En liten krönika om Comics Market 70 - dag ett

[zimeon]

En liten krönika om Comiket 70.

 

Jag börjar på station Edogawabashi. Min riktlinje är att vara där klockan nio, men jag är lite sen, hon är redan halv. comiket öppnar inte förrän klockan tio, men som reporter är det bra att vara där i tid. För en vanlig deltagare, i alla fall för de som kommer hit för första gången, och som inte har några speciella mål för sin plånbok, är det rekommenderat att komma efter klockan tolv, för att undvika de löjligt stora köerna. Man kommer ändå inte komma in förrän vid tolv. Riktiga nördar menar dock att så länge man inte deltagit på Comiket som cirkel, alltså utställare, så har man inte en chans att nå de eftertraktade objekten ändå, eftersom utställarna är de enda som får komma in före öppningstid.

 

Comiket, eller "Comics Market", är en jättelik mässa för hemma gjorda serietidningar, så kallade "fansin". Historien började någon gång på tidigt 70-tal, vilket exakt årtal har jag inte reda på just när jag skriver det här, men det var runt 71 eller 74 eller liknande. Det hålls för närvarande 2 ggr per år, men har under vissa perioder hållts tre gånger per år, och denna gång är det storslagna nummer 70.

 

Klockan halv nio är rusningstiden över, men det är ändå tjockt med folk på Yurakucho-linjen. Comics Market hålls på Tokyo Big Sight, och det vanligaste sättet att ta sig hit är att åka till station kokusai-tenjijo ("internationella utställningshallen") med Rinkai-linjen. Rinkai-linjen är en ensam liten linje som man kan ta sig till via station Otsuka (en station på den kända Yamanote-linjen) eller, i mitt fall, station Shin-Kiba. Alla tidigare gånger har jag åkt till Shin-Kiba med pendeltåget Keiyo-linjen från Tokyo Station, men den här gången var jag nära en station på T-banan Yurakucho, och den går också till Shin-Kiba.

 

Redan på Shin-Kiba märks det direkt vart man är på väg. Stressade nördar med sina rullväskor skyndar fram mot biljettautomaterna och det är fullt med folk överallt. Tågen i sig är inte så packade, men det beror säkerligen på att de allra mest frenetiska nördarna har åkt för länge sedan. För att få komma in i mässhallarna som cirkel (utställare) måste man nämligen vara där före klockan nio. Kommer man efter det får man vänta till klockan tio, och som sagt, då blir det svårt att komma åt de mest eftertraktade cirklarnas saker, om det nu är det man är ute efter.

 

"Ett halvt steg framåt, bara ett halvt steg!" kommer personalens hesa rop. Jag är framme vid kokusai-tenjijo, och känner direkt att det är tur att jag vet vart jag skall, för det är inte precis skyltat dit pressen skall gå. Cirklarna och pressen går en liten bakväg för att komma fram till sin specialingång, och vi måste gå över ett par övergångsställen, och där blir det stopp. Det är så mycket folk att Comiket har fåraherdar för att ordna köerna. "Idag är det Comiket 70! Det är något att fira! Därför är vår armbindel randig!" Japp, mycket riktigt är armbindeln röd- och vitrandig. "Och eftersom det är dags att fira, så tryck ihop er Bara ett halvt steg framåt, tack!". Det är som ett mantra. Men till slut kommer jag fram till där pressen går in.

 

När Comics Market började var det ungefär 50 utställare och mässan gick i stort sett ut på att utställarna bytte fansin med varandra. Idag är det över 35.000 utställare och ungefär en halv miljon besökare över mässans tre dagar. Omsättningen är oerhörd, det går knappt att förstå hur enormt Comics Market är förrän man varit där och sett det med egna ögon.

 

I kön till ingången tänker jag att ett foto skulle sitta på plats, men blir genast stoppad. Här får man inte ta några foton förrän man fått tillstånd. För att få genomföra intervjuer, och ta foton någon annan stans än på dräktleksarenan (cosplay, alltså) så måste man ha ett journalist-pass, och det betyder att lämna noggranna uppgifter på vem man är, hur man är och varför man är. Ibland blir man till och med fotad, men det slapp vi den här gången.

 

Fånigt, kan man tycka, att det måste vara så noga, men det finns anledningar. Comics Market är en ganska känslig tillställning. Även om den här första dagen inte är den för detta ändamål anpassade dagen, är det mycket material på mässan som inte är särskilt rumsrent, och personalen vill därför veta vilka som kommer dit och tar foton. Vid tidigare tillfällen har de råkat ut för att negativ publicitet satt dem i läget att det är svårt att hyra mässlokal, och det vill de inte råka ut för igen.

 

Personalens hesa rop är nästan ett varumärke. Som körsångare gör det ont att höra hur de sabbar sina stämband. Man borde skicka dem till röstpedagog, eller kanske har det en speciell effekt hos lyssnarna när det låter som om den stackars utroparen kommer behöva åka på akut strupoperation om han fortsätter i en timme till?

 

En stund i kön, inlämnat papper och visitkort, jag får min armbindel och pass, och jag kommer så in på Comics Market 70, på Tokyo Big Sight. Tio minuter efter öppningstid och stället är redan fullt med folk.

 

Detta är dag ett, dagen för "allmänt". Sommar-Comiket har tre dagar, som grovt är uppdelat i "Allmänt" (dag 1), "Pojk-seriedagen" (vilket i raka ordalag betyder en hel del yaoi-porr) och så "porrdagen". Det är givetvis inga vattentäta skott mellan de här dagarna, men rent tekniskt är det alltså dag 2 man skall gå om man vill hitta fansin på Naruto, One Piece, Tennisprinsen etcetera. Dag 3 är förutom porrdagen även dagen för hemmagjorda datorspel och originalfansin, alltså folk som skrivit fansin från scratch och hittat på egna figurer. Jomän. Förutom den lilla hörnan på dag 3 är alltså i stort sett allt material på Comiket ett enda stort flagrant varumärkesbrott. Förlagen ser genom fingrarna av flera anledningar, den största är troligtvis den att både de själva men även seriemarknaden som stort vinner oerhört mycket på Comics Market. Förlagen vet att de som sitter och ritar fansin på Naruto alla köper Naruto själva, och att de är entusiastiska fans. De är ingen stor del av den Naruto-läsande massan, men de är en viktig del, och att straffa dem när förlaget egentligen bara vinner på dem vore att skjuta sig själv i foten. Inget eldar upp stämningen så mycket som fans som får löpa fritt. olikt sina amerikanska kollegor, blir inte de japanska förlagen religiöst upprörda av att dessa tecknare faktiskt tjänar pengar på förlagets varumärke. De tycker väl att de kan bjuda på det, när de vet att de inte förlorar på det själva. Och serievärlden som helhet vinner på det att många som börjar med att ge ut sina fansin mycket väl kan sluta som serietecknare. Det är en värld av anarki, där vem som helst med papper och penna kan rita något och sälja det.

 

Nå, jag beger mig genast till en av de östra mässhallarna, mitt mål är att finkamma delen som var märkt med "anime - övrigt". Om man inte är intresserad av att bara se helheten och strosa runt på måfå, så är det ett måste att skaffa katalogen för 150 kronor och pricka ut vart man ska. Trots att det inte är dag 3, går det inte att undvika porren på annat sätt än manuellt. Man lär sig att helt enkelt inte titta dit, och framförallt, om man råkar se något ändå (vilket man kommer att göra), lära sig att inte ta altför illa upp av alla skrevande av storbröstade jag-vet-inte-vad, eller ännu värre, när någon omtyckt figur blir våldtagen för tiotusende gången. Men skit i det. Jag styr stegen mot bord 1 och börjar sicksacka mellan raderna. Det börjar med lite Digimon och ddär, ett fansin på Kamichu får inleda dagens köp. Inte riktigt min hobby bland de första borden, men så kommer jag fram till den enda cirkeln som jag faktiskt håller koll på, "oiseau en vol", en japansk kvinna som ritar fansin på Mumin, och gör det så bra att man smäller av.Såsom hon fångar stämningen i Mumin sätter alla svenska Mumin-tidningar på pottkanten, och i mina ögon får till och med Toves son Lars backa för japanska Asuka, som älskar Snusmumriken över allt annat och hyllar honom i fansin efter fansin.

 

Fler saker på Kamichu, och givetvis massor på Haruhi, men mycket sållas bort från omslagen, vissa för att de bara ser ut som skräp och andra på grund av för myket skreveri. På något vis verkar det som om ju nyare, desto större behov av porrparodier. När man kommer fram till raden som troget skriver fansin på Vampyrprinsessan Miyu är det klart mindre naket. Det verkar som om det bara är Sailor Moon och Card Captor Sakura som är outtröttligt material för sånt. Jag travar vidare, ryggsäcken fylls långsamt, plånboken läcker och till slut kommer jag fram till borden som gör Creamy Mami. Här blir jag alltid fattig, och kvinnorna bakom borden skrattar när de känner igen den troligtvis enda utlänningen som envist köper alla Mami-fansin de gör. "et var nästan så vi undrade när du skulle dyka upp!" Den här gången hade de gjort en till CD-skiva med en image-låt för den påhittade fortsättningen "Creamy Mami Again", vars koncept i mina ögon överträffar nio av tio av dagens animéer.

 

Tokyo Big Sight består av tre enorma mässhallar, två "östra" och en "vöstra". De östra är uppdelade i varsina 3 sektorer, och den västra i två, men det är mindre intressant här. De östra hallarna har ungefär 1700 bord, eller 3400 utställare var. Den västra hallen är mindre, ungefär 1400 bord, eller 2800 utställare. För att ge en bild av hur det ser ut såhär dag ett, så bestär ungefär en tredjedel av den ena östra hallen av fansin på Stålalkemisten (Full Metal Alchemist) och andra saker från tidningen Gangan, en tredjedel är fansin på allmänna TV-spel (ej rollspel), en knapp tredjedel är "anime - övrigt" och resten är fansin på Sunrises produkter (ej Gundam). Den andra östra mässhallen är ungefär en fjärdedel "vuxenserier" (betyder inte porr, just här), en fjärdedel shonen-serier (exklusive serier från Shonen Jump), en gnutta shojo-serier, en fjärdedel Gundam och resten online-spel och bordsrollspel. Den västra hallen är bara fansin på TV-spel, ungefär en tredjedel Square-Enix spel, en dryg tredjedel på brudspel (alltså sådana där flickvänssimulatorer/radiodramer som Air, MuvLuv, tokimemo etc) och resten "övriga RPG".

 

Jag vadar vidare. Magical Emi, Nausicaä (här blir jag 200 spänn fattigare på ett seriöst fansin som bara handlar om Clothowa och Kshana) Rosen från Versailles, Tutu (ännu fattigare), Saint Tail... Cyborg 009, Järnmannen 28 och Tezuka-material finns alltid kvar. Det är så många utställare som söker till Comics Market, att endast 45% av de som ansöker får en plats, men styrelsen för Comiket kvoterar in de cirklar som arbetar på icke-populära titlar. Annars skulle det fåtal cirklar som gör fansin på gammalt material omedelbart slås ut av den vansinniga mängd cirklar som ritar om Haruhi Suzumiyas porrmelankoli eller Porr Captor Sakura.

 

Ungefär halv tolv blir det tjockare med folk. Troligtvis har alla de som börjat dagen med att köa för de mest populära titlarna köat klart och kommer nu ut för att strosa runt bland borden på måfå. Jag hittar fram till borden som gör fansin på Sherlock Hound och här blir jag fattig, för äntligen har hon som gör serieversioner på de riktiga Holmes-äventyren ställt ut ett bord igen. Det lovade jag ordföranden för Seriefrämjandet att köpa allt jag hittade, så jag hoppas han står vid sitt ord. Men trots allt tal om fattig så är fansinen ganska billiga. De flesta kostar 500 yen, eller 32 kronor, och då handlar det om offset-tryckta 48-sidiga fansin med lyxiga färgomslag på platst hårt papper. Jag begriper inte hur de kan tillverka dessa saker och sälja dem så billigt. Det känns som att i Sverige skulle det kosta minst 50 spänn styck bara att trycka dem.

 

Jag har hunnit igenom "anime - övrigt" och det är dags för lunch. Klockan är halv ett. Jag går upp på övervåningen där det finsn restauranger och tar en snabb tendon och går ner igen. Mitt andra mål är biten för vuxenserier, så jag hoppar över hela biten med Sunrise och spel, och går bara rakt på Guruguru-fansinen i Gangan-sektionen. Fansin på Stålalkemisten är ändå inte riktigt min grej. Det räcker med ett fansin från en cirkel jag känner igen och sen bär det av till andra östra hallen.

 

Delen för vuxenserier (seinen) är till stor del en hyllning till "Svinga stort", en basebollserie som går i Afternoon. Endast kvinnor som ritar fansin på den här förstås, då den är full av gulliga och svettiga pojkar som man aldrig kan skriva nog om. Genshiken, Initial D, Hellsing, Trigun... mycket grabbar är det. Tyvärr har mina två favoritcirklar för Berserk inte tillverkat något nytt. Men till slut kommer jag fram till de två bord som gör fansin på Emma. Riktigt goda grejer, mycket bra gjort, så ryggsäcken blir bara tyngre. Trots att jag mest bara gått och tittat är redan klockan två, bara två timmar kvar och hela shonen- och shojosektionen är kvar. Dessutom börjar vissa cirklar stressande nog att packa ihop och gå redan, vilket gör att man skyndar på stegen. Shonen-sektionen innehåller inte så mycket intressant för min del, det är en del Negima men inte så mycket, en del Inuyasha, Get Backers och annat shonen-material utom det från Shonen Jump, som ju hela dag 2 är dedicerad till. Massa Mästerdetektiven Conan förstås, men till slut får jag syn på vad jag aldrig hade trott jag skulle få se. En komplett manual till Kouji Kumetas "Katteni kaizo", en serie som driver med så många animéer, så många kändisar och tidstypiska saker att det är rent utsagt vansinnigt. Tjock katalog, 130 spänn känns tungt i en plånbok som redan fått riktiga smällar, men det här får man ju inte missa.

 

Det tar ett tag att komma igenom shonen-sektionen. Shojo-sektionen är tunn, men jag hittar lite på En mask av glas. I övrigt är det massor av fansin av Tanemura-material, en hel del på Vinden glimmar (Kaze hikaru) och annat. CLAMP förstås, även om det mesta av deras saker är i animésektionen.

 

Klockan är redan tre och jag inser att jag alrig kommer hinna till de västra hallarna. Jag tittar snabbt igenom sektionen för online-spel, World of Warcraft lyser med sin frånvaro eftersom det inte är släppt i Japan, och det är istället tonvis av fansin på Ragnarök Online, och en del på Lineage. Jag letar mig fram till sektionen för "spel som inte kräver elektricitet" och hittar bordet som Monster Maker-tecknaren Septempterprinsessan (Kugatsuhime) har. Det är många bord som faktiskt innehas av riktiga proffs. Givetvis är dessa oerhört populära och ställs därmed som alla andra populära bord längs med väggarna så att folk får köa utanför mässhallarna. Septemberprinsessan är nu inte så vansinnigt känd, mest bara för att hon tecknar Monster Maker, så där är det ingen kö, i alla fall inte nu, och jag får äntligen tag på mittenkapitlet till Monster Maker D, del 2, och får till och med hälsa på själva prinsessan!

 

Jag upphör aldrig att höpna över hur skickliga Comikets arrangörer är. De missar nästan aldrig på vilka som är poppis, det var bara på ett ställe jag såg kö till ett bord som stod i en av mittgångarna. De måste ha fullkomligt järnkoll på fansin när de bestämmer vem som ska få sitta var. De är dessutom otroligt tränade fåraherdar, utan dem skulle Comics Market vara helt livsfarligt för alla vettlösa nördar som måste ha den senaste publikationen rån sin favoritcirkel.

 

Det slår mig att Comics Market fyller den funktion som i mångt och mycket försvunnit i och med att numer nästan allt kommer ut på DVD och finns tillgängligt jämt. På Comics Market finns det saker man absolut inte hittar någon annan stans, de är unika och trycks i ett fåtal exemplar. Visst trycker de stora cirklarna kanske 5000 eller 10.000 exemplar, men att något nytrycks hör till ovanligheterna. här gäller det att köpa tidningen när man har chansen, för med största sannolikhet kommer man aldrig någonsin få chansen igen.

 

Det var dag ett. Det är tur att dag två lockar mig så lite, för då är jag upptagen. Men dag tre kommer att tillbringas i de västra hallarna. En sista sväng igenom kort- och brädspelssektionen, och jag lyckas med mitt samvetes sista suck norpa åt mig ett hemmagjort kortspel och ett hemmagjort brädspel (vem kan motstå ett brädspel baserat på Törnrosa?), och inser att trots att de kändes dyra (2000 respektive 2700 yen) så är de sjukt billiga (130 resp 180 kronor) för att vara det de är. Klockan är halv fyra, många har redan lämnat sina bord. Gundam är inte min hobby, så jag går till det Internationella kontoret, pustar ut, packar ihop ryggsäcken, lämnar in mitt journalistpass och min armbindel och tar tåget hem.

[zimeon]

*Jag återkommer med några enstaka foton*

[Orrin]

Väldigt intressant läsning Zimeon den tackar jag för. Skulle ha varit kul att ha varit där och kolla in lite fansins på Muvluv det är nog det som skulle kännas mest aktuellt för mig just nu. Hoppas du kommer ha mycket nöje med dina nyfunna guldklimptar.

[Puhiceus]

Håller med, Ha roligt för oss andra nördar i sverige också ;)

[LizZiGicLae]

Nästan så att man något år du är där skulle ge dig en hundring eller så att köpa för åt en! Det är ju i och för sig lite jobbigt.

 

Som sagt är det intressant läsning. Vill ha bilderna!

[Dread]

mjo, nu blev man lite avis... ajja, jag skulle nog inte ha alldeles för mkt glädje av de då det är skrivet på japanska (iofs så ska ja väl försöka lära mig det nån gång), men det låter som en riktigt upplevelse att vara där.

[docster]

Lika rolig läsning som förra gången!

 

Stressade nördar med sina rullväskor...

 

Kan verkligen se det framför mig!

[zimeon]

Jag ska posta några av bilderna imorgon. Jag tog inte så fasligt många, för jag har redan en miljon bilder (analoga) och det är svårt att fånga stämningen på bild; det som är så otroligt är nämligen den stora folkmassan, och den fastnar liksom inte. Men några bilder blev det.

 

Idag tog jag en paus, men imorgon bär det av tillbaka för nördspelen. Jag kanske kompletterar lite då.

[docster]

Ett videorepotage från Comiket. Jäklar vad folk och alla har rullväskor, nästan iaf :D

[zimeon]

Coolt! Då får man lite bättre bildintryck. Här kommer i alla fall krönikan el två.

 

Comics Market hålls för närvarande två gånger om året, precis i slutet av december (Vintercomi) och i mitten av augusti (Sommarcomi). För den som vill åka dit i framtiden kan det vara på sin plats med några tips.

 

* Hälsa. Kom dit utsövd, mött, frisk och nykter. Annars kommer du inte palla.

* Vätska. Varje Comiket är det folk som svimmar av vätskebrist. Drick mycket.

* Skor. du kommer att gå mycket. Kom dit i vettiga skor.

* Katalogen. Om du inte bara tänkt "gå runt på måfå" så köp katalogen. Man kan köpa den på plats, men vill du markera dina revir, vilket är det överlägset bästa, så köp den dagen före. Många butiker i Akihabara har den, som Animate, Toranoana och liknande.

* Foton. Man får absolut inte fota någonting utom Dräktleksarenan utan tillstånd. Tripoder eller pallar är fullkomligt förbjudet.

* Internationella rummet (där man kan få hjälp) ligger på plan 2, rakt ovanför ingången till Östra hall 1. Där kan folk instruera dig vidare om du behöver hjälp, och det kan också vara en bra plats att pusta ut på

 

Dag 3.

 

Dag två tog jag som nämnt en paus, faktiskt första gången någonsin som jag inte gått till Comiket alla tre dagarna de gånger jag varit här. Men så kom dag tre och det var dags igen.

 

Ibland tror jag att Comiket är ungefär som Akihabara, första intrycket för en intresserad som kommer tid är att det är himmelriket, men ju mer intresserad man är, desto mer uppriven blir man av att ha så vansinniga mängder av intressanta saker runt en, att man till slut får allt sämre och sämre motståndsförmåga mot området. Det är så mycket omkring en som ens sinne instinktivt skriker till en att man måste ha, att man till slut bara vill blunda, hålla för öronen och inte se någonting.

 

jag hade sovit lite dåligt inför dag tre, jetlaggen gjorde att jag inte lyckades somna så bra, och jag bröt därmet en av de gyllne reglerna, att hålla sig i form så att kroppen klarar av Comiket. Men det går väl ändå. Idag är det tredje dagen, dagen för erotiskt material, originalfansin, och spel. Östra hallarna består till 75% av pornografi, men hela 25% är alltså originalfansin, alltså cirka 1700 utställare som gör fansin helt från scratch. Ett ställe som lyser av skaparglädje, och jag är livrädd för det. Att lära sig gå förbi och ignorera fansinskapare som suttit och gjort någon halvtaskig kopierad bok som är fult tecknad parodi på Sister Princess är svårt bara det, för folks förväntansfulla och hoppfulla ögon kan vara hjärtskärande. Men blicken hos de som lagt ner sin själ, sitt svett, blod och tårar i ett hjärteverk är en helt annan sak. De sitter där, men bok 12 i en serie de hållt på med i 10 år, varke bok hundra sidor tjock och relativt sett svinbillig, kanske 1000 yen styck (ca 65 kronor), och man vet att de mer än alla andra har suttit och gjort det där för att nå andra, för att andra ska läsa, för att ge andra något. Att i det läget säga till sig själv att man inte har 750 kronor att bara slänga ut på en fanbok är svårt... mycket svårt. Det kan mycket väl hända att det är jag som inbillar mig, men att vada igenom originalfansinens hörna är smärtsamt om inte ens budget är obegränsad.

 

Så, där är jag i kön igen, men den här gången kom jag lite i tid. Klockan är bara fem över nio och cirklarna får fortfarande komma in. Uppenbarligen är det halv tio som det blir stopp. Kvart över nio hör jag en liten smäll bakom mig, någon har släppt sin väska ner i marken, segnar ner bredvid en pelare, sänker huvudet och sitter så i tio sekunder innan han förstulet plockar upp sin väska och går. Stackaren måste ha glömt sina speciella inträdesbiljetter för att få komma in som cirkeldeltagare, och utan den är det bara att ställa sig i den två timmar långa allmänna kön.

 

Jag blir insläppt, och min färd till de västra hallarna börjar. Vanliga deltagare har en annan ingång för de västra hallarna, men pressens ingång är nära de östra, så för mig blir det att gå tillbaka mot allmänna huvudingången istället, och vidare mot de västra hallarna. Jag är i stort sett den enda som går från de östra hallarna mot utgången, men det kan man inte säga om de som är på väg i motsatt riktning. Här önskar jag att jag hade en filmkamera med mig, för det är svårt att bara ta en bild och inse hur vansinnig den kön är. Dessutom hade jag inte kameran med mig. Där jag går ser jag en står gång fullkomligt fylld med folk, sex människor i bredd, och kön är hundra meter eller längre, och de rör sig sakta framåt. Längst fram går en Comiket-fåraherde och upprepar "Gå sakta, lugnt och sakta, gå lungt och sakta, lugnt och sakta". Men så ser jag att bredvid denna tio människor breda kö står en annan lika bred kö, också den hundra meter långt och väntar troget. Och när jag kommer till kösvansen når jag ytterligare en likadan kö som ringlar ända från utgången. Denna trogna, väntande skara av köpvilliga nördar är nästan rörande.

 

Väl förbi ingången, och mot de västra hallarna, och här har folk redan kommit in, så det är kö till rulltrappan. Man får absolut inte gå i rulltrappan, Comiket-personalen är livrädda för att folk ska snubbla, något som skulle kunna orsaka dödsfall utan någon som hlst överdrift. Nere på markplan blir man omkringslussad i olika intrikat ordnade köer. Vi får inte komma in i västra hallarna direkt, utan först skickas vi förbi dem och ut i friska luften. Väl ute får man gå en tvåhundra meter, och sen vända 180 grader och gå tillbaka, men i samma veva delas den stora folkmassan upp till "de som ska till Shanghai Alice, French Bread, Twilight Frontier eller 7th Expansion" och resten. De fyra nämnda cirklarna är fanspelens stora kungar, även om varken Shanghai Alice eller French Bread släpper några nya spel den här gången utan bara musikskivor.

 

För första gången tycker jag att jag ska strunta i att börja med att köa till jättarna och går istället vidare. Twilight Frontiers nya titel, ett Virtual On-liknande spel baserat på Higurashi no NAku koro ni såg förvisso otroligt kul ut, men kön dit är milslång. Massan delas av igen, de som ska till Honungsbjörnen, och annat, men till slut kommer vi in i hallarna. Jag travar fram till några av min mål, för olikt när jag handlar fansin så har jag här några ordentliga landningsplatser. D5 har fortfarande inte blivit klara med SisPri Gauntlet, men de har demo nummer 4 billigt. Min "egna" lilla cirkel (den känns som "min egen" för att jag hittade den medan den fortfarande var mycket liten och inte var så känd) Daisessen har tillverkat något vansinnesspel i kombination med över tio andra speltillverkare, där alla gjort sin lilla del. Spelet går ut på att minispelen avlöser varandra i rasande fart, och temat är en piga som springer igenom alltihopa. Helt vansinnigt. Några andra cirklar jag känner igen har nya saker, Platine Dispositif har ett nytt spel, Delta Strider är ute med en ny version, och så idel oändliga rader av skjut-, plattforms- och novellspel.

 

Nu är utbudet av spel inte alls lika stort som utbudet av fansin, men ändå så känns det som att vada igenom sektionen av originalfansin, för många av spelen är skapade från scratch och är inga parodier på existerande figurer, utan helt egna kreationer. Framförallt blöder hjärtat extra mycket åt den som gjort ett litet halvfult plattformsspel och som sitter inträngd mellan två cirklar som båda har datorer uppe som flashar deras snygga introduktionssekvenser till sina flådiga och grafiskt snygga spel. Man vill gärna att Comiket ska vara platsen där alla får komma till tals, men det är lätt att bli överröstad. Och det finns så många spel som ser otroligt snygga ut att man till slut blir helt blazé. Tionde spelet med en snyggt animerad robot som skjuter målsökande missiler mot enorma bossar på skärmen och jag blir till slut galen. Vilket arbete som måste ha gått ner på spelet! Och de vill så gärna att andra ska köpa det och tycka att det är bra, får någon cred för alt sitt arbete... men jag pallar inte mer! Ibland blir Comikets styrka, att skaparna själva sitter och säljer, den största stressfaktorn, i alla fall för en sådan som jag.

 

Jag travar iväg mot den del av västra hallarna som är dedicerad åt Toho-fansin, eller Shrine Maiden som det engelska namnet är. Shrine Maiden är den serie av skjutspel som cirkeln (eller ska man säga mannen) Shanghai Alice kläckt ur sig i tio år, och som är så vansinnigt bra att det är löjligt. Och inte nog med det, så har mannen slängt in så många färgrika och charmiga figurer i sina nio spel, och återanvänt dem, så att det har uppstått en hel undergroundkult runt bara dessa hemmagjorda spel. Hundratals bord är täckta med fansin bara baserade på denna amatörproduktion, som måste vara den enda i sitt slag. Jag hittar fram till Hiroguma, som är den enda cirkeln med Toho-fansin som jag orkar med just nu, en gammal favorit, som också känns som "min" eftersom jag upptäckte henne på ett ensamt bord första gången jag medvetet besökte Toho-delen av Comiket för två år sedan. Nu står hon utmed ytterväggen och är alltså betraktad som en "större" cirkel, vilket gör mig glad, för det förtjänar hon. Olikt många andra tecknar hon inte porrhistorier, utan rakt på sak riktiga serier, och inte heller bara lumpna skämt. Nåväl.

 

länge går jag runt och klockan blir halv ett. Ryggsäcken är proppfull med spel, många köpta för att de såg bra ut, några för att jag inte kunde säga nej, men varje spel kostar och trots att jag hoppas få tillbaka det mesta i och med att jag söljer dubbelexemplaren på konvent i Sverige, så känns läckaget i plånboken som allvarligt. Jag undrar så smått vilken av alla spel som jag verkligen kommer att kunna hinna spela också. lite tyngd av alla intryck och trött som en jag vet inte vad blir det vad, så springer jag bara iväg och handlar extraskivan till Maribato! och går och äter.

 

Efter maten pustar jag ut några minuter i Internationella kontoret, och tycker att det är dags att dra lite nytta av mitt journalistpass, genom att gå och göra lite intervjuer. Nu när det mesta är köpt blir det roligare, att bara springa igenom Comiket för att handla är en ganska otrevlig upplevelse. Jag går till en sju, åtta speltillverkare och ställer frågor. På min fråga om Comiket är en förutsättning för att de skulle tillverka spel, svarar någon ja, men de flesta är överens om att de nog skulle tillverkat spel i alla fall, men att Comiket är en bra morot att ha, det ger en deadline att arbeta emot, och alla är överens om att det som är bra med Comiket är att man får möta den som köper ens spel. De jag frågar är allt från folk som säljer 20 exemplar till de som säljer 5000 (Shanghai Alice säljer troligen över 20.000 per Comiket), men de flesta uppger att de har tillverkat spel i många år och att de börjat sälja på Comiket för ett till tre år sedan (någon hade suttit och gjort spel i flera år innan han ens visste om att Comiket fanns). Som motivationskälla säger de flesta att de var trötta på att bara konsumera spel och inte skapa något eget. Vissa poängterar vikten att man är fri att göra vad som helst, och att nöjet med Comiket är att vem som helst kan komma hit och visa upp sig, dålig som bra, men på frågan om vad som är fördelen med Comiket säger samtliga intervjuobjekt att det är att man får se den som köper, se andra som säljer, att man möter folk med samma intresse. Att sprida på internet är inte alls samma sak.

 

Jag lufsar vidare, hälsar igen på en och annan, och går fram till Twilight Frontiers bord. Man vet ju aldrig, de kanske har något kvar. Men nej, det är bara gamla titlar, higurashi Daybreak är slutsålt. Jag fyller på lite med MarisaLand, MegaMari och några Immaterial and Missing Power, när jag plötsligt får ett exemplar av Higurashi Daybreak stucket i handen. "Du är ju alltid här och handlar så troget", och det slår mig att jag nu själv upplever det som alla intervjuoffer svarat på. Trots min svaga punkt, förväntansfulla blickar från folk som skapat något jag egentligen inte vill ha, så slår det mig att det inte bara är säljaren som får lyxen att känna sig uppskattad. Även som köpare får man chansen att bli uppskattad för att man lägger ut sina pengar. "Lycka till, ert spel var jättekul." når verkligen fram. när jag går tillbaka till DNA Softwares/Daisessens galna piga-spel för att bara fråga lite om det blir jag omedelbart igenkänd. Synd bara att jag har svårt för att lära mig ansikten, det vore roligt att vara mer säker på från vilken cirkel man sett vem.

 

Det är en upplevelse att stå i de stora mässhallarna när Comiket stängs. högtalarna dingar till, och utropet kommer "klockan är fyra, och Comics Market 70 är härmed avslutat." varpå hela salen, de som är kvar i alla fall, applåderar.Jag dröjer kvar ett tag medan folk packar ihop, går runt och snart står man på ett näsan tomt betonggolv på nästan 20 hektar. På sammanlagt 80.000 kvadratmeter har 150.000 nördar om dagen samlats i tre dagar för att sälja, köpa och byta hemmagjorda tidningar och spel. Det är faktiskt enormt, både bokstavligt och bildligt. Comics Market 70 är slut.

[LizZiGicLae]

när jag går tillbaka till DNA Softwares/Daisessens galna piga-spel för att bara fråga lite om det blir jag omedelbart igenkänd.

Fortsätt så här och du kan nog bli en ComiKet-legend som någon säkert gör en manga om. Kanske. Om man nu kan komma upp med en rafflande histora baserat på det...

 

Ungefär hur ofta tar du dig till denna mässa? Är det ungefär en gång per år, varannat år, eller varierar det?

[zimeon]

Jag försöker gå varje år. Det är svårt att komma ifrån vid nyår, faktiskt...

[Sceleris]

Zimeon, du var alltså där i egenskap av journalist, men till vad för publikation? Eller var det bara för att minska köandet? :>

[zimeon]

Inget säger att man inte kan vara där i egenskap av frilansare, och jag hade tänkt att få ihop en artikel till Manga Mania, och kanske till någon speltidning också. Och så var det den här krönikan jag skrev här (som förvisso knappt var kollad för att jag var så slutkörd). Men visst, ursäkten är att minska köandet. En massa artikelarbete och sånt för att stilla samvetet får det vara värt.

[F.d. medlem]

Och folk tycker att det är trångt på UppCon...... XD

[Sceleris]

Inget säger att man inte kan vara där i egenskap av frilansare, och jag hade tänkt att få ihop en artikel till Manga Mania, och kanske till någon speltidning också.

Om några sådana artiklar skulle innehålla annat stoff än det du skrivit här får du gärna säga var de trycks. Det skulle vara intressant med fortsatt läsning. :>

[zimeon]

Och folk tycker att det är trångt på UppCon...... XD

Jo, men Uppcon är å andra sidan ett konvent, inte en marknad.

[Puhiceus]

Posta gärna några av de där bilderna du tog :)

[Rich]

Satan. Nu fick jag ett oerhört sug att dra till Tokyo igen. :(