Vilket spel klarade du senast?

[Tsukasa-san]

Jag klarade nyss God of War: Chains of Olympus. Nu är jag uppvärmd inför God of War 3 imorgon, det kommer att bli så mäktigt! ;D

[riyu]

Klarat av både Toki Tori och Braid till 100% nu. Braid var verkligen kul, plockar fortfarande upp det lite då och då.

 

Sitter och kämpar med de två sista banorna jag har kvar i Osmos nu.

 

Sen funderar jag på att kanske skaffa Aquaria. Men det är tydligen inte särskilt handkontrolls-vänligt?

[Blå]

Äntligen klar med FFXIII, så nu kan jag äntligen börja se lite mera på anime igen. Jag är faktiskt rätt så besviken på handlingen i spelet dock och tyckte inte alls det var speciellt intressant att följa. Allt annat är dock bra skulle jag vilja påstå, men när handlingen verkligen inte kan leverera så känns det som man missat något av det viktigaste i ett RPG, speciellt när speltiden ofta ligger på 40 timmar och mera där till om man vill göra allt eller åtminstone så mycket som möjligt.

 

Har faktiskt spelat bättre JRPGn till xboxen, handlingsmässigt, och hoppas att nästa spel som SE kommer med har mer än bara ett skal utan även ett djup.

[My]

Jag har klarat 3 spel sedan jag skrev här sist.

 

Professor Layton och den sista tidsresan - Mycket bra spel, tveklöst favoriten i trilogin. Det var inte fullt så svårt att spela genom det på japanska som jag först hade trott, men eftersom det är ett spel för barn så var det kanske självklart egentligen. Pusslen var mer ordbaserade än i de engelska utgåvorna, vilket emellanåt blev lite tröttsamt, men det gottgjordes av berättelsen som gjorde det värt att tröska sig genom vissa gåtor. Animationerna var tjusigare än någonsin och röstskådespelet var finemang.

 

Hotel Dusk Room 205 - Fantastiskt spel, ett av de bästa interaktiva peka-och-klicka-spelen jag har stött på. Förutom att jag saknade animerade scener och röster så var det nästan i klass med Gabriel Knight-spelen. Styrkan i spelet låg helt klart i berättelsen och alla dess tvistar, samt i de välskrivna karaktärerna. Det enda jag inte riktigt gillar med det här spelet är delar av dess fandom. Jag tycker nämligen inte

att det är särskilt fräscht att vissa fans vill para ihop en 33-årig f.d. polis med alkoholisttendenser med en 9-åring i en 19-årings kropp. Jag ryser bara jag ser detta nämnas. Jag såg deras relation mer som den mellan far och dotter.

 

Last Window - Ett löfte vid midnatt - Uppföljaren till Hotel Dusk. Det var väldigt likt det förra spelet, men med lite mer av allt. Spelupplevelsen förhöjdes av att de hade förbättrat alla spelmekanismer, som att införa möjligheten att snabbspola konversationer om man tvingas spela om dem. Karaktärerna verkade först lite platta jämfört med dem i Hotel Dusk, men ju mer man lärde känna dem under spelandets gång, desto mer tyckte man om dem. Berättelsen i sin tur var minst lika dramatisk som den i Hotel Dusk, och jag tror minsann att en liten tår kröp fram i ögonvrån när de sista pusselbitarna slutligen föll på plats.

 

Nu ser jag fram emot nästa Laytonspel, där de har tagit ett hopp tillbaka i tiden och skildrar händelserna innan Professor Layton och den märkliga byn.

 

Jag önskar att jag kunde se fram emot ett tredje spel med Kyle Hyde, men jag hörde att speltillverkaren hade gått i konkurs, så det tycks till min stora sorg inte vara särskilt troligt att det blir något mer. ;_;

[Gravskopan]

Jag har nog klarat lite allt möjligt sedan senast jag skrev, men det jag klarade nyligen var Halo 3: ODST. Då jag gillade tanken bakom det, samt att de tog in nya element. Så tyckte jag det var fruktansvärt tråkigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag känner så. Karaktärerna var inte speciellt tråkiga och röstskådespeleriet var på topp.

 

Det kanske är för att Halo spelen blivit så utvattnade, varje spel sedan första liret har varit snäppet tråkigare än föregångaren. Jag hoppas på att Reach som antagligen blir sista spelet i serien (på ett bra tag) blir bättre än Halo 3. Av det lilla jag sett så ser det visuellt bättre ut och kan förhoppningsvis lyckas med det som 1:an gjorde.

[Negi]

Satt en hel dag och nötte Silent Hill Homecoming vilket resulterade att jag fick alla slut och fick majoriteten av alla achievements. Själva spelet var precis som Origins väldigt "wannabe" och saknar mycket av det som gjorde de första spelen så bra. Den kusliga stämningen var obefintlig och majoriteten skrämselmomenten var direkt lånade från tidigare delar. Det som inte var lånat var amerikaniserat och ytligt. Storyn och karaktärerna var inte heller mycket att hänga i julgranen, helt ok men berättandet var ofta så jäkla klumpigt att det var svårt att riktigt engagera sig. Striderna var faktiskt till en början inte helt dumma men (det finns alltid ett men) de nya inslagen fungerade sällan särskilt bra och det tog inte lång tid tills man längtade tillbaka till med den gammla skolans strider. Blev särskilt ovän med "dodge"-tillägget.

 

Det ytliga: Musiken var bra tack vare Akira Yamaoka (det märks dock att han börjar tröttna) men den användes på ett förvånansvärt dåligt sätt och hjälpte sällan till att bidra till stämmningen. Grafiken var helt ok men de hade gärna kunnat slipa lite på ansiktsrörelser, många tveksamma munrörelser och gester ledde till en hel del lulz. Skräck + lulz vill jag bara ha i kassa amerikanska splatterfilmer... visserligen är Homecoming inte särskilt långt ifrån.

 

Att de sen valt att ta majoriteten av inspirationen från den halvdåliga filmen och dessutom inkluderar Pyramid Head gör mig bara förbannad.

 

Är nu trots allt inne på min sista runda av spelet där jag kör på hard, hade kanske varit utmanande om man nu faktiskt inte hade den där löjligt kraftfulla laserpistolen. Svårighetsgraden är en till sak man kan slänga i högen av grejer det här spelet gjorde dåligt. Sällan jag önskar att ett spel var mer utmanande.

 

Nu i efterhand med facit i hand känns det som att serien hade mått bättre av att följa Team Silent ner i graven istället för att bli slaktad som en gris av amerikaner. Har inte spelat Shattered Memories så det återstår att se hurvida denna triologi oäktingar alla håller samma låga standard. Tanken på att detta oundvikligen kommer bli en tetralogi skrämmer mig mer än spelen i sig.

 

På en betygsskala skulle Homecoming hamna någonstans runt fyra av tio beroende på hur bitter jag känner mig över seriens förfall.

[My]

Nu har jag klarat ett spel igen! Ända sedan jag återupptäckte äventyrsspelen (och att de numera fanns till DS) har andelen spel jag har klarat ut dubblerats under kort tid.

 

Den här gången är det Broken Sword i DS-version. Ett trevligt spel med roliga karaktärer och en spännande och invecklad intrig. Bra integrering av pusslen i berättelsen och ett fenomenalt hintsystem att använda när man kör fast (dvs inga idiotiska ställen där man springer runt i timtal och provar allt utan att det hjälper). Det enda jag kan klaga på är att uppföljarna inte finns till DS. Jag tyckte att formatet fungerade mycket bra och skulle gärna återse karaktärerna.

[riyu]

Tja, jag har väl klarat av Torchlight ett antal gånger nu. Charmig Diablo-klon som fått mig att längta ännu mer till Diablo 3. Men det lär väl dröja ett år till, minst. En del achievements är lite väl dryga. Får så hur många jag orkar ta.

[My]

Jag spelade just klart ett riktigt trevligt litet spel, återigen från Cing. Trace Memory hette det och det enda jag kan klaga på är att det var lite för kort (ca 7h). Bra karaktärer, en berättelse som berörde och trevliga pussel som var väl integrerade i berättelsen. Det var ganska enkelt att lösa gåtorna och med den unga huvudpersonen kändes det som ett bra spel för lite yngre spelare, men precis som t.ex. Professor Layton-spelen tyckte jag absolut inte att det kändes för barnsligt för mig på något vis.

 

Jag har sneglat lite på uppföljaren som finns till Wii. Det kommer jag nog att införskaffa nästa gång det är dags att beställa prylar från Japan.

[Klona]

Spelade ut God of war igår, trevligt actionspel med mycket våld men också en hel del pussel. Kanske inte de svåraste pusslen jag löst men en del var rätt smart gjorda. Gillar även Kratos som ligger i toppen av de hårda hjältarna/antihjältarna.

[Klona]

Och då var God of war 2 också avklarat. Kändes som att det var en hel del längre än första spelet men absolut inte till det sämre. Kratos är i högform och smiskar minst lika mycket gudaarsle om inte mer nu när han bestämmer sig för att döda Zeus.

 

Jag kände mig väldigt självsäker och tog hard den här gången vilket resulterade i att jag fick starta om en hel del gånger. Otroligt frustrerande att starta om vissa saker om och om igen men å andra sidan känns det väldigt tillfredsställande när man väl klarar dem. Nu väntar 3:an och den avslutande delen i trilogin(?), ska bli riktigt spännande och se hur det hela slutar.

[Hikari no Hohenheim]

Mario Galaxy 2 var ett riktigt toppenspel på nästan samma nivå som ettan. Varför säger jag nästan? Klicka här för mer detaljer (helhetsspoiler)

När jag hörde namnet Super Mario Galaxy 2 förväntade jag mig en uppföljare som bygger vidare på föregångerens magiska atmosfär, men det vi istället fick var en omversion av samma historia, en reboot, där Bowser återigen kidnappar prinsessan och ska bygga upp sitt galaktiska imperium, med Mario hack i häl för att stoppa honom. Den här gången får han dock inte hjälp av den mystiske och vackra Rosalina, utan den sprallige och glada rosa klumpen Lubba. Det är precis så jag upplever skillnaden mellan spelens atmosfärer, istället för mystiskt och vackert får vi spralligt och glatt, på gott och ont.

 

När jag väl får hoppa in i banorna känns dock allting som förr: härlig bandesign och perfekt kontroll, kanske till och med bättre än ettan. Den här gången väljs banorna genom en världskarta a la New Super Mario Bros., vilket för mig kändes lite väl simpel för att göra spelets storhet rättvisa, men gör jobbet helt okej. Vad som är ett mörkare moln på spelhimlen är att denna gång måste man hitta en kometmynt på varje bana för att få tillgång till kometbanorna; det låter vettigt men missar man den på första försöket räcker det inte med att gå tillbaka och hitta den, man måste klara hela banan en gång till för att få behålla det. Detta kändes tämligen billigt, då man vid sista banan, där man första gången förmodligen är mer fokuserad på att klara banan än att leta mynt, inte bara måste klara bossen igen, utan man tvingas att se på hela slutet igen! En klantig miss som får mig drog ner spelupplevelsen.

 

För att inte få det att låta som jag ogillade spelet vill jag bara påpeka igen hur kul jag hade den allra mesta tiden; vissa banor var sådana jag aldrig sett maken till i något annat plattformsspel. Helt klart ett varmt rekommenderat köp.

 

Kirby’s Adventure till NES var ett spel jag älskade när jag var liten, men gillade jag det lika mycket nu här jag laddade ner det till Virtual Console?

Svar: nästan. Nu i vuxen ålder och med mer erfarenhet under bältet framstår detta som på tok för enkelt, och bandesignen ska erkännas känns allmänt inte så het. Förmågan att flyga tar bort all spänning från plattformsmomenten, och fokuset läggs istället på att på bästa sätt undvika och besegra fienderna i Kirbys väg, vilket är skoj om än lite repititivt. Bossarna var däremot helkul, den sista var också riktigt utmanande .

 

Precis som då erkänner jag också hur grafiskt advancerat det här spelet var för sin tid; Kirby och hans fiender har massor av animationer, och senare visas det även paralella bakgrunder. 500 Wiipoäng är det definitivt värt att lägga ner på denna vackra bit av spelhistoria.

 

För två år sedan klarade jag Zelda

Ja och nej. Rent spelmässigt kändes det precis som det skulle, och många barndomssjukdomar från det förra spelet har fixats: det eviga ”huvudtemplet” som måste besökas efter vare dungeon-färd har bytts ut mot ett inte fullt så frustrerande och mycket mer ombytligt torn med samma syfte, och det finns nu mer än fyra musikstycken i hela spelet, många av dem riktigt vackra.

 

Vad som däremot inte har förbättrats sedan spöktimmglaset är transportsträckorna. Jag minns dem som långtråkigt, men då var man inte tvungen att rätta sig efter förbestämda linjer, och eftersom du är tågschaffis går alla sidospår (höhö) ut på att skjutsa massor av folk kors och tvärs över hela landet. Hade varpar a la Wind Waker varit varit ett alternativ – en per område hade räckt! – skulle jag stått ut, men icke. Hade man kunnat rusta upp sitt tåg med uppgraderingar – snabbare motor, starkare kanon, större släpvagn etc. – skulle det ge spelaren något att sträva efter, men icke; nog kan man köpa nya vagnsdelar, med det är bara dekoration. Dessa brister fick mig att sita mitt hår och skrika av frustration varje gång jag misslyckades med en frakt och måste ta tio minuter av mitt liv för att försöka igen.

 

Är du som jag och vill samla allt i ett Zeldaspel är detta din värsta mardröm, men vill du bara spela igenom spelet och ha kul blir du inte besviken: så fort du sätter fot i någon av templena glömmer du snabbt den sniglande resan dit. När allt var över var jag ändå riktigt nöjd med äventyret, tågresorna till trots, men jag skulle förmodligen blivit mer impand om jag inte spelat Phantom Hourglass innan.

[Igyou_Hime]

Final Fantasy III^^ Efter att spelat det i ett år, var det på tiden att gå i mål, och det gjorde jag med 99 levels på alla=)

[Hikari no Hohenheim]

De senaste åtta spelen jag spelat den här sommaren:

 

Devil May Cry 3

Folk sa åt mig att detta var ett ganska så kort spel, ändå tog det mig ca. 13 timmar att nå sluttexten. En helt lagom längd med tanke på att detta är hårdkokt action från början till slut. Ovan som jag är vid tredjepersonsaction fick min omgivning (som turligt nog endast bestod av ett tomt hus på landet) uppleva mer än ett skri av frustration då jag dog igen och igen, och fick börja om från uppdragets början. Men som alla som gillar utmaningar vet finns det ingen ljuvare spelupplevelse än när man lyckas spränga sina egna gränser, och mina vrål av ilska byttes ofta ut av glädjetjut. Nu när jag spelat igenom alla spel i serien väntar jag hoppfullt på ett del fem.

 

Duck Tales till NES

När jag var liten blev jag avskräckt från spelet på grund av dess olinjära natur, med fokus på utforskning istället för hinderbanor, men tack vare en

blev jag sugen att ge det en ärlig chans, och ni kan tro vad glad jag är för det. Svårlärd spelkontroll åsido är detta ett riktigt kvalitativt plattformsspel som förtjänar all rosande kritik det har fått. Några fler banor och ett continue-system hade inte suttit fel, men det är fortfarande ett riktigt välbalanserat spel som det är. Tre tummar upp.

 

Chip n’ Dale till NES

Till skillnad från alla andra på jorden växte jag inte upp med det första Piff och Puff, utan dess uppföljare, så att i vuxen ålder gå tillbaka och spela denna okända klassiker var minst sagt en intressant upplevelse. Allting kändes bekant, men ändå inte; banorna var aningen mer repetitiva, och musiken inte lika minnesvärd. Somliga säger att del två inte kan mäta sig med den überklassiska ettan, men efter att ha spelat båda står jag fortfarande fast vid att tvåan är ett mer puttsat och i min mening roligare spel.

 

Elite Beat Agent

Sommarens höjdpunkt, alla kategorier. Att beskriva det ren och skär Åsum som är Elite Beat Agent är svår att göra med ord, men i ett nötskal går spelet ut på att tre kostymförklädda agenter ska hjälpa diverse människor i nöd genom att visa sina galna danzskillz och därmed ge dem det moraliska stöd det behöver för att klara sig ur sina knipor. Detta gör man genom att följa rytmen och knäppa till cirkar på pekskärmen när de sluter sig över numrerade ikoner; ett system som måste upplevas innan det kan förstås. Historierna som berättas är både helgalna och medryckande – och ibland riktigt rörande – vilket gör att man verkligen bryr sig om vad som kommer att hända och blir mer motiverad att lyckas. Att låtlistan består av mer eller mindre kända västerlänska pop-låtar stör mig inte det minsta, tvärt om ges de härliga associationer och får mig att gnola på låtar jag aldrig annars ens skulle lyssna på. Kort och gott är detta ett mästerverk och ett av de bästa spelen – om inte DET bästa spelet – till DS; jag köpte spelet för drygt en månad sedan, och jag har spelat det så gott som varje dag sedan dess. Gillar du rytmspel och har en DS har du ingen ursäkt att inte äga det.

 

Megaman Zero 1&2

Megaman Zero collection till DS har anlänt, och jag har suttit och nött vad som är bland de svåraste actionplattformsspelen jag spelat. I synnerhet del ett, då man elakt nog varken får tillbaka sina liv vid Game Over eller chansen att spela om banan. Detta fixades i tvåan, men inte drar det ner på seriens benhårda utmaning. Tyckte du Megaman 9 var svårt? Det här är svårare. Två spel kvar på sammlingen och jag ser fram emot att ännu ett antal tiotal gånger möta döden i spelform.

 

Prince of Persia: The Forgotten Sands

Jag tänkte faktiskt förboka det när det först kom ut, men på grund av bristande budget och låga betygsiffror avvaktade jag. Ett spellån av min kusin senare var det dags att ge sin in på prinsens senaste, och min första reaktion var... meh. Har spelat det förr, fast bättre. Atmosfären kändes inte lika polerad, och prinsens rörelser var nästan lika självstyrda som 2008-ditot. Runt andra sittningen började jag dock komma på mig själv att ha riktigt kul när jag spelade. Att klättra bland förfallna ruiner är i min mening bland det roligaste man kan göra i ett spel, och det vägde upp för brist på originalitet. En bit in bjuds dessutom på en del riktigt häftig bandesign. Gillar man prinsen från den förra generationens är det absolut värt att ge sig in i denna bortglömda sandstorm, men förvänta er inget banbrytande.

 

Ice Age 3 till PS3

Enkelt barnspel som går som på räls att klara. Såvida man inte är ute efter alla troféer, för då måste man hitta alla kristaller på varje bana, vilket kan leda till omspelstvång om man klantar sig. Jag kan inte säga att jag hade jättekul med spelet, men samtidigt hade jag inte alls tråkigt, och när sluttexten hade rullat och alla bonusutmaningar utförda belönades mitt slit med inget mindre än min allra första platinumtrofé. Det stärkte dock min uppfattning att vissa spel är bättre lämpade för troféjakt än andra, och Ice Age 3 är ett gränsfall.

[Sceleris]

Elite Beat Agent

[...] Gillar du rytmspel och har en DS har du ingen ursäkt att inte äga det.

Jag har inte spelat så mycket EBA, men som wapanese föredrog jag att spela till Morning Musume- och Asian Kung-Fu Generation-covers i Osu! Tatakae! Ouendan istället för Avril Lavigne- och collegerock-låtar i EBA. Och så älskar jag "anime style"-manligheten. (Kolla bara polisongerna!)

 

Men jag vill nog ändå spela Elite Beat Agents trots allt.

[Klibbnisse]

Elite Beat Agent

[...] Gillar du rytmspel och har en DS har du ingen ursäkt att inte äga det.

Jag har inte spelat så mycket EBA, men som wapanese föredrog jag att spela till Morning Musume- och Asian Kung-Fu Generation-covers i Osu! Tatakae! Ouendan istället för Avril Lavigne- och collegerock-låtar i EBA. Och så älskar jag "anime style"-manligheten. (Kolla bara polisongerna!)

 

Men jag vill nog ändå spela Elite Beat Agents trots allt.

 

Mjae, samtidigt som jag varvat sönder båda Ouendan-spelen flera gånger om så pallade jag inte att köra igenom EBA ens en enda gång. Visst är det småkul att äntligen förstå vad de sa i seriens pratbubblor, men hela agenttemat förstör humorn av stora, manliga cheerleaders som utan förklaring hoppar ur garderober. Det i samband med sämre låtar drar ner betyget avsevärt imo.

[Hikari no Hohenheim]

Det tycks vara en fråga om stolthet bland nördar att inte tycka om västerlänsk popmusik. Åtminstone vill jag minnas att det kändes så en gång i tiden för mig. Men i EBAs fall skulle jag till och med säga att det spelar till dess fördel; obildad som jag är hade jag inte hört mer än ett par av de låtar som erbjöds, och tack vara de helgalna scenariona fick jag i de allra flesta fall inget annat än positiva intryck. Jag kommer fortfarande på mig själv att gnola på Material Girl och Sk8ter Boi, låtar jag annars inte skulle vidröra med tång. Att spelet dessutom är ett verk gjort av Japaner specifikt för den västerlänska marknaden ger det hela en härlig blandning; stilen är inte precis "anime", men ingen kan påstå att detta är något annat än "japanskt knas". Manliga hejarklackar i all ära, men en ett gäng svartklädda agenter med solbrillor som kommer neddimpande från luften och börjar dansa loss när någon roppar på hjälp är inget om inte humoristiskt.

 

Jag har definitivt planer på att importera Ouendan ett och två, så att jag kan göra en rättvis jämföring. Å andra sidan har jag ingen anledning att tro att det inte kommer bli en minst lika beroendeframkallande upplevelse, då de enda skillanderna verkar vara musiken, språket och de dansande.

[Blå]

Spelade klart Momohimes del i Muramasa: The Demon Blade till Wii. Ett spel som verkligen får till det i sin design men också lyckas med action/rpg delen av spelet. Gillar man gamla 2D-action spel så bara måste man skaffa det här spelet om man har en Wii. Ända som inte riktigt kommer upp i klass med allt annat i spelet är väl handlingen som kanske inte är den mest intressanta utan gör sitt jobb mest för att man ska ha något att gå på. Men utöver det så är spelet perfekt.

[Dread]

Starcraft 2 kampanjen, men sen anser jag mig inte vara klar egentligen, iaf inte så länge multiplayer laddering finns och jag inte är etta i 1v1 på laddern :P

[Klona]

God of war 3

Kratos återkommer lika hård och arg som i de förra spelet och nu är det dags att knyta ihop säcken. Spelet är sig likt sen de två förra spelen förutom en viss modifikation med hur magierna och vapnen fungerar. Jag måste säga att det systemet de använder i trean är till det bättre då varje vapen känns mer personligt samt att man får tänka lite taktiskt vilket vapen som har rätt magi för striden som kommer.

 

Något jag tänkte på direkt när jag började spela var grafiken, den var helt otrolig, miljöerna, figurerna och striderna ser helt makalöst snygga ut och gör det till ett sant nöje att döda fiender.

 

Förutom det tyckte jag att de fick till det rätt så bra med storyn och jag kände mig nöjd. Som i de förra spelen var det bra blandning med strider och pussellösning samt en hel del irriterande moment men det får man väl ta när man kör på hard.

 

Riktigt bra spelserie som jag kan rekommendera till alla som gillar action och hack n slash spel. Jag ger trean en 8/10 i betyg, samma betyg som hela spelserien.

[Kenzoku]

Assassin's Creed 2. Tycker Ubisoft har utvecklat serien enormt, då jag tröttnade på första spelet efter två banor. Lite tråkigt då jag missade mycket story, men det gick att spela tvåan ändå. Och den var banne mig svinbra, helnöjd med spelet! Längtar till trean :)

[Hikari no Hohenheim]

Efter en och en halv månad dagligt spelande av Elite Beat Agents har jag nu klarat alla svårhetsgrader och uppnått den högsta rangen, vilket borde klassas som att ha klarat spelet fullt ut. Tagit alla Achievements, så att säga. Min pekskärm är avsevärt repigare nu än innan jag skaffade spelet, men det var helt och hållet värt det. Nu hoppas jag på att Ouendan kommer neddimpande i brevlådan snarast och drar in mig på samma sätt.

[flaskis]

Mafia 2

Knarkade spelet under hela helgen. Har knappt gjort något annat för att man stannat hemma med en förkylning.

 

Grym story. Bra tidsenlig musik. Stämningen och atmosfären var där i ren maffiaanda. Det skulle inte ha skadat om spelet var längre, även om jag suttit i kanske 10-15 timmar med det totalt.

[Gravskopan]

Har spelat lite olika spel under en tid, säkert en massa sedan jag skrev sist. Kan beta av några som är relativt färska i alla fall.

 

Mirror's Edge

Tyckte spelet var ok på sin höjd. Min första genomspelning var jag förvisso mest arg, förbannad, sur och irriterad. Det löste sig när jag spelade det andra gången, då kunde jag banorna lite bättre och det blev mycket roligare.

 

Om än kort så var det väldigt snyggt, allt från design till färgval och dylikt. Ser simpelt till en början men det hela är väldigt stilrent. Extra plus får den för de animerade mellansekvenserna, roligt att se något annorlunda än en vanlig cutscene. Det lite sämre är väl att det var kort (som så många andra spel nuförtiden) och att storyn var lite tunn (det är väl också ganska vanligt iof). Det var inget som sög mig in i storyn precis.

 

The Lost and the Damned

GTA 4 dlc. Och gosse, denna älskade jag. Var bättre än det vanliga spelet (hade dock inte tyckt samma sak om jag inte spelat igenom det vanliga). Vad som drog mig till detta vet jag inte riktigt, jag är ett stort fan av tv-serien Sons of Anarchy vilket också handlar om bikers och "1% kulturen". Det var också skönt att ha ett eget fordon till hands hela tiden, och det vara bara att ringa om man ville ha ett nytt. Radiokanalerna var bra som vanligt. Det var en fröjd att spela helt enkelt.

 

The Ballad of Gay Tony

Också dlc till GTA 4, det gav mig lite Vice City vibbar så jag gillade det. Lite utav nöjet dödades utav alla helikopter uppdrag, jag tycker det är helt värdelösa kontroller till att köra helikopter (eller så är jag bara väldigt dålig). Ett extremt stort plus till de nya vapnerna man fick av Yusuf, shotgunen som sköt sprängbara kulor var hur skön som helst. Föll öven lite platt för mig p.g.a att jag inte brydde mig om varken Tony eller Luis.

 

Båda var bra, och helt klart värt att spela om man lirat GTA 4.

 

Limbo

 

Skall inte säga så mycket. Faktiskt inget alls. Mer än att alla skall spela detta spelet. Något utav det bästa i år.

[Klibbnisse]

Limbo ser underbart ut och verkar fullkomligt suveränt. Synd bara att man inte äger ett 360 så man kan spela det >.