Vilket spel klarade du senast?

[Ashaz]

Prinny: Can I really be the hero?

Läste om det här spelet i senaste numret av Level och blev mer eller mindre sugen på att spela det då upp lägget lät intressant, ett liv och 1000 continues, där här måste testas!

 

Nu är jag ingen mästare på den här typen av spel men jag måste säga att det är nog bland det svåraste och mest oförlåtande spel jag har spelat men även ett av de mest beroendeframkallande också. Spelet bygger verkligen på trial and error och sedan att man ska utföra det perfekt, annars dör man, väldigt frustrerande men ack så belönande när man väl klarar den där grejen man har dött på ett antal gånger.

 

Lite lustigt faktiskt att de har gjort det svårt genom att bara lägga till vissa saker, ett liv kommer man väl att tänka på först (även om man får välja det själv). Du kan t.ex inte kan styra i luften, har du hoppat så hoppar du dit. En annan enkel sak är att det verkar som att de har lagt till en extra eller två fiender där det annars hade varit för lätt, enkelt för skaparna men förrädiskt för mig som ska förbi.

 

Förutom de sakerna jag klagade på så tycker jag att spelet var väldigt roligt att spela och det var ett tag sen jag satt så fastbiten framför ett spel faktiskt, betyget då? Det får bli 8/10 i och med att det tåls att spela om.

Alltså, detdär är ju knappast ett nyskapande koncept egentligen. Det var precis sådär som 99% av alla spel var upplagda på 80 och tidigt 90-tal, när det snackades om att den verkliga spelglädjen fortfarande fanns.

 

Trial and error. Död som kostar, så att man verkligen känner att man åstadkommit något när man slutligen klarar något.

 

Låter som ett spel jag borde testa :D

 

Edit: fan. bara psp. Såg ju skitkul ut.

[Klona]

Massa text.

Alltså, detdär är ju knappast ett nyskapande koncept egentligen. Det var precis sådär som 99% av alla spel var upplagda på 80 och tidigt 90-tal, när det snackades om att den verkliga spelglädjen fortfarande fanns.

 

Trial and error. Död som kostar, så att man verkligen känner att man åstadkommit något när man slutligen klarar något.

 

Låter som ett spel jag borde testa :D

 

Edit: fan. bara psp. Såg ju skitkul ut.

Som du säger, det är inte speciellt nyskapande men spelet kändes som en frisk fläkt nu när de flesta nya spelen inriktar sig på "vanligt" folk som inte vill dö om och om igen. Själv tycker jag att man får ut så mycket mer av spelet efter att man har misslyckats ett antal gånger och sedan lyckas, lyckokänslan sitter i så mycket längre då. Ett exempel är efter att jag tog slutbossen i spelet (som verkligen var en slutboss) så var jag riktigt nöjd resten av dagen.

 

Kan också försäkra om att spelglädjen är på topp, är redan i slutet av min andra spelomgång och då brukar jag vara en som slutar spela spelet efter att jag har klarat ut det. Skulle inte förvåna mig om jag spelar ut det en eller två gånger till efter den här spelomgången.

 

Jag skulle nog inte säga att det är värt att skaffa ett psp just för det här spelet men om du skulle köpa en i framtiden så leta rätt på Prinny och spela det, du kommer säkert bli nöjd.

[Hampe]

Prince of Persia (ja, ni vet, 2008-versionen)

 

Det enda som kommer till mitt sinne när jag spelar Prince of Persia är Assassins Creed. Från samma utvecklare. Fast den här gången med ÄNNU mindre variation och ett sämre stridssystem.

 

På plussidan är väl å andra sidan grafiken och Prinsens karaktär. Fast, slutet var riktigt dåligt i mitt egna tycke. Jag satt mest och garvade åt hur extremt dåligt det var. Men det är väl å andra sidan bara jag.

 

Nja. Mediokert. Ser mer fram emot en uppföljare på AC om jag ska vara helt ärlig. Nu finns det ju en jävla epilog till det här spelet för 800 MS points, men det är inget jag har tänkt lägga ut pengar på tror jag bestämt :)

 

En längre text som egentligen tar upp samma sak, fast med ännu mer ångest och gråt

[Z0nE]

Mirror's Edge

Det tog ju hela 4h att klara.....

8/10

[flaskis]

Mirror's Edge

Det tog ju hela 4h att klara.....

8/10

Bra, då vet jag att jag inte ska köpa det spelet!

[Sou-l]

Jo, köp det Flaskis! Spelet är väldigt kul och underhållande, och inte heller så dyrt. 399 kr om jag inte e ute o cyklar.

 

Klarade också Mirror's Edge för andra gången typ förrigår. Andra spel jag kör är; Naruto: Broken Bond, försöker klara Far Cry 2, och så kör jag multiplayer på BFBC och CoD 4

[Sceleris]

Mirror's Edge är värt typ 200 spänn, inte 400. Jag köpte det för 200 begagnat.

[Blå]

Bara jag som tycker att det är ett kanon trevligt spel och värt pengarna man lägger på det? Mirrors Edge dvs. Visst var storyn lite kort kanske. Men sen finns alltid speedruns samt att man kunde alltid försöka att hitta de där väskorna. Tycker spelet höll i sig ett bra tag ändå. :P Hoppas dock på att tvåan har lite mer att bjuda på.

[Sou-l]

Bara jag som tycker att det är ett kanon trevligt spel och värt pengarna man lägger på det? Mirrors Edge dvs. Visst var storyn lite kort kanske. Men sen finns alltid speedruns samt att man kunde alltid försöka att hitta de där väskorna. Tycker spelet höll i sig ett bra tag ändå. :P Hoppas dock på att tvåan har lite mer att bjuda på.

EN TVÅA?! Är du säker på det, för då är det faktiskt 4 spel jag verkligen längtar till .. Ska kolla om det finns en trailer :P

[Blå]

Bara jag som tycker att det är ett kanon trevligt spel och värt pengarna man lägger på det? Mirrors Edge dvs. Visst var storyn lite kort kanske. Men sen finns alltid speedruns samt att man kunde alltid försöka att hitta de där väskorna. Tycker spelet höll i sig ett bra tag ändå. :P Hoppas dock på att tvåan har lite mer att bjuda på.

EN TVÅA?! Är du säker på det, för då är det faktiskt 4 spel jag verkligen längtar till .. Ska kolla om det finns en trailer :P

 

Det är sagt att det ska bli en trilogi så jag räknar med två spel till.

[Kenzoku]

Bara jag som tycker att det är ett kanon trevligt spel och värt pengarna man lägger på det? Mirrors Edge dvs. Visst var storyn lite kort kanske. Men sen finns alltid speedruns samt att man kunde alltid försöka att hitta de där väskorna. Tycker spelet höll i sig ett bra tag ändå. :P Hoppas dock på att tvåan har lite mer att bjuda på.

EN TVÅA?! Är du säker på det, för då är det faktiskt 4 spel jag verkligen längtar till .. Ska kolla om det finns en trailer :P

 

Det är sagt att det ska bli en trilogi så jag räknar med två spel till.

 

Nog har det sagts mycket, eller åtminstone vad de hade hoppats på att göra. Mirror's Edge's försäljningssiffror var ju inget att jubla över, så frågan är om de kommer fortsätta med sin vision. Personligen hoppas jag det, eftersom jag tycker mycket om Mirror's Edge. Håller med Z0nE, en 8/10 overall.

[Blå]

Star Ocean: TLH. Riktigt roligt spel som kanske inte hade världens bästa karaktärer eller handling men gameplayen var riktigt smidig och rolig att använda. Kanske att jag återvänder för att se om jag kan rå på det svårare spel läget som öppnades.

[Pthia]

Star Ocean: TLH. Riktigt roligt spel som kanske inte hade världens bästa karaktärer eller handling men gameplayen var riktigt smidig och rolig att använda. Kanske att jag återvänder för att se om jag kan rå på det svårare spel läget som öppnades.

 

Har du redan klarat det du var då snabb. Jag är bara på disc 2 och har för mig du skrev du köpte det dagen efter jag gjorde det :P

Hur lång tid tog det för dig och hur mkt gjorde du vid sidan om? Jag är redan uppe i 25timmar eller något sådant och är som sagt bara på disc 2.

 

Kan än så länge dock hålla med att handlingen eller karaktärerna inte var världens bästa men jag tycker absolut inte att de är dåliga heller, och gameplay är riktigt bra faktiskt. en 8/10 än så länge tycker jag

[Blå]

Jag drog ut på det rätt länge för att försöka få det att räcka så mycket som möjligt. Slutade nära på 70 timmar. :D Har då försökt gjort så mycket quest som möjligt samt att jag spendera en del tid i colosseumet för att plocka på lite prylar där ifrån.

[Hikari no Hohenheim]

Spelsommaren börjar bra med ett gäng riktiga godingar:

 

Sonic Advance

Jag önskar att jag hade skaffat det här spelet när det begav sig. Förrutom aningen fula animationer känns det här nästan precis som de klassiska Sonic-spelen till Mega Drive! Banorna är välgjorda och långa, och mycket har lagds ner på igenkänningsfaktor; man har också möjligheten att spela med både Tails och Knuckles (och Amy, och man vill). Jag ser fram emot att leta igenom zonerna efter bonusbanorna och få tag på alla kaossmaragder.

 

Sonic Advance 2&3

Inte för att det är dåliga spel, men det var här som Sonic började gå fel. Banorna blev designade mer efter hastighet och testade spelarens kvicktänkthet, och mindre för att vara smarta plattformsbanor. I tvåan kändes banorna fortfarande unika, men i trean kändes det mest som att man spelade samma bana om och om igen, och så när som på sista zonen såg man inte en enda parallaxbakgrund. Som sagt, fortfarande bra spel (som fortfarande står under namnet Yuji Naka), men man märker klart att Sonic Team börjar få slut på idéer.

 

Radical Dreamers

Hur många känner egentligen till denna bortglömda pärla? Faktum är att det aldrig kom ut utanför japan, och fanns inte ens som spelkasset, utan gick endast att ladda ner till en sorts tidig onlinetjänst som kom med ett Supernintendo-tillägg. Det enda sättet vi icke-japaner kan ta del av spelet är genom en riktigt ambitiös fanöversättning, konverterat till Supernintendo-emulator. Spelet kan ses som en uppföljare till Chrono Trigger – fast som inte riktigt följer spelets ”egentliga” slut – och det är inte så mycket spel som det är en visuell roman. Text och val är det enda som erbjuds, men trots detta har man tillräkligt mycket kontroll att man får bestämma var karaktärerna ska gå härnäst; man får till och med strida på det här sättet (eg. ”En slägga kommer emot mig, vad ska jag göra?”). En genre som är plågsamt bortglömd i den västra spelvärlden, men alla som gillar Chrono Trigger bör definitivt kolla in det här spelet.

 

Another Code: Two Memories

Saknar du den gamla skolans peka-klicka-spel? Då kommer Another Code passa dig som en handske. Här bjuds på smarta pussel såväl som smart handling, snygg karaktärsdesign och härliga omgivningar. Tyvärr är spelet ganska kort, och missar man någon detalj kan det leda till ett sämre slut. Efter sommaren och/eller när jag får pengar blir det till att skaffa uppföljaren till Wii.

 

Förra sommaren blev det bara 6 spel allt som allt. I år ska rekordet sprängas!

[Klibbnisse]

Klarade av mitt första SCUMM-spel i morses! Day of the Tentacle har rullat varm och tillsammans med lite hjälp från en guide lyckades jag och mitt tålamod klara oss igenom ett utav de svåraste spelen jag kört... svårt på ett bra sätt naturligtvis, precis som många andra peka & klicka-spel!

 

Mycket stort plus för humor, stil och stämning, minus för att det blev lite rörigt att styra tre karaktärer i tre olika tidsepoker, speciellt när man inte vet vad man skall göra.

[Sceleris]

Radical Dreamers

Åh, coolt. :O

Jag har alltid velat spela det, det var ju det som Chrono Cross byggde på.

 

tillsammans med lite hjälp från en guide

>:)

[Addie]

Ja det var då fruktansvärt längesen jag spelade något. Så det senaste jag klarade är nog Diablo 2, som var för några år sen. Så man får se fram emot 3an när det kommer. Ah just det, klarade The Legend of Zelda: Ocarina of Time på N64 runt samma tid jag klarade Diablo 2.

[Klibbnisse]

tillsammans med lite hjälp från en guide

>:)

 

^^;

[Hikari no Hohenheim]

Pokemon Leaf Green

Det enda Pokemon-spelet i huvudserien jag faktiskt inte hade spelat. I mångt och mycket liknar det förstås det gamla Röd och Blå, men grafiken har blivit (marginellt) upphottad och det finns flera funktioner att gotta sig med. Genom spelseriens evigt beroendeframkallande upplägg tillbringade jag till slut runt 23 timmar lyckades klara spelet med ca. 50 monster i mitt Pokedex.

 

The World Ends With You

Efter att ha lagt det på hyllan I ett drygt halvår var det äntligen dags att spela det, och jag fattar inte hur jag kunde skjutit upp på det så mycket. Det här är en spelupplevelse olikt något jag har upplevt tidigare; i det här rollspelet får vi glömma allt vad episka fantasyvärldar och turbaserade strider heter, och kastas isället in i ett troget uppbygt Shibuya där striderna utförs genom att gnugga pekskärmen och trycka knappkombinationer sammtidigt. Även handlingen går utöver det mesta jag varit med om, och det märks tydligt att det är Kingdom Hearts-skaparna som ligger bakom.

 

Imagine: Dream Wedding

Ja, ni läste rätt. Jag har länge velat pröva en Imagine-titel, och jag hade turen att få testa det obskyraste av de alla: Dream Wedding. I den här bortglömda pärlan är din uppgift att planera det perfekta bröloppet till en rad flickor, och detta görs genom att besöka diverse affärer och hus för att välja ut rätt klänning och accessoarer. När tjejen gillar det hon ser, ler hon, och när hon inte gör det ler hon inte; du kan också kolla upp i förväg vad hon gillar och vilken färg hon föredrar så att du är förberedd för valet.

 

När du väl har fixat den perfekta klänningen, smyckena, bröloppsmarsch, brudgumen (som man får välja ett ytters begränsat antal ansiktskvaliteter, såsom ögonbryn, mun, hår) och hans kläder, inbjudningskort och allt vad man kan tänka, är det dags för själva bröllopscermonin. Här spelas det upp en minimalt påkostad filmsekvens där det är din uppgift att ta foton för att föreviga den speciella dagen, och du kan ta både färgfoton och svartvita, till och med brunaktiga, för att sedan välja ram på korten. Om bröloppet blev lyckat sådant, slipper man se gästerna snubbla, och bruden ser lycklig ut under kyssen. Själv gjorde jag Hannahs till en lycklig brud, men förstörde Ayumis brölopp totalt, och jag gjorde även en egen brud i det Kreativa Läget, där hon ler vad man än sätter på henne.

 

Det är precis lika meningslöst som det låter.

[Pthia]

Klarade Tales of Vesperia igår och måste säga att det var ett av de bättre spelen jag speat denna generationen. Allt från grafiken till storyn och gameplay var riktigt bra. Spelet var desutom riktigt långt vilket många spel tyvär inte är i dagsläget.

 

Nu är det såklart bara main storyn jag blivit av med så det finns mycket kvar att göra och detta är garanterat ett spel som jag kommer spela om igen om än kanske inte nu med en gång.

[Hikari no Hohenheim]

Hotel Dusk

Ett superbt pusselspel med skön handling, och en andlig uppföljaren till Another Code. Den simpla men snygga 3D-grafiken förgylls av tuschritade karaktärer och skapar en minst sagt mysig stämning. Det enda som spelar till spelets nackdel är att man ibland tvingas irra runt i hotellet för att hitta var storyn går vidare, och att musiken då kan börja kännas enformig. Men det är petitesser i ett övrigt underbart DS-lir.

 

Metal Gear Solid: Portable Ops

När man är på landet på sommarlovet har man ofta en del tid att ödsla, och då vill man gärna sätta sig ner och pysslar med ett spel; helst på bärbar maskin. Det var förmodligen så de tänkte med Portable Ops: ett spel anpassad för att när som helst kunna plockas upp för lite kvalitativ spionaction. Med facit i hand kan jag dock konstatera att sanningen är annorlunda; om det är ett bra spel eller ej kan man diskutera, men att påstå att det är väl anpassat till formatet är en grov överdrift, för att inte säga lögn. En bra anpassning vore att ha en kamera som visar fågelvy likt de två första spelen i serien, snarare än bakifrån som i fyran. En bra anpassning hade varit att låta spelaren kunna gå in i menyn och spara närsomhelst. Bra hade varit att kunna pausa under filmsekvenserna. Jag skulle kunna fortsätta.

 

Är det ett bra spel i övrigt? Tja, det är väl hyfsat. Upplägget med en karta för att åka mellan småområden fungerar utmärkt, och att smyga med Snake är aldrig fel. Samtidigt har smygandet aldrig varit såhär omständigt. Den största sten i skon är att man har en staminamätare och måste äta för att hålla den uppe, men till skillnad från MGS3 finns det inga ormar och kaniner och rovdjur att jaga; det gäller att hitta sin mat i fiendeterritorium, och man upptäcket snart att Rationer är en bristvara. Det leder till att man ständigt måste återbesöka platserna där maten finns, vilket tar onödigt med tid och energi. Och mycket mat blir det om man ska mata sig själv och sina mannar. Man kan dessutom bara bära med sig fyra föremål samtidigt, och en av dem tas för det mesta upp av bedövningspistolen.

 

Mellansekvenserna är tuschritade med minimal animation, men trots detta är handlingen är det enda som känns äkta Metal Gear Solid, och det var det som fick mig att spela från början till slut. Egentligen borde jag ha spelat detta innan jag gav mig på fyran, för det hintas en del riktigt intressanta saker, men då spelet i sig är halvdant är frågan om jag hade orkat. Nu kan jag bara rekommendera spelet till de mest inbitna Metal Gear-fansen med för mycket fritid, och jag hoppas innerligt att det nya Peace Walker till PSP har lärt sig från misstagen.

 

Banjo-Tooie

Det här är ett spel från min barndom som jag aldrig hade chansen att spela i min barndom, så gissa om jag blev taggad när det kom ut till Live Arcade. Jag hade hört talas om att banorna skulle vara enorma med hemligheter i massor, och jag blev inte besviken; det är ingen underdrift att påstå att spelet i mångt och mycket är dubbelt så stort som sin föregångare. Jag kommer ihåg hur jag hade absurt höga förväntningar på banornas storlek i Donkey Kong 64, och man kan nästan påstå att de blev besannade i Banjo-Tooie.

 

Spelets styrka är dock dess största svaghet: ibland känns det lite för stort, utan att spelmekaniken blivit anpassad för det. Det hade varit till ofantlig hjälp om man med några knapptryckningar kunde avbryta en förvandling, eller återvänt till Mumbo och Wumbas respektive hyttor, istället för att behöva tillbringa många långa minuter att springa fram och tillbaka. Banorna känns inte heller lika klockrena som i Banjo-Kazooie, istället för en regelrätt ökenbana, träskbana, båtbana etc. får vi nu en dinosaurie-berg-bana, en is-och-eld-bana och en svävande-bergs-bana mm..

 

Ett bra spel är det fortfarande, och jag spelade till jag hittade allt det hade att erbjuda. Jag önskar dock att de hade gjort ett bättre jobb med achievementen; det finns partier som är helt djävulskt svåra, och att ta alla pusselbitar är inte lätt det heller, men istället får man en varje gång man använder Mumbos magi på varje bana, alternativt spöar X antal fiender. Det besegrar lite grann syftet med achievements.

[Klibbnisse]

Lirade klart Another Code: R häromdagen! Spelade ~4 timmar fördelat på två-tre dagar, sedan drog jag 14 timmar från eftermiddag till tidig morgon då jag klarade spelet och var i extas för ett par minuter innan jag av okänd anledning fick för mig att skriva en skrämmande lång text om spelet som jag slängde upp på GR. Faktum är att texten blev så lång att jag till och med gjorde ackompanjerande titelbilder =D

 

I brist på annat, och för att göra denna sidan förbannat lång får nu även ni ta del av denna mästerverssörja!

 

Följande text är tagen en blogg, inte skriven för forumet! Men den är lång, och det är enda anledningen till att jag lägger till den! (samt att den är lite relevant)

 

För lite drygt en månad sedan släpptes äntligen den andra installationen i Another Code-serien! En spelserie som jag av okänd anledning har gillat sedan jag spelade det första spelet till DS för lite ungefär fyra år sedan. Något som faktiskt är lite lustigt för när jag inhandlade spelet kunde jag inte minnas att jag någonsin tyckt om peka-och-klicka-äventyr. Efter att ha inhandlat detta lilla plastfodral innehållande denna pyttelilla kassett data och spenderat ungefär åtta timmars tid framför DSet kände jag spontant att jag dels förälskat mig i en ny spelgenre (inte peka-och-klicka-spelen, utan främst smarta spel) och att jag dels nyss hade spelat det absolut bästa spelet till en bärbar spelkonsoll!

 

Ja, Another Code till DS är ett riktigt bra spel på alla sätt och vis, det enda som de flesta gnällde över var att de antal speltimmar man fick för sina utpyntade silvermynt inte riktigt mätte sig mot de större spelen. Var man riktigt snabb (och även en idiot i mitt tycke) och bokstavligen talat sprang igenom hela spelet och inte utforskade mer än nödvändigt ont utav Blood Edward Island kunde man stanna klockan på en bit över fem-timmarstrecket om jag inte minns helt fel. Jag personligen hade ingenting emot detta då jag föredrar kvalitet över kvantitet. Hellre ett kort och oförglömligt spel än ett långt som man aldrig orkar nå slutet på. Har du ett DS så föreslår jag att du letar rätt på Another Code, det görs inte längre så du får ta och kika bland begagnat-lådorna eller leta bland lagren. Men det är värt slitet, inte minst för den kompakta spelglädje i sitt ursprungligt suveräna Cing-levererade DS-format!

 

Another Code R, till Wii, är inte helt förvånande en uppföljare till DS-spelet. Nu två år senare är vår halvjapan Ashley Mizuki Robins 16 år gammal och blivit inbjuden till Lake Juliet av pappan hennes för att vara med på en liten camping-tripp. Ashley har inte direkt några som helst förväntningar då hon i princip inte träffat sin far sedan händelserna i första spelet. Väl framme går ingenting som planerat och Ashley blir bara på sämre och sämre humör. Jag personligen var rädd över att spelet skulle bli något slags fulländat familjedrama mellan en hormonpumpad tonåring och en stereotypisk socialinkompetent förlorar-pappa. Från den stund jag sätter igång spelet till någon timme in i det sitter jag stel som en pinne och hoppas tyst för mig själv att utvecklarna varit mer begåvade än så, och se! Det har de! För ganska snart in i spelet blir Ashleys pappa tvungen att springa iväg och jobba vilket glädjer mig otroligt då risken för tråkiga familjegräl närmar sin en behaglig nivå.

 

Trots mina farhågor för gnäll och gny mellan fadern och dottern så måste man ändå bita sig i läppen och inse att hela spelserien är uppbyggd på just detta. Inte grälen, utan Ashley och hennes familj, eller närmare bestämt hennes pappa. Så Another Code R har även sin dos, men frukta inte då mängden är överraskande liten och den värsta salva som avlossas är inom en helt annan familj.

 

Sättet man spelar på är också det väldigt knasigt, och ganska ironiskt när man väl tänker på det. Det finns två spel i Another Code-serien och ingen av dem har varit i riktig 3D, man har aldrig riktigt kunnat bestämma vart man vill gå i alla tre dimensioner. I DS-spelet var det ju top-to-toe-kamera, och nu i Another Code R är det klassisk 2D som gäller! Med spelets alla vägar och stigar till förfogande rör man sig nu antingen till höger eller vänster, delar sig vägen kan man välja att gå upp eller ner, men tro inte att vi skall röra oss i x-axelns onda riktningar mer än nödvändigt dock, icke! Snabbare än blixten slår ner kommer spelkameran att utföra en avancerad akrobatisk rörelse och inom loppet av några tiondelar kommer vi åter att röra oss åt höger och vänster! Som sagt känns detta väldigt konstigt till en början, och hela tiden känns det som att man går runt med fotboja, att man inte kan röra sig vart man vill.

 

Detta är i och för sig väldigt sant, antalet platser man kan besöka är begränsat till hur stigarna går, man kan exempelvis inte promenera ett par meter in vid en jättelik flyghangar (som man möter senare i spelet) och kika runt på det som finns där då detta byggnadsverk inte fyller någon viktig funktion i spelet. Men, detta är någonting som man börjar bry sig om först efteråt, för det finns en hel del annat att syssla med under spelets gång att man inte riktigt bryr sig.

 

Rent grafiskt har jag två avsikter, dels är grafiken som sådan ganska dålig gentemot andra spel på Wii med ett, för ögonen, lågt polygonantal. Samtidigt är grafiken riktigt bra ur andra sätt att se på det speciellt med fokus på små detaljer och helhetsbild. Först och främst är bakgrundsgrafiken inte förrenderad liksom föregångaren, något som för mig kändes ganska konstigt då allting helt plötsligt blev mycket kantigt och grötigare. I helhelt är det dock en annan femma, med tanke på den stilistiska vinkel man satt på spelet (tänker främst på spelkameran) så fungerar grafiken alldeles utmärkt, faktum är att spelet stundvis känns väldigt snyggt i de fina miljöerna kring sjön. Vissa tillfällen då man springer längre sträckor förekommer också någonting ganska ballt. Mellan vissa delar av spelkartan är det ganska långa avstånd mellan de intressanta sakerna, så dessa springer Ashley automatiskt. Just vi dessa tillfällen spolas tempot upp, ljuden av vinden blåser i högtalarna och en blygsam mängd rörelseoskärma tillämpas. Det som dock gör dessa scenerna speciella är den lite roliga effekten att allting man springer mot studsar upp på skärmen som om de vore gjorda av gummi. Träden viks upp mot marken, liksom gatlyktor som flyger upp och vajar i sommarsolen. Vägskyltar kommer flygande från alla världens väg, broar fälls upp från fästen... det är helfestligt att kolla på!

 

Men det som verkligen sätter prägel på världen i Another Code R är hur dynamisk världen är. Jag skall dock i förväg erkänna att jag spelar inte så mycket TV-spel längre, åtminstone inte så mycket nytt, så jag vet inte riktigt var standarden ligger idag. Först och främst så rör sig allting av intresse. Alla spelets karaktärer har en mängd olika animationer varav flera verkligen ser ut att vara skapade just för den karaktären. Dessutom står karaktärerna aldrig still, inte så att de springer runt och fånar sig utan de rör sig alltid, hela tiden, om än subtilt. Jag tycker dock att det är lite över genomsnittet. Inte minst på det sätt som rörelserna smälter in och gränserna mellan standardanimationerna och triggade animationer är för mig osynliga. Vilket gör upplevelser som sådan väldigt mjuk och snygg.

 

Just karaktärerna tycker jag ännu en gång att de har lyckats med alldeles superbt, då speciellt karaktärsdesignen som inte bara är snygg och tilltalande utan väldigt kompakt och solid. Alla karaktärer känns som att de är levererade i ett stycke, animationerna övertalande och... ja... snyggt framfört!

 

När vi dessutom är inne på karaktärerna så har vi här hela spelets kärnpunkt. Antalet karaktärer som man får höra om är ganska stort, något som bidrar till en helt annorlunda stämning som är mer lik den i Hotel Dusk (där man befinner sig på ett slummigt motell), än i det första Another Code (där man är i princip helt ensam på en mer eller mindre öde ö). Detta betyder alltså mycket mera prat med personer och mycket mindre läsa-böcker och leta ledtrådar.

 

Another Code R har minst 12 karaktärer fler än DS-spelet som man kommer socialisera sig med, och utöver detta minst lika många som man kommer att lära känna genom att läsa böcker, texter, nyhetsartiklar och höra historier om. Alltsammans binds sedan ihop och blir klart mot slutet, precis som väntat. Eftersom man nu har fler karaktärer än tidigare blir det också i mitt tycke mycket sämre karaktärsutveckling, detaljer utelämnas och personerna man träffar känns inte lika genomtänkta som tidigare. Jag syftar då främst får vår huvudperson som inte utvecklas lika mycket som i DS-spelet, vilket jag enligt egen teori beror på att det är lite för många människor inblandade. I DS-spelet, som vi alla förhoppningsvis känner till, är det i princip bara Ashley och hennes sidekick D genom större delen av spelet, en duo som utvecklade varandra historier riktigt bra! Ashleys nya sidekick är tyvärr inte lika skön som D, men han är ändå ganska acceptabel.

 

Vilket påminner mig, likt DS-spelet har Another Code två stycken historier som skall lösas, vilka båda tar plats vid två olika tillfällen. Dels handlar det om Ashley och hennes mamma som besökte Lake Juliet i hemlighet från Richard (Ashleys pappa, om jag inte nämnt det innan), 13 år tidigare. Ashley försöker då minnas så mycket som möjligt om sitt första besök vid sjön. Jag måste också erkänna att just den delen inte riktigt är lika intressant som att leta upp sin försvunna pappa, men nu är det Cing vi snackar om, de skulle kunna få något så trivialt som att hugga vet till ett äventyr värt sitt eget spel! Den andra storyn lägger vikt vid ett kursat resebolag som anklagats för att ha förorenat sjön, och dess ägare som mystiskt försvann spårlöst fem år tidigare och vars son nu letar efter honom. Tyvärr får man inte reda på allt som går att få reda på i just den här storyn, hur mycket mer interssant den än må vara. Utöver de där två historierna finns en mängd små sidohistorier. Tro dock inte att det tar stopp där! Icke! Allt eftersom spelet fortlöper kommer man att få ännu mer kunskaper om Another-systemet (minnesmanipulering), Ashleys familj och historia, JC Village, MJ Labs och allt annat som serien egentligen handlar om. Nämligen Ashleys båda föräldrars forskning inom människors minne och hur man kan hantera det.

 

Någonting annat som också kännetecknat hela spelserien från sekund ett i DS-spelet är innovation och smarthet. Another Code utmärkte sig för sina kluriga och smarta pussel som kanske inte alltid var av bland de svåraste, men de krävde kreativt och out-of-the-box tänk. Another Code använde bokstavligen talat hela spelkonsollen för sina pussel! Jag måste också poängtera att DS var är en riktigt bra maskin för just detta här. Två skärmar, tryckkänslighet och mikrofon, så mycket mer behövs egentligen inte. för att göra riktigt innovativa pussel. Men, nu valde Cing att göra uppföljaren till Wii, och jag måste nog tycka att det var ett ganska tråkigt beslut. Varför? Tja... låt oss säga som så att Wiiet inte riktigt har lika många sätt att påverka spelet... ingen tryckkänslighet, ingen mikrofon. Och skall sanningen fram så är det ganska svårt att göra riktigt kluriga pussel med rörelsekänslighet. Med det sagt består ungefär 80% av alla pusselmoment i Another Code R utav oerhört enkla saker som att ta tag i något på skärmen, kanske vrida lite som en nyckel med kontrollen. Det är ingenting som kräver någon större tankekraft.

 

Dock skall jag inte kasta för mycket skit i den här avledningen! Även om själva utförandet av ett pussel må vara ganska simpelt så är just vägen till lösningen ganska lik föregångaren. Nämligen att man fortfarande ibland måste tänka en bit för att kunna få fram lösningen.

 

Jag kan också flika in och berätta att speltiden har utökats nämnvärt! Jag tror att jag tog på mig omkring 9 timmar när jag först lirade igenom Another Code, vilket många tycker är lite, speciellt för ett äventyrsspel. Another Code R klarade jag först efter hela 19 timmar vilket är ett stort godkänt från min sida. Visst, några utav dessa timmarna är kanske gånger jag råkat lämna spelet på när jag gått iväg eller så, men man kan säga att min första gång, då jag undersökte i princip allt som går att undersöka, gick på 19+-2 timmar.

 

[Här var ett litet stycke om att man skulle kommentera på ett visst sätt för att bevisa att man orkat läsa allt, 1 person har kommenterat på det här sättet hittils ^^;]

 

Precis som vi alla småfnittrade lite när vi såg Ashleys DAS första gången kommer en liknande känsla infinna sig även nu då Cings lilla fix-idé av att avbilda den spelkontroll man använder som en viktig del utav spelet fortsätter! För er outbildade kan jag upplysa er om att Ashley i början av Another Code fick en pryl som till utseendet var en avbild utav Nintendo DS, men som användes för att läsa av minneskort (som av en ren händelse(?) ser ut som de spelkort man har till DS), ta kort, spara spelet och lite annat. Nu DASen fått sig en uppgradering och Ashley strotar nu omkring med något som skulle kunna kallas för DASi, då den är en exakt avbild av Nintendo DSi. Funktionerna är utökade till att kunna ta emot meddelanden från Ashleys pappa Richard, hålla koll på alla karaktärer samt även en ny funktion som heter "Connect" som man får tillgång till en bit in i serien, samt finns naturligtvis funktionerna från förra DASet kvar!

 

Men årets skräll och pris i fullkomlig ballhet går inte till någon annan än den nya mojängen man får leka med: TAS! Är det någon som vågar sig på att gissa vad den är designad efter? ...? Exakt! Nu Ashley en trogen Wiimote i sin hand varthän hon går! Ingen vet riktigt vilken dess ursprungliga funktion är, men man kommer huvudsakligen använda TAS till att låsa upp alla de elektriska låsen som finns runtom på anläggningen. Och det är här de roliga pusslen kommer in! För att låsa upp en dörr med TAS riktar man kontrollen mot låset och efter någon sekund har kontrollen scannat in koden som behövs för att öppna dörren, och det är din uppgift att slå in den! Koden består i huvudsak av de olika knapparna hos en Wiimote (A,B,+,-,1,2 och styrkorset). Men allt eftersom spelet går och du börjar låsa upp mer och mer avancerade lås så kommer du snart att märka av hur otroligt lustiga idéer man haft när man kom på de här låskombinationerna!

 

Ja, med risk för att bli långrandig tror jag nog att det börjar bli dags att avsluta den här textväggen. Även om du mot all förmodan läst igenom alltsammans tilldelas du härmed medalj! Ännu en om du lyckats sammanställa vad jag tycker om spelet! Another Code var det första riktigt bra spelet som jag spelat till DS, innan både Phoenix Wright-serien och Hotel Dusk, och förblir bland de bästa spelen har spelat någonsin just på av det intryck det gjorde med sin unika stämning och superba story. För Another Code R att leva upp till sin föregångare är svårt, jag skulle snarare kalla det omöjligt. Åtminstone för mig.

 

Men utan att snöra mig in alldeles för mycket i detta där. Efter att ha klarat Another Code R efter ungefär 19 timmar, varav uppskattningsvis 14 av dem spelades i streck fram till klockan halv sju nu i morse, och vilket jag därefter sätter mig ner i dryga två timmar och skriver denna enorma textmassa som jag starkt betvivlar att någon kommer att läsa igenom. Tycker ni inte att det säger en hel del om vad jag tycker om spelet?

[Blå]

Batman AA. Det gick nästan lite för fort att spela igenom kändes det som. Men ska bli skoj att testa challenger-läget med Jokern.

[Z0nE]

Wolfenstein till PC

Det var mycket roligt att lira! Lite lagomt svårt då och då.

Roligt med the void! Och vapen uppgraderingarna gjorde att man kan lira om med nya tankesätt

8/10