Vilket spel klarade du senast?

[Manda-Panda]

Håller med dig My :D Zevran är så jäkla underbar

[My]

Håller med dig My :D Zevran är så jäkla underbar

 

Visst är han! Fast jag är helt inne på Anders i Awakening/DA2 nu. Enda magikern hittills som är karl nog att bära upp sin trollkarlsklänning så väl!

[Volbla]

Åå, juste. Jag är egentligen ingen gamer, men jag hittade en jättebra deal för några månader sen och snodde åt mig bland annat Orange Box. Half-Life 2 med uppföljare var gött. Väldigt spännande på sina ställen. Min dator är egentligen lite för dålig för att kunna hantera det ordentligt, men det gick ok. Portal var, om något, alldeles för kort. Om det inte vore för att Glados är så rolig föredrar jag nästan den enkla flash-versionen.

[Sceleris]

Portal 2 avklarat. Yay. Ganska lätt, utom en (EN) bana som jag jävlarimej satt fast på i två timmar... Inte lika "nytt" som Portal, men bra.

[katsumoto]

Dead Space 2, fantastiskt spel! Fick sänka volymen duktigt mycket för att inte få hjärtattack emellanåt. Rekommenderar det verkligen.

 

PS. Jag hade knappt kört skräckspel innan.

[Klibbnisse]

Portal 2 köptes i all hast på vägen hem från jobbet och blev färdigt efter (kikar i Steam) omkring nio timmar, vilket är en bra bit över ettans speltid.

 

Först och främst vill jag ange min ståndpunkt i frågan, som ett stort fan av första spelet kan jag inte annat än att vara upp över öronen förtjust i hela spelserien, och redan innan jag spelat tvåan fanns det inte i min värld att den skulle göra mig besviken.

 

Så efter att jag nu avslutat uppföljaren i fråga kan jag inte säga något speciellt, jag är tämligen förbluffad över hur otroligt överraskande och tämligen absurt slutet är, och ändå är det så förbannat bra. Dels är slutet tämligen definitivt, åtminstone för Chells del, vilket jag under hela spelsessionen tänkt skulle vara omöjligt i Valves värld, att avsluta en så omåttligt populär spelserie (tillika potentiell kassako) redan efter andra spelet, med en för mig total speltid på omkring tio till elva timmar. När man sedan ser hur allting spelar ut sig under de sista få minuterna av spelet måste jag erkänna att jag är ganska glad, storyn har spelat ut sig och varit genial rakt igenom.

 

Jag kan dock inte jämföra ettan med tvåan. Ettan var ju ett helt nytt koncept som skickades med TF2 och HL: Episode 2 på vinst och förlust, ett koncept som senare visade sig vara genialt och senare fixade fina priser till Valve. Problemet är bara att hela grejen med portaler nu redan är gjort, så tvåan kan omöjligt bli lika nyskapande, detsamma gäller den övercyniska GlaDOS och hela den absurda anläggningen. Uppföljaren kan omöjligt få samma känsla av fräckhet att infinna sig.

 

Så istället för att apa efter och mjölka uppföljare efter uppföljare tror jag att Valve valde den andra möjligheten. Utveckla det som från början bara var "ett pusselspel" och fixa en ordentlig handling, backstory och djup för både karaktärer och universumet, ett mycket bra drag om jag får säga det själv. Min första känsla av Portal 2 var att det som tidigare var ett spel som bara vagt hintade sin handling via korrupta röstmeddelanden från en opålitlig berättare, nu har ersatt stora delar av det komiska fokuset med en mycket mer utvecklad handling som på ett liknande vis beskrivs för mig ju längre in i spelet jag kommer via "förinspelade röstmeddelanden" (av en mer pålitlig berättare) samt av olika plakat, planscher och saker i den direkta omgivningen.

 

Allt eftersom jag plöjer mig genom Aperture Science trånga korridorer får jag reda på mer om företaget, vad som hänt under alla årtionden, om personerna bakom och hur saker har utvecklats. Trots detta fokus på en handling kan man inte direkt säga att mängden humor minskat, företagets VD bjuder på minst sagt underhållande repliker, GlaDOS är tämligen lik sig själv och den fullkomligt geniale Wheatley är pricken över hela i:et!

 

Trots att spelet bara har tre talande huvudkaraktärer glänser det verkligen med suveränt röstskådespeleri, och jag menar inte suveränt gentemot övriga spel, utan jag jämför med i princip allt dubbat jag någonsin sett, inkluderat tv-serier, filmer och anime! GlaDOS har vi hörst förut, men VDn gör ett fenomenalt jobb att framföra sin smått excentriska karaktär med en grov sked humor. Den som dock verkligen gör sitt jobb oväntat bra är Wheatley, den vita bollen vi får bekanta oss med i början. Genom hela spelet pratar han med en otroligt förtroendeingivande ton, kort sagt kan man säga att man inte alls tänker på att det är en person som agerar, utan det är bollen själv som talar. Helt enkelt en genial prestation!

 

Rörande Aperture Science backstory och den fullkomliga omdesignen av anläggningen (notera hur det "rostiga backendet" med syrabassänger och grejer helt ersatts till något mycket mer high-tech) så kan jag inte annat än att ge stående ovationer. Jag älskar konceptet med paneler (som smart beskrivs i

) och att man nu får se såna otroliga mängder av allting bakom kulisserna i den enorma anläggningen är ren och skär porr för min del. [spoiler: Även mot mitten av spelet när man förflyttas ner i de äldsta delarna av anläggningen och får se hur testerna utfördes förr i tiden är det helt suveränt då bara storleken på allt är helt och hållet överväldigande.]

 

För att inte bli allt för långrandig i min lilla krönika. Portal 2 gör ett suveränt jobb i att fördjupa spelaren i den nyskrivna handlingen för att sedan avsluta spelet på ett mycket tillfredsställande sätt. Spelet innehåller flertalet mycket bra vändningar i handlingen, bra röstskådespeleri och utmärkt design. Dessutom är det riktigt snyggt med effekter och timade events. Slutet är minst sagt överraskande, småroligt och under ett par korta orelaterade sekunder, helt sjukt förvirrande.

 

Under de timmar man sitter framför skärmen får man tillfälle att skratta åt grymma repliker och igenkänningshumor från det första spelet, utfört med mästerlig pensel.

 

Naturligtvis har jag lite små problem med spelet, exempelvis att jag inte är något jättefan av vätskorna, att portalutsättningen till viss del begränsats, att vissa delar av spelet är tämligen repetitiva och hindrar spelflödet och lite andra smått ologiska fenomen, men dessa är bara en fjärt i rymden i jämförelse med spelets storhet i sig.

 

Så en enorm tumme upp från min sida, mycket värt ett köp, speciellt om man uppskattade ettan... om man inte gjorde det så ser jag inte någon större anledning till att köpa tvåan, men jag ser inte heller hur man inte skulle kunna gilla spelen till att börja med.

 

 

DISCLAIMER: Trots att jag skriver att slutet är tämligen definitivt betyder det inte att Valve inte skulle få för sig att inte göra ett Portal 3 eller eventuella spin-offs, jag menar kanske kan man "upphäva" slutet i tvåan med någon snabblösning eller med fokus på robotarna, vad vet jag. Personligen ser jag slutet som en stark punkt på Chells del i historien, och således även handlingen i sig.

[Negi]

Professor Layton och den märkliga byn - Egentligen är det här helt fel spel för mig då enda gången jag uppskattat tankenötter är när de kom i matteboken så att man slapp räkna algebra eller något likvärdigt tråkigt. Trots detta så överraskade Layton med varierade och roliga pussel som sällan kändes totalt olösbara. Den trevliga grafiska stilen bidrog bara till stämningen. Handlingen å andra sidan var inte helt lyckad då den knappt kändes relevant i större delen av spelet men fungerade hyffsat som ramverk för att fortsätta. Det är ett trevligt spel helt klart men känner för tillfället inget sug alls att spela något av de andra som släppts.

[My]

Negi: Berättelsen i uppföljarna blir mer relevant. Första var lite sådär, det blir bättre som sagt och i trean tyckte jag att berättelsen var fenomenal. Men pusslandet är ju som sagt huvuddelen av spelet, så gillar man inte det blir det nog tradigt.

 

---

 

Själv har jag inte klarat några nya spel sen senast jag gjorde ett inlägg här, för jag sitter fortfarande med Mass Effect och Dragon Age-spelen. Lär väl dröja innan jag har tröttnat på dem...

[Najica]

Final fantasy X - Bra spel, lagom mycket segt i början dock (gå "över skärmen" -> "cutscene" ett x-antal gånger) och Meh-röstskådisar. Jag hade lite problem med att ta Tidus på allvar. I övrigt var det väl lika bra som andra FF-spel, hade sina störiga moment men inget man inte kunde överleva ^^

[My]

Jag har spelat om Mass Effect. Denna gång spelade jag som kvinnlig Shepard, en renegade. Åh, ett så fantastiskt spel! Vanguard var en jättekul klass att spela dessutom, för mig som spelade Soldier första gången. Jag körde på svårighetsgraden Normal denna gång, men det var nästan lite för lätt (framförallt pga all bonus man får av tidigare achievements), så nästa gång, för det lär bli en nästa gång så klart, ska jag höja svårighetsgraden ännu ett snäpp. Jag som avskyr gameplay på svår nivå vanligtvis... Så ja, det är väl ett ganska bra tecken på att man är helt kär i spelet.

 

Funderar på att läsa spinoffböckerna till spelet också. *lättköpt*

[Sceleris]

L.A. Noire avklarat. Helt okej.

 

Någon som vill köpa det? ^_^

[Klibbnisse]

På mitt nyinköpta svarta DS Lite spelade jag för ganska så nära en timme sedan färdigt Ghost Trick: Phantom Detective, ett spel som jag upptäckt efter en vända på Wikipedia för att se om det var något nytt Ace Attorney-spel på gång. Ganska väntat såg det dåligt ut på den fronten, men istället fann jag Ghost Trick som angavs vara skapat av en Ace Attorney-filur, så då var det ju självklart att man skall ge det en chans, dessutom verkade ju konceptet suveränt.

 

Så vad är det för spel? Jo, spelet börjar med att du ser en ung kvinna stå pistolhotad av en okänd man i svart kostym samtidigt som titelkaraktären för en monolog, mitt emellan de två ligger du, en man med spikigt gult hår och röd kostym, död.

 

Du är nu denna mannens själ, du minns inte vem du är, vad du heter eller vad du gjorde vid detta skrotupplag i stadens utkant vid vilken spelet tar sig sin början. En röst talar till dig, han berättar att du besitter en kraft som gör det möjligt för dig att utöva två mycket speciella "ghost trick", eller spöktrick om man så vill. Nämligen att ta kontrollen över döda ting, så som ficklampor, paraplyer, fläktar med mera. Du har också möjligheten om du stöter på ett lik som dött inom 24 timmar, resa tillbaka i tiden till fyra minuter innan personen avled. Rösten som talar till dig berättar också att du borde rädda kvinnan, eftersom hon rimligen bör veta mer om dig då du förmodligen vill veta mer om dig själv, vem du är och allt det där.

 

Sagt och gjort, med hjälp av din nyfunna kraft att ta över saker och ting lyckas du till slut avvärja hotet mot kvinnan genom att överraska hennes förövare genom att hastigt öppna en järnvägs-grind som slår vapnet ur förövarens händer, samt genom att spela ett ackord på en gitarr, men lyckan är inte långvarig och kvinnan blir snart skjuten i ryggen efter att bara ha sprungit ett par meter.

 

Lång historia kort, du reser tillbaka i tiden, fyra minuter innan kvinnan dog, vilket för dig en eller två minuter innan spelet började, och med hjälp av alla de olika attiraljerna som finns överallt på skrotupplaget måste du försöka avvärja hotet en gång för alla. Enligt rösten kommer du helt och hållet försvinna vid soluppgången dagen därpå vilket ger dig knappt ett halvt dygn att söka svar på vem du är.

 

 

 

Okej, det där var en kort introduktion till spelet och dess ursprungliga mekanik. Du spelar alltså som en själ, eller spöke kanske är ett bättre ord. Du kan inte flyga fritt i luften, utan du kan måste hela tiden vara "fäst" vid ett objekt. Du kan flytta dig till närliggande objekt för att på så vis röra dig mellan olika platser. Eftersom du är ett spöke kan ingen varken se eller höra dig, utan du kan till en början bara yttra dig genom att använda de prylar som du är fäst vid, exempelvis som att slå på och av en ficklampa, öppna och stänga paraplyer, skaka en tavla, etta ett hjul i rullning och så vidare. Det är även på detta sätt som du kommer bli tvungen att lösa en stor mängd pussel som under spelets gång kommer kastas mot dig i olika former, men mestadels för att förhindra någons död.

 

Med "någons död" syftar jag i huvudsak till den unga kvinnans, eftersom ni tidigt i spelet slår följe och denna dam har en förmåga att dö flera gånger under spelets gång. Du har förresten ett ganska kul sätt att "teleportera" dig mellan olika platser då sin själ kan transporteras mellan telefoner, vilket gör hemtelefoner och telefonkiosker till en viktig och central del i ett spel. Går exempelvis telefonen i ett rum sönder, då får du hitta ett annat sätt att ta dig därifrån.

 

Man märker också att spelet verkar ha sin rötter i Ace Attorney-världen. Visst, det är inte direkt likt på något egentligt vis, mer än att spelet är väldigt rikt på text och stundtals spenderas en hel del tid till att bara klicka fram replik på replik. En annan likhet är seriens grovt humoristiska undertoning, för trots att man hela tiden följer en ganska invecklad, mörk och ibland tragisk handling så finns det alltid ett par grävskopor humor med, hela tiden.

 

Rent grafiskt är spelet helt genialt dessutom, utförandet superbt. Spelet är i 2D i sann sidescroller-anda, men taget till en löjligt detaljerad nivå. Man ser allting i genomskärning. De delar av spelet som tar plats inne i hus ser man isolering och kablage i väggar, när någon kör en bil ser man säten, motorer, bak- och drivaxlar, allt. Spelet är i mångt och mycket pastellfärger, och karaktärerna är näst intill karikatyrer på välkända stereotyper, vid en första anblick får man nästan ont i ögonen, men man vänjer sig efter ett par minuter och ganska snart är alltsammans riktigt, jäkla ballt. En annan fräck grej med spelet är hur otroligt mjukt alla animationer utförs. Alla spelets karaktärer rör sig i symbios med olika objekt i sin omgivning, de kan dansa in genom dörren, kasta pappersbollar och kasta sig på en kontorsstol som rullar iväg, och allt bara flyter på i en skrämmande hög bildhastighet, flytande som en vårbeck! Riktigt snyggt.

 

En intressant grej rörande spelmekaniken och just att kunna åka tillbaka i tiden samt förflytta sig i realtid mellan olika telefoner är att man får se samma händelseförlopp ur olika synvinklar och från olika platser. Exempelvis kan jag befinna mig inne i en restaurang när en bil kommer farandes in genom ett fönster, eller i bilen som far in genom fönstret, på övervåningen på restaurangen eller i köket för att på så vis se vad flera olika karaktärer gör vid samma tidpunkt. Dessutom ligger en stor del av det roliga i spelet att anlända till en plats och se en död kropp liggandes på golvet, för att sedan få uppspelat för sig vad som hänt på platsen, överraskande intressant.

 

Avslutningsvis då, handlingen. Från början gäller det ju bara att ta reda på vem man är, varför man är död, vem som dödade en, och allt sånt, men allt eftersom tiden går börjar man bekanta sig mer allt fler och fler karaktärer, och allting blir större, och större allt eftersom natten fortgår till att sedan knytas samman i en stor jäkla säck i slutet. I ärlighetens namn är jag inte riktigt helt med på exakt vad som hänt i spelet, då tidsresorna blir allt mer invecklade (tänk: Inception) och när allting väl avslöjas så kommer det som en gevärseld från en automatkarbin, allt på en och samma gång.

 

Svårsmält, men ändå vråltokigt intressant, sålunda ett spel som starkt rekommenderas till alla som gillar pussel-, deckare-, koncept-, text-, gåt-, och humorspel... eller ja, vilket spel som helst egentligen, fasansfullt bra spel om jag må säga det själv. Visst, slutet var kanske inte så kraftfullt som jag först väntade mig, och jag kommer nog få läsa på lite i efterhand för att haja exakt vad som hänt, men nog fasen var det värt hela helgen som jag spenderade på det!

[Sceleris]

Ghost Trick: Phantom Detective

Det låter ju faktiskt riktigt intressant! :O

[Voffe]

Spelade precis klart en favorit i repris: The Legend of Zelda: Ocarina of Time... IN THREEE-DEEE!

 

Nu kan jag påbörja Master Quest.

[Klona]

Demon's souls

Jag utgick från att spelet skulle vara brutal, oförlåtande, svårt som bara den och att jag skulle dö flera gånger. Allt stämde till punkt och prickar, undviker du inte det där monstrets attack? Synd nu måste du börja om från första början av banan och hämta alla dina själar som fungerar som valuta, dog du innan du han hämta dem? Synd nu är de borta och det är bara att samla upp de igen. Den hårda sanningen fick jag lära mig rätt så snabbt i spelet och visst kan det vara frustrerande men det får en att köra med 100% fokus hela tiden och när du väl har klarat det där svåra momentet, då känner man sig som en sann demondråpare.

 

Andra saker jag gillade var hur man levlar, uppgraderar sina vapen och de olika hemligheterna i spelet som leder till bättre vapen, rustningar och magier.

 

Riktigt grymt spel och jag förstår inte varför jag inte började med det här spelet för länge sen trots att man har hört så gott om det men som ordspråket säger, bättre sent än aldrig.

[My]

Blev fullständigt begeistrad av Alan Wake. Jag fattade så fort jag såg spelet första gången att det var som gjort för mig, med dess referenser till allt från Stephen King till Twin Peaks, men att jag skulle bli så oerhört fast i spelet var ändå något av en överraskning. Spännande spelupplägg med kapitel som gjorts ungefär som avsnitt i en TV-serie, komplett med recaps inför varje nytt sådant. Bra karaktärer, inte jättekomplexa men med utrymme för att växa under spelets gång på ett intressant sätt. Intressant spelstil där man använder en ficklampa som sitt främsta vapen. Grymt vackra spelmiljöer, som man guidas genom under spelandets gång. Och läckert användande av uppbrutet berättande, där Alan samlar sidor till ett manus som han själv har skrivit, men som han inte kommer ihåg. De har lagt in så finurligt att man får vissa sidor för tidigt, så att man ibland får härliga déjà vu-känslor när scenerna man redan har läst väl dyker upp i spelet.

 

Nu är det bara att hoppas att de tjänar ihop lite mer pengar så att man kan få en ordentlig uppföljare någon gång. Spelet sålde tydligen skitdåligt. :(

[Sceleris]

Spelade igenom Portal 2 i co-op med Saya. Kul! Hur långt kan det ha varit, kring åtta timmar? Överraskande mycket.

[Saya]

Märk väl att banorna i co-op är andra än de i enspelarläget så det var två helt vilsna robotar som fick kämpa sig till utgången. Ond och bråd död förekom ofta när lösningen bara var halvfärdig och slutade i ett syrebad, när någon blandade ihop vänster och höger portalknapp eller när dålig tajming ledde rätt in under en hammare modell större. Ett helt nytt element var bollar med ovanan att rulla till sin egen förgörelse när man vände ryggen till, likaså att överhuvudtaget koordinera när lösningen i högsta grad krävde samarbete. Mikrofon, humor och tolerans för andras samt sina egna misstag är ett måste.

[Hikari no Hohenheim]

Jag har spelat, och klarat, Sonic Generations. Är det Sonics stora comeback vi alltid hoppats på? Har igelkotten äntligen lyckats ta sig ur sin medelmåtta? Svar ja. Väldesignade 2.5D-banor, hutlöst snabba 3D-banor och en god portions omspelningsvärde: Sonic Team har filat på kottens nya stil till perfektion, och ger oss nu det spel alla fans har väntat på.

 

Det betyder dock inte att det saknas brister. Ironiskt nog är det gammal-Sonics banor som lider mest: här känns kontrollen stundtals otroligt spattig, och man slängs ofta iväg i högsta fart bara genom att nudda vid ett rör eller trampolin. Annars känns det rent allmänt som att de valt att prioritera stadsbanorna från varje generation, faktiskt så mycket som fem zoner av nio hade stadstema. Sedan kändes avsaknaden av de bärbara generationerna lite synd, men det är väl därför det också kommer en bärbar version av spelet.

 

Jag kan dock inte understryka nog hur rätt Sega äntligen träffat med sin maskot. Namnet och konceptet till trots att detta ingen simpel återupprepning av gammal briljans, utan de slänger alltid in något nytt, överaskar oss med genomtänkta spelmoment som ändå lyckas fånga den härliga Sonic-känslan från Mega Drive-tiden. Detta är tre spel i rad som varit helt igenom bra, och fortsätter de i samma takt är mina förhoppningar enorma inför 3DS-ditot, för att inte tala om Sonic 4-2. Nej-sägare har inte längre något att komma med: Sonic är tillbaka, och det med råge.

[My]

Jag spelade genom de nedladdningsbara miniäventyren Lair of the Shadowbroker och Arrival till ME2. Mycket trevliga båda två och det hade varit jättespännande berättelsevändningar om inte folk hade spoilat mig gul och blå innan jag spelade dem (Arrival blev spoilad för mig helt orelaterat dagen innan jag spelade, suck). Men ändock, gav viss mersmak så nu väntar jag bara på sista delen i trilogin.

[Adephi]

Jag är så urdålig på att avsluta spel... Det jag senast spelade klart var nog Tales of the World: Radiant Mythology.

[Klona]

Dark Souls

Precis som Demons souls fast bättre. Världen är öppen och ofta har du mer än 1 väg att gå för att komma vidare i spelet. Utrustningarna och vapnen har de öka markant med och variationen hur du bygger din gubbe är enorm. Så vitt jag vet så är svårighetsgraden ungefär likadan som i demons souls(vissa partier är svårare än andra). Ibland fastnar man på ställen i flera timmar och dör gång på gång men när du väl klarar det så är känslan obeskrivlig.

 

Det enda jag direkt kan klaga på är kontrollen som ibland inte känns helt hundra vid vissa partier där det kräver hopp och så. Sen är storyn lite tunn den med, oftast får du det mesta förklarat för dig i början av spelet men sen efter det blir det mest att springa från ställe till ställe och döda monster. Det är fortfarande bra men det hade kunnat bli så mycket bättre om den kunde vara lite mer sammanhängande och att den gick vidare ju längre in i spelet som man kommer.

[Volbla]

Jag spelade klart Limbo. Det var gött. Jag har alltid gillat pusselplattformare. Två saker gör det värt. Det första är att kontrollerna är så simpla - du kan göra två saker, hoppa och ta tag i saker - men det introduceras hela tiden nya idéer som pusslena är formade kring. Allt är också fullständigt intuitivt. Saker reagerar så som man förväntar sig. Det är som om man själv har hamnat i den här världen och måste ta sig ut med inget annat än sina händer och fötter till hjälp.

 

Det andra är grafiken. Den här stilen med bara svarta siluetter (någon kallade det "film noir-esque") och passande bakgrundsljud blir väldigt stämningsfullt. Det är... stiligt.

 

Det var också alldeles lagom svårt. Ett pussel klarade jag inte själv.

 

Gillart.

[Hikari no Hohenheim]

Idag klarade jag Super Mario 3D Land. Ett av de många storspelen jag sett fram emot i år. Var det värt väntan? Faktiskt inte. Med det inte sagt att det var ett dåligt spel, tvärt om är handlar det precis som alla andra Mariospel om toppenbra bandesign, för att inte tala om ypperlig grafik, men detta inte utan ett par för mig spelbrytande missar.

 

För det första är spelet för enkelt. På tok för enkelt. De senaste i Marioserien, Mario Galaxy och New Super Mario Bros Wii, hade sina enkla och sina svåra partier, men detta höll sig under hela äventyret löjligt lätt för oss med lite erfarenhet av plattformsspel. Argumentet går väl att det är till bärbart, och därför till yngre spelare, men jag kan inte minnas att DS-versionen av New Super Mario Bros var så lätt. Med tanke på att Mario är en av Nintendos flaggskepp hade det varit trevligt med en svårare svårighetsgrad för veteraner.

 

För det andra går spelet i konstant snigeltempo. även när man börjar springa tar det några sekunder innan man kommer upp i någon hastighet. Detta är i sig inget problem, men det gör det svårt ibland att mäta hur långt man egentligen kan hoppa; det är ingen skillnad på ett gånghopp och ett litet springhopp, så mer en än gång gick jag en orättvis död till mötes för att jag trodde jag hade tillräckligt momentum. Det strider mot mina instinkter, och jag finner mig själv många gånger säkrare att inte springa alls.

 

Min tredje anmärkning har inte så mycket med spelet att göra som estetiken. I tidigare Mariospel har varje värld haft ett eget tema, eller i fallet Mario Galaxy ett överliggande tema genom hela spelet; i 3D Land är allting huller om buller. En gröna-kullar-bana kan komma direkt efter en ökenbana som kan komma direkt efter en himmelsbana. Vissa banor har inget tema alls, utan är bara svävande block ovanför ännu mer svävande block i bakgrunden. Mario 64, Mario Sunshine och Mario Galaxy tog oss spelare till fantastiska och fantasifulla platser; det här känns mest generiskt och själlöst. även storyn är densamma: Bowser kidnappar prinsessan, Mario kommer och räddar. Det känns som om de enbart fokuserat på bandesign, och glömt en annan viktig ingrediens för ett bra spel: helhetsintrycket.

 

Det är inte utan att man undrar hur det kommer bli för Mario i fortsättningen. Vad han än kommer ut med så kommer jag förstås vara där, men samtidigt hoppas jag på något mer kreativt den här gången än Mario Galaxy 3 eller Mario 3D Land 2.Jag tvivlar inte på Nintendos förmåga att göra bra Mario-spel -- några av dessa banor var helt fantastiska, och sista bossen den mest episka i något Mariospel -- men jag vill se mer Mario Sunshine och mindre Mario 1.

[Saya]

Bastion.

 

Förtjänar sitt goda rykte. Konstnärligt på samma sätt som Braid, hyfsat intressant historia som uppdagas i en precis lagom takt och speltekniskt aldrig repetetivt. Berättarrösten och dess påstådda "dynamik" är dock extremt överskattade. Nio timmar fick jag ur det.

 

33% på Steam till 2:a januari