mer till höger, kanske?" Älskar sådana spel.

 

[Volbla]

Tack för tipset. Ska försöka spela Another World när jag får tid.

 

Jag spelar egentligen inte så mycket, så har inget större att tipsa om själv. 2d pussel är bara något jag fastnat för. Jag tror att ett av de första jag verkligen gillade var ett flashspel som hette Chronotron. Ett spel där man måste åka tillbaks i tiden och hjälpa sig själv för att klara problemet. Det är inte mycket snyggare än vilket flashspel som helst, men rätt kul knep.