Vilken manga läste du klart senast?

[Sceleris]

enligt Anime News Network (ja, de listar även svenska översättare)

Fast ANN:s databas bygger på data inskickad av användare, användare som inte nödvändigtvis vet mer än vad du gör.

[My]

De hoppade av redan efter volym två, och enligt Anime News Network (ja, de listar även svenska översättare) har de inte översatt något mer. Vilket är synd, för jag gillade dem faktiskt bättre än Magnus.

 

Jag minns att jag och Johan (som då ganska nyss hade tagit över som redaktör för tidningen) diskuterade översättningen av Chobits och kom fram till att repliken om att Hideki skulle "sätta på" Chii var fenomenal, samt att Clamp skulle ha gråtit av glädje om de visste den dubbla betydelsen av uttrycket. Kanske det var så att översättarna inte kände att det var just serier de ville jobba med. Synd som sagt, jag gillade deras formuleringar väldigt mycket jag också.

[LizZiGicLae]

Vilket är synd, för jag gillade dem faktiskt bättre än Magnus.

Enda gången jag har gillat Magnus är när han fick översätta GTO.

[Hikari no Hohenheim]

Förvisso inte manga, men jag läste nyss ut första lättromanen av Strawberry Panic.

 

De borde ha kallat det Grammatical Panic, för det mesta som står i boken låter störtlöjligt på engelska. Utgivarna bestämde sig för att hålla det så nära det japanska originalet som bara går, vilket resulterade i lustiga meningar och konstruktioner som dessa

"Unforgivable! Unforgivable! Unforgivable! I absolutely hate, hate, hate, hate this!"

 

"Sigh..."

"Sigh..."

 

The fact that Nagisa didn't see her hidden intentions was Tamao's joy.

 

"Shizuma-oneesama... Shizuma-oneesama... waaaaah! I feel so sorry for Shizuma-oneesama!

...bland mycket annat. Översättaren använde sig tydligen av samma policy som de flesta moderna fansubbare, med andra ord försaka allt vad grammatik heter för att bevara det Heliga japanska språket. Författaren inom mig vrålar.

 

Kanske borde tillägga att boken i sig faktiskt inte var så pjåkig. Vet du med dig att du gillar flickromans kan den vara värd att kolla in. Animen är dock bättre, tro't eller ej.

[My]

Usch, det lät krystat. Varför är folk så allergiska mot att använda pronomen i amerikanska översättningar?

[flaskis]

De borde ha kallat det Grammatical Panic, för det mesta som står i boken låter störtlöjligt på engelska.

Jag hade inte så mycket problem med deras översättning. De förklarade även i början att de vill behålla så mycket av originalet som möjligt. Jag kanske är mer immun för sådant du gav exempel på, men både första och andra volymen av Strawberry Panic var mycket trevlig läsning som jag rekommenderar.

 

Och Animen var totalt värdelös jämfört med boken! Hur kan du kalla en 24-avsnitts anime som till 75% består av larvigheter och bara går igenom just första volymen, bättre?

[Hikari no Hohenheim]

Och Animen var totalt värdelös jämfört med boken! Hur kan du kalla en 24-avsnitts anime som till 75% består av larvigheter och bara går igenom just första volymen, bättre?

Jag är inte överförtjust i någon av versionerna. Det var dock ett tag sedan jag såg animen, så jag kanske har förträngt hälften av hemskheterna (till exempel hon med Teddybjörnen), men jag vill minnas att det tog sig ganska bra mot slutet. Hade översättningen varit lite mer dynamisk hade jag nog gillat boken bättre -- handlingen är trots allt helt okej -- men med grammatik som denna var det flera gånger jag knappt kunde hålla mig för skratt.

[Hikari no Hohenheim]

Tack vare en kompis fick jag även chansen att läsa mangaversionen av Strawberry Panic. Den visade sig följa boken ganska troget, och när jag inte längre behöver dras med fruktansvärd grammatik är det faktiskt en riktigt njutbar historia. Fortfarande inget mästerverk precis, men letar man efter en sockersöt romantik och fanservice har man letat färdigt. Av alla jordgubbspaniker som finns ute på engelska är mangan i mitt tycke det bästa alternativet.

[Rheeve]

Senaste manga-serien jag läste ut var nog Elfen Lied. Vansinnigt bra serie och lite annars än anime'n, då den sträcker sig längre.

Starkt rekommenderad för de som klarar lite blod och gore. :D

[Hikari no Hohenheim]

En del manga som jag har läst på sistone:

 

Naruto fram till del 41

För att inte spoila för mycket kan jag bara konstatera att det börjar hända saker nu, och man får reda på mer och mer intressanta saker kring Naruto och hans omständigheter. Samtidigt rasar strid efter strid efter strid, och man börjar undra om serien någonsin kommer att ta slut, om varenda karaktär ska ska få chansen att visa upp sina ninja(*host*)-skillz. I vilket fall väntar jag spänt volymerna 42-44 som kommer ut i april.

Jag är inte helt säker, men jag tror att jag har kommit förbi animen nu.

 

Shugo Chara volymer 1-2

Om jag ska vara ärlig går den för fort fram och har en tecknarstil som inte riktigt tilltalar mig (mycket minimalistisk med omgivningar). Jag tänkte från början att jag skulle lägga ner animen och bara köra på originalmangan, men nu tror jag inte det blir så. Det återstår att se om jag köper fler volymer.

 

Hellsing, bok 1

På svenska. Mycket krystad svenska, vill jag tillägga. Ingen Simon-kvalitet här inte, vilket är synd, för jag skulle gärna vilja läsa mer. Alternativt att jag köper den på engelska, men den är dubbelt så dyr, och jag har för mig att den inte ska vara något vidare heller.

 

The Legend of Zelda: Ocarina of Time/Majoras Mask

Knappast något mästerverk, dock underhållande läsning. Att Link faktiskt har personlighet och dialog kan verka konstigt, men han fungerar som karaktär och driver historien framåt på ett stabilt sätt, om än fort som attan (minns ni vattentemplet i OoT? Det var avklarat på 4 sidor). Bonusberättelserna i slutet av böckerna satt inte heller fel.

[Negi]

Mouryou Kiden - Legend of the Nymph

Historien som försöktes klämma in på den knappa 3 volymerna serien hade till sitt förfogande var inte anpassad till formatet. Detta resulterade i att den var förvirrande och utan flyt för att inte säga en besvikelse, började trots allt rätt trevligt. När man tror att man börjar greppa vad som pågår så slängs det in något nytt faktum som totalt motsäger det man vet hittills. Jag gav upp i att försöka förstå i mitten av volym 2. Takten var också uppåt väggarna ibland medans den andra gånger var väldigt långdragen.

 

Karaktärsförhållanderna måste vara de mest komplexa jag någonsin stött på, helt utan att någon frågade efter det dock. Hade kunnat gjort så mycket enklare men det hela skulle göras invecklat så det slutadr bara i en klumpig röra. På tal om klumpig så nämnde författarinnan att serien var klumpig under eftersnacket av sista volymen. Hon kunde inte haft mer rätt om sin egen serie, den är extremt klumpig på så otroligt många sätt.

 

Själva teckningarna var för det mesta rätt fina, väldigt detaljerade och både karaktärer såväl som bakgrunder är imponerande. Tyvärr så var de mer ofta än sällan helt värdelösa när det kom till historieberättandet. För det första så har de inget flyt från ruta till ruta och för det andra så är det i för många rutor som karaktären avbildad inte pratar utan någon annan gör det. Något som gör att man måste lägga all koncentration på boken.

 

Kan tänka mig att Tamayo Akiyama ångrar att hon lämnade CLAMP, hon fungerar verkligen inte på egen hand. Ett faktum som denna serie slängt i ansiktet på mig. Hon har dock lyckats plocka med sig en eganskap från CLAMP och det är den välgjorda stilen, men där tar det dock stopp. Mycket utav det som gör deras manga bra är att de har en intressant historia som berättas bra rakt igenom, något som Akiyama (i Mouryou Kidens fall) faller platt på.

 

För att summera har serien väldigt dåligt flyt och den blev bara sämre med tiden. Dock så finns det bra moment, som första volymen, den var fin i berättandet och oftast lyste de felsteg man fick uppleva längre in i historien med sin frånvaro. Dessutom så var den oftast riktigt vacker, om man bara vill titta på fina bilder så skulle jag säga att denna är ett bra val. Inte det sämsta jag någonsin läst men den ligger någonstans i botten, tråkigt att se potential bli bortslarvad såhär. 4/10 lyckas Mouryou Kiden ta för allt ögongodis och vid tillfällen bra berättad historia.

[Noctune]

Läste nyligen Color of Rage som handlade om två slavar, en japan och en svart man, som efter et skeppsbrott hamnade i Japan.

 

Jag tyckte inte att den var jättebra och den hade inget riktigt slut.

[Nobu]

Serien eller volym?

I sådana fall The Melancholy of Haruhi Suzumiya 2.

[Klibbnisse]

Min senaste blev Full Moon wo Sagashite... eller ja, senaste och senaste... läste färdigt den i april... men fortfarande den jag blev klar med sist! Trots att det var ett tag sedan jag läste den tänker jag på grund av mitt jätteego och brist på annat att göra därför rent av copy-pejsta in min lilla genomgång om vad jag tyckte om serien! Inget krav på att läsa och den är full med spoilers och eventuella referenser till annat jag sysslat med... som sagt... jag skrev denna textvägg till ett helt annat ändamål än anime.ses forum! Så njut av allt nonsen här nedanför!

 

 

Full Moon wo Sagashite, en förbluffande bra serie om ni frågar mig! Jag minns inte hur jag ens fick reda på att den ens existerade men jag minns att jag älskade animen riktigt riktigt mycket (ni kommer snart se när min sista del av topplistan, som tagit lite för lång tid på sig, kommer upp) när jag såg den för ett ganska bra tag sedan (anime #87).

 

När jag sedan besökte SF-bokhandeln för något år sedan, då jag fortfarande höll på att läsa Genshiken-mangan, la jag märke till att Full Moons mangaform ändå fanns tillgänglig för oss vanliga dödliga (notera att detta som sagt är väldigt längesedan) och... tja... inte så mycket mer med det, jag handlar nämligen aldrig på SF-bok utan brukar beställa det mesta från nätet ^^;

 

Som sagt, jag tänkte inte mer på att Full Moons mangaform utan fortsatte med vad det nu var jag gjorde tills januari nu i år. Då gick jag på Adlibrisoffensiv och började beställa böcker som aldrig innan! Min riktiga debut för detta impulsiva beteende var just då jag skaffade Full Moon (samt två andra mangor från andra serier)! Anledningen? Ingen speciell, ville bara testa köra på något nytt, tänkte jag!

 

Nu för någon vecka sedan fick jag sista volymen av serien hemskickad på posten och efter en ungefärlig timmes ivrigt läsande var serien till sin ända... och vilken serie sen!

 

Först och främst, Full Moon innehåller allting som man kan söka efter i en drama/romantik/mer drama/sång-serie! I början av serien möter vi Mitsuki, en tjej på 12 år som älskar att sjunga men som inte kan då hon har någon form av cancer på stämbanden. För att kunna överleva måste hon operera bort dem och kan således varken tala eller sjunga, men Mitsuki vägrar då hon älskar att sjunga (kombinerat med lite andra anledningar jag inte tänker gå in på. Till råge på detta så träffar Mitsuki två stycken dödsgudar, Meroko och Takuto, från dödsrikets pedriatikavdelning som gör ett litet hembesök hos Mitsuki då de blivit rapporterade att just denna dagen skulle någon träffa henne och påverka hennes bestämda dödsdatum. I regel kan inte personer se dödsgudar men av någon mystisk anledning kan just Mitsuki det (varför hon kan förklaras av två helt olika anledningar i både mangan och animen) och det slutar med att de lär känna varandra och blir vänner. Faktum är att en av dödsgudarna, Takuto, hjälper Mitsuki att uppfylla sin dröm att bli artist genom att använda sina dödsgudskrafter. Därefter följer man Mitsuki och resten under det ett år hon har kvar att leva.

 

Värt att ha med i tanken är att detta i grund och botten är en shoujo-serie, så förvänta er MYCKET känslomässiga monologer, relationer, gråt och misär. För i Full Moon löser dessa av varandra! Lyckligtvis lyckas man vispa ihop alltsammans på ett mästerligt vis och slutresultatet... ja, det är riktigt, riktigt lyckat!

 

Det bästa av allt är att mangan skiljer sig så pass mycket från animen (då dessa producerades ungefär samtidigt) att historien fortfarande är fräsch och spännande när man läser den i pappersform. Ja... mangan skiljer sig nästan lite väl mycket, ibland känns det inte ens som att det är samma serie! Inte ens slutet är detsamma.

 

Detta är både på gott och ont, men jag personligen tycker att det blev riktigt lyckat då man inte bara ändrat riktigt mycket utan även lagt till! Istället för att bara få reda på Takutos bakhistoria (från när han levde) får vi även hur Meroko, Izumi och Jonathan har haft det tidigare. Mycket mer info kring dödsriket ges med!

 

Jag kan dra lite av de ändringar som jag reagerade över när jag läste mangan, jag har klippt bort slutet här så jag inte spoilar det värsta, men utöver det så är detta VÄLDIGT spoilertätt och bör inte läsas av någon som ännu inte sett animen. Du bör gärna ha läst mangan också, men det är inte något krav xD

 

Först ut är det mängder av småsaker. I början av historien när Mitsuki skall göra sin första audition sitter Takuto i juryn (i mangan), vilket han inte gör i animen. I mangan har Madoka en lite större roll och det fokuseras även lite på att hon plastikopererat hela ansiktet för att kunna bli en artist, något som ständigt lyser med sin frånvaro i animen. Fotosessionen vid sjön där Mitsuki träffar tre stycken High School-elever (vilket jag tycker är en viktig del i animen) är inte med i Mangan. Izumi och Jonathan dyker upp redan i första mangavolymen, i animen får de vänta tills halva serien har gått. Izumi är har dessutom rollen som antagonist i animen, i mangan är han väldigt mån om att hjälpa Mitsuki tillsammans med Meroko och Takuto. I mangan får vi knappt se Wakaoji på sjukhuset alls utan han ger sig in i musikbranchen omgående för att leta efter den försvunne Mitsuki (läst tre stycken ner). Det finns mycket saker att nämna på lill-listan, men det är för mycket för att nämnas. Istället slår vi på stortrumman och går ut med stora händelser som skiljer sig mellan animen och mangan!

 

Stor varning till alla som bara sett animen och skall läsa mangan, LÄS INTE DETTA. Dessa stycken kommer nämligen förstöra hela din läsupplevelse! Nu avslöjar jag primära händelser i både animen och mangan som skiljer sig ordentligt!

 

Först och främst... mot slutet i animen läggs det riktigt stor vikt kring Takutos minnen från innan han blev dödsgud. I animen blir blir Takuto sakta med säkert ett spöke mot slutet och Meroko åker till dödsriket för att fixa fram någon blomma som skulle kunna rädda honom... i mangan? Glöm det! I mangan blir inte någon ett spöke såvida denne inte minns EXAKT ALLT från när man var människa, Takuto får reda på hur han haft det väldigt tidigt i mangan men försvinner inte förrän i slutet, när han står utanför byggnaden där Mitsuki håller en konsert och bara poffar bort. Sättet som Takuto dött på skiljer sig en hel del dessutom. I animen fick han reda på att han hade stämbandscancer och körde ner för ett stup med sin motorcykel och... ja, det är det. I mangan får Takuto reda på att han har cancer och blir opererad av bandkamraten Wakaoji, operationen lyckas men Takuto (som är sångare i Route L, ett populärt band där Takuto sjöng, för er som inte visste om detta) klarar inte av att leva som stum och hoppar från sjukhustaket, mitt framför ögonen på Wakaoji. Takuto hade förresten träffat Mitsuki på barnhemmet (i mangan) innan han opererades, han besökte tillsammans med Wakaoji en kort stund. Jag gillar Takutos sätt att dö bättre i mangan, man får åtminstone lite mer bakgrundsfakta här!

 

I animen bor Mitsuki hela tiden hemma i sin lilla stuga, i mangan har de ett litet bråk och hon försvinner ut från huset och kommer inte tillbaka igen. Hon och dödsgudarna flyttar in i en lägenhet istället där de bor i merparten av storyn. Jag är dessutom osäker ifall Mitsuki dessutom går till skolan, jag tror nämligen att hon hoppar den med... <.< Detta betyder också att Oshige inte flyttar bort till Mitsuki, och Wakaoji beger sig in i musikbranchen igen (som han flytt efter Takutos död btw) för att leta efter Mitsuki, men trots att han producerar album för henne får han aldrig reda på att Mitsuki är Full Moon förrän i slutet.

 

Och det absolut största! Det som fick mig att tappa hakan! Nej, det är inte slutet jag snackar om utan incidenten som händer precis i mitten av animen! Har du inte läst mangan eller sett animen, hoppa det här stycket! Har du bara sett animen, du bör också scrolla ner! I animen far Mitsuki & C:O till USA för att möta Eichi och allting verkar frid och fröjd tills man får reda på att han dog i en bilolycka ganska nyligen. Mitsuki blir förkrossad och man kan milt säga att allting går åt helvete för en stund. I mangan skiljer sig allting åt redan från första bokstav! Eichi är fortfarande död, men där dog han på planet till USA (när hans nya föräldrar och han själv skulle flyga till staterna där de skulle bo) då det störtar i havet. Takuto (som har fått sitt första uppdrag som dödsgud) skall hämta hans själ men Eichi vägrar och blir istället ett spöke, för att kunna vaka över Mitsuki. I mangan åker man inte någon gång till staterna, alls. Och det slutar inte där! Det visar sig sedan dessutom att Mitsuki hela tiden vetat om att Eichi är död, trots att hon jämt och ständigt tjatar om att hon sjunger för att träffa Eichi igen precis lika mycket i mangan som i animen. Det är den här delen som jag fullkomligt älskar i både animen och mangan! Båda är så mästerligt gjorda och agerar som den perfekta vändpunkten i båda, även om den kanske har lite mer vikt i animen än mangan. I animen så kommer Eichis död som en överraskning och man får känna på lite melankoli för en stund. I mangan får man reda på att Eichi är död på ett ganska odramatiskt sätt och istället blir överraskningen att Mitsuki kände till alltsammans men ändå agerade som att hon inte vet, samtidigt som Takuto blir inblandad på ett högre plan!

 

Puh... nu kan ni allihopa börja läsa igen! Det känns som att jag inte gör annat än att spoila och berätta om serien i båda dess former, jag ber om ursäkt för det ^^; Men samtidigt är det en slags bekräftelse på att jag verkligen gillar serien, hade jag inte gjort det hade det stått mycket mer om hur dålig den var <.<

 

Jag må kanske vara ganska ny när det kommer till att läsa manga och känna av var standarden ligger, men trots det kan jag konstatera att Full Moon är värd en plats högst upp i bokhyllan, främst på grund av den varierande storyn med många sidohistorier och breda karaktärer! Mycket kringinfo ges och man blir liksom inte hängande och måste göra massor av efterforskning när man läst färdigt. Visst, det finns vissa saker som händer av ren mystik som lämnas till ens egen fantasi att förstå, men utöver det är storyn väldigt robust. En liten psykologisk varning dock att många karaktärer ser likadana ut (på grund av tecknarstilen) så man kan råka blanda ihop flera av figurerna, se därför till att lära er namnen på dem! Jag kan också tipsa er om att bättra på minnet, det kan i och för sig vara som så att mitt minne är ovanligt dåligt, men det fanns detaljer som beskrevs i volymen innan som jag inte alls mindes när jag läste en bok. Ofta fann jag mig själv sittandes med de två senaste volymerna och slog upp referenser till tidigare händelser för att försöka förstå vad som hänt. Därför är det ett tips från mig, att bättra på ert minne!

 

Avslutningsvis är det väl bara att ännu en gång påpeka att Full Moon äger, i både anime och mangaform! Den är inte heller speciellt lång (sju volymer) så det är mycket handling på kort tid! Gillar du drama och relationstvister så är mitt råd att helt enkelt införskaffa och läs snarast!

[Hair]

Den där Full Moon lätt ju intressant. Den mangan jag har läst klart senast...hmm, det är nog Kare First Love.

 

Skulle vara kul med lite tips på bra serier, jag tror jag helst läser shojo. Shounen är för mycket strider och jag känner inte att köpa i en bok som bara består av *pang*, *swisch*.

 

Det kanske finns någon serie som ha strider, men ändå en bra story och kärlek ofc. Jag vill läsa en manga som ta mig med storm. Har bara läst massa tråkiga nu förtiden. One piece håller ju på att balla ut totalt >_<

[Sceleris]

Skulle vara kul med lite tips på bra serier, jag tror jag helst läser shojo. Shounen är för mycket strider och jag känner inte att köpa i en bok som bara består av *pang*, *swisch*.

 

Det kanske finns någon serie som ha strider, men ändå en bra story och kärlek ofc. Jag vill läsa en manga som ta mig med storm.

Please Save My Earth! Det handlar om ett gäng ungdomar som börjar minnas ett tidigare liv som utomjordingar som bodde på månen. Nej, de var inte sailorhjältinnor (hihi), utan forskare från en galaktisk civilisation som studerade jorden. När dessa ungdomar då börjar minnas, leder deras forna relationer och trauman till drama och hjärtesorg. Striderna i serien är av psykokinetisk natur (flyga och flytta saker med tankekraft) och ganska häftiga, speciellt i animén. Snuskigt bra, en av de allra bästa serier jag läst.

 

21 böcker i mangaform, 6 halvtimmesavsnitt i animéform (rekommenderas, även om den bara täcker ungefär en tredjedel av mangan).

[Hair]

Haha, trodde du först drev med mig och bara skulle beskriva Sailor Moon haha. Den serien verkar ju vara bra. Ska kolla upp den.

 

Tack för tipset :)

 

Ps. Vet du var man kan får tag på animen? ^^

[Sceleris]

Animén gick tyvärr ur tryck för ett par år sedan (och länkar till/information om illegala nedladdningar är otillåtna på forumet), så inte det. :|

[Hair]

Okey, I guess jag får försöka leta upp det på olagligt sätt då. *evil laugh*

Mohahah! >:D

[Hikari no Hohenheim]

Nu när sommaren är kommen och jag har dragit mig tillbaka till landsbyggden utan någon egentlig internet (snyltar från en herrgård med min minibärbara) har jag börjat få upp ångan med att läsa manga igen. På de ca. tio dagarna jag varit här har jag hunnit läsa:

 

-One Piece 46-47 - Lika rolig som alltid, och knasfaktorn bara stiger alltmer. Önskar dock serien kom ut snabbare.

Förresten, angående dessa delar

Brukk säger att han inte hade sett människor eller ätit mat på tio år, men när min syster bläddrade igenom boken såg hon detta som en översättarmiss, att han egentligen sa "många år" och inte tio. Så hur ska det vara egentligen; han säger att han dog för femtio år sedan, men fick han kanske mat innan dess...?

-Shirley - förgångaren till Emma, och ger mycket trevlig läsning, fast saknar någon större handling.

 

-Code Geass 1 - en nedkortad och fördummad version av animen med samma namn. Scener hade shyfflats om så att det logiken försvann, och andra hade skrivits om och blivit mindre dramatiska.

 

-Yu-Gi-Oh 2-4 - Hittade en hel drös volymer på rea för 10kr styck, så jag plockade på mig en del. Faktiskt är det en bättre serie än jag anat, och översättningen håller faktiskt god kvalitet.

 

-Death Note 11-12 - ÄNTLIGEN har jag läst klart serien, efter att ha haft de sista volymerna i min ägo i flera år. Visserligen hade jag blivit spoilar om slutet, men det gjorde den inte mindre dramatisk.

 

-Nana 2 - Har fortfarande inte kommit underfund med om jag gillar serien eller ej. Den är inteligent, vältecknad och bryter den fjärde väggen lite då och då, så några volymer till blir det förmodligen.

 

-Skip Beat 5 - Kyoko alltså! Först gillade jag henne inte, men Kyoko alltså! Hon är ju bara för härlig! Nästa volym kommer jag gå om det jag såg i animen, så jag längtar.

 

Har även börjat läsa Solanin. Tunga grejer.

[riyu]

Själv åker jag också till landsbygden imorgon i en vecka. Har med mig några Yotsubato-favoriter och de två första volymerna ur Saikyou densetsu Kurosawa.

[My]

Jag lyckades få med mig ca 20-25 kg manga hem på planet (utöver de 20 kg vi skickade från Hokkaido alltså). Nu har jag världens ågren över vad jag ska läsa först. För mycket att välja mellan... Några serier har dessutom delats upp, så att början guppar fram över havet medan slutet redan står i bokhyllan här hemma. :|

[Negi]

Fick ett ryck igår och läste klart A, A', Bitter Virgin och Lady Masquerade samt ett par one-shots signerade Hagio Moto. Kändes som en väldigt givande afton. Både A, A' och Bitter Virgin tog upp många intressanta frågor om sexualitet och kärlek samt hade bra urval av karaktärer och var snyggt ritade. Lady Masquerade var en relativt generisk hämndsaga med shojo-twist som varken överraskade eller bröt några mönster, helt ok läsning men inget som man borde läsa om man vill ha något minnesvärt (då är de förstnämnda mycket bättre).

[My]

Jag har fått intrycket av att Chiho Saitos vanliga serier är ganska intetsägande. Hon försökte ju enligt egen utsago tona ner allt som gjorde Utena så himla bra...

 

A, A' håller jag med om att den är bra. Jag hade turen att få tag i den engelska utgåvan innan den hann gå ur tryck och det är en av få engelska utgåvor som jag har behållit och vägrat sälja av. De andra är They Were Eleven (som möjligtvis kan ha haft ett annat namn som engelsk pocket) och Love Song. I efterhand ångrar jag även att jag sålde av Banana Fish, för det blev aldrig av att jag köpte om de oflippade engelska utgåvorna och jag har aldrig orkat läsa vidare serien på japanska. Den engelska översättningen var så himla bra att jag hela tiden börjar sakna den när jag försöker...

[Negi]

S+M. Vad handlar den om? En tjej som blir kär i sin hemlärare som senare visar sig ha en tvilling som tagit hans plats. Därefter så vet hon inte vilken hon ska välja och flänger fram och tillbaka mellan dem två, blir våldförd på vid ett antal tillfällen utav dessa och till sist ligger med den ena och kallad det "kärlek"... sen var det slut. Det roligaste är dock varför de i första taget blev kära i henne, hon har stora bröst.

 

För att fylla ut sidorna på den här väldigt ointressanta 3 volyms mangan så finns det ett antal minst lika ointressanta one shots som jag ärligt talat bara skummade igenom. Första volymen började måttligt intressant med lite vardagsdraman men i senare volymer handlade allt bara om sex, sex och mer sex.

 

Totalt overkliga karaktärsskildringar, ingen vidare historia och tomma, själlösa teckningar. Ytligaste skräpmangan jag läst, gav mig inget annat än avsmak med sina dåliga värderingar, författaren borde skämmas. 2/10.

 

Jag har fått intrycket av att Chiho Saitos vanliga serier är ganska intetsägande. Hon försökte ju enligt egen utsago tona ner allt som gjorde Utena så himla bra...

Det märktes verkligen när man läste mangan, medans animen var djup, starkt berättad och mer filosofiskt lagt så får jag bara intrycket utav en alldaglig shojo när jag läser Saitos manga-version. Den är inte dålig dock men ack så tam i jämförelse.

 

Banana Fish

Lät intressant men sen så såg jag att den var 19 volymer lång och inte finns tillängligt på "annat sätt" än att köpa.