Vilken manga läste du klart senast?

[Sceleris]

Läste igenom en 6-volymsmanga som heter Prunus Girl. Den handlar om en ganska populär men jordnära kille som träffar en supersöt tjej. De börjar senare samma gymnasieklass i ettan, och tjejen säger att "hon" är en "han". Det som följer är sex volymer av standardmässig gymnasiekomedi, "hon är en kille!?"-skämt, lätt romantik och fjäderlätt eroticism ("vill du ta reda på vad jag har under kjolen?"). Det övergripande temat är "fri kärlek", för förutom att "hon" är väl omtyckt av båda könen ("gullighet är rättvisa!") så kommer även ett antal tjejer-som-gillar-tjejer, och till och med ett incestpar (obs: helt ensidigt och orealiserat så vitt serien visar det).

 

Väldigt medelmåttigt, men inte dåligt, och jag gillar en del saker, som hur avslappnad serien är. Längre in i serien så kommer frågan om varför "hon" klär sig i tjejkläder -- han identifierar sig som kille -- och svaret är bara att "för att jag passar i det". Inget psykologiskt drama bakom det, utan bara för att det passar honom. Soft.

 

Den här tanken om att kön inte spelar någon roll så länge man är kär är väl en fin tanke, men det fungerar inte för alla. Serien slutar med att

han och "hon" blir ihop efter fyrtio kapitel av flörtande, och i en epilog så pratar "hon" om att när de börjar ha sex så ska de pippa som kaniner(!)

, så jag hade önskat att de åtminstone tog upp sexuell kompabilitet.

[Sceleris]

Läste klart Soredemo Machi wa Mawatteiru (även känd som Soremachi eller And Yet the Town Moves). Jag gillar den! Det är en slice-of-life-komedi med stänk av övernaturligheter och mysterier. Man kanske skulle kunna kalla det för magisk realism.

 

Soremachi utspelar sig i en småstad; ni vet, en sån där "förort" till Tokyo med ett halvnedgånget shôtengai (gågata med lokala butiker och restauranger). Huvudperson är för det mesta Hotori Arashiyama, en "lustig" men påhittig gymnasietjej som vill bli privatdetektiv. Fler karaktärer är Hotoris småsyskon, eleverna i Hotoris skolklass, lärarna, och de olika vuxna och barnen i stan. Något som fått ganska stort utrymme är caféet som drivs av en äldre kvinna -- med Hotori som servitris -- som fick idén att göra om det till ett väldigt lågbudget-"maid"-café.

 

Serien har mestadels fristående kapitel, som till och med kan hoppa lite fram och tillbaka i tiden (som man kan se t.ex. på frisyrer), och ibland några tvådelarskapitel. Ämnen är sådant som att någon fyller år och de hittar en knasig present, eller en undersökning av något konstigt i grannskapets antikbutik, eller en misslyckad resa till stranden, eller en fisketur, eller om hur småstadens 10-åringar gillar ett kortspel, eller en diskussion om hur en servitris på ett "maid"-café ska uppföra sig, eller liknande.

 

Bland sådant, så kommer ibland kapitel med utomjordingar, spöken, eller paranormala föremål och platser, samt pussel och mysterier. Det är sällan (aldrig?) någon som ser och kan bekräfta övernaturligheterna, men det verkar som att de faktiskt inträffar -- och tvärtom, ibland är det saker som verkar paranormala, men visar sig vara helt förklarliga. Berättelserna är ganska trevliga, lite småroliga, och dialogen är ganska snärtig. Inte så där jobbigt överdrivet "fyndig", men kul.

 

Och det här är sista sidan av hela serien.

[Sceleris]

Läste klart Debusen (でぶせん förmodligen av デブdebu och 先生sensei, men det finns också ett ord でぶ専debusen, vilket är en person som är sexuellt attraherad till tjockisar).

 

Serien är skriven av Yuma Ando och tecknad av Masashi Asaki. Tillsammans har de arbetat på bl.a. Psychometrer Eiji och Shibatora. Av dem har jag dock bara läst Shibatora, om en ung, nybliven polis som främst försöker hjälpa ungdomar; en vältecknad och engagerande dramaserie med övernaturligt inslag: huvudpersonen kan se liemannens händer runt halsen om folk i farozonen. Ando har under andra namn arbetat på många andra serier, som superpopulära vinserien Drops of God, ungdomsdetektivserierna Kindaichi Shônen no Jikenbo och Tantei Gakuen Q, shônenäventyrsserien Get Backers, och fotbollsserien Area no Kishi. Ando är en flitig serieförfattare!

 

Debusen handlar om en kort, tjock, ful, illaluktande, skuldsatt, utbildningslös, arbetslös, hemlös ung man (Mitsuru; har gästspelat i Psychometrer och Shibatora; detta är en spin-off) som tänker ta självmord i skogen när han hittar ett skelett av en kvinna som såg ut exakt som honom (sånär som på håret och, ja, könet); eftersom han inte har något att förlora så antar han hennes identitet. Det visar sig dock att kvinnan, Mitsuko, var nybliven lärare på en gymnasieskola fullproppad med värstingar och ligister -- hans naturliga fiender. Till sin hjälp har han dock, ovetandes, kvinnans spöke. Men när fröken "Mitsuko" kommer tillbaka på skolan så blir den riktiga Mitsukos okända mördare förvirrad och besluten att slutföra dådet.

 

 

Debusen är en komediserie i stil med serier som Great Teacher Onizuka: läraren hjälper sina elever komma över sina problem och trauma för att bli reformerade. En kul sak med Debusen är att "fröken" dock aldrig har för avsikt att hjälpa någon. (Han är egentligen inte självisk, han har bara varit mobbad hela livet och har svårt att känna något särskilt för någon, inklusive sig själv.) Istället snubblar han så att kniven blir stoppad, och ger korta yttringar ("nåja") och tystnader som folk tolkar fördelaktigt. Ofta är det tack vare Mitsukos spöke, men i särskilt farliga situationer så tar Mitsuko över huvudpersonens kropp.

 

Det är en absurd serie med många roliga missförstånd, och en del vidrig humor om sperma och vidriga lukter, plus en hel del våld och även en del snusk. En del karaktärer är vackra, en del är fula. (En av eleverna ser ut som en ödla, en annan som en haniwa-lerfigur, etc...) Skarpt och vältecknat. 9 volymer.

 

Det är inget som förändrar någon läsares värld, men jag kan nog rekommendera till folk som gillar GTO.

[Sceleris]

Ogeha: Ett utomjordiskt insektsägg landar på jorden och blir upptäckt av en sociopatisk gymnasiekille, Kiji, som sliter upp ägget och hittar en varelse med feminin humanoid överdel. Han släpar hem och är allmänt taskig mot Ogeha, som insekten får heta, medan hennes larv-"kamrater" letar efter henne.

 

 

Kiji har verkligen en skruv lös (även bortsett från att han tar hem en uppenbart icke-jordisk varelse). Ogeha har inte bara ett intellekt som ett barns, utan också en oskuldsfullhet, så även om Kiji inte sliter vingarna av henne eller liknande, så beter han sig djävligt osympatiskt mot henne. Han slår henne, han svälter henne, han säger åt henne att hon är äcklig, och han ljuger om att alla människor är onda och att han är den enda som inte skulle döda henne så att hon inte ska fly.

Stockholmssyndrom

uppstår.

 

Bisarr serie. Påminner mig lite om Alien 9: lite moé (haha), lite groteskt, nära ett mörker som det känns som att det när som helst kan falla ner i.

[Sceleris]

 

Läste klart InugamihimeWanko ni Kuchizuke (En kyss åt hundgudprinsessanVovven). Det är en serie av Kôji Miyata, som gick bort 34 år gammal av hjärnblödning i oktober 2015. Wanko hör till serierna som han hann avsluta. Annars har jag bara läst halva hans Yome ga Kore na mon de, om en man, hans utomjordiska fru, och deras barn.

 

Wanko handlar om en ung kvinna som arbetar på en städfirma som egentligen är en exorcistbyrå. Hennes uppgift är att vara medium åt den stilige avdelningschefen, som inuti sig har en kraftfull hund-ande som kan inta nämnt medium med en kyss. Till sin hjälp har de några fler anställda spiritister: en svärdsman, en stor snäll buddhistmunk, en eldfängd värsting, en utländsk kristen präst, och en kortväxt otaku-onmyôji.

 

Egentligen är jag inte så förtjust i berättelser om onda andar -- det är ett koncept som helt enkelt inte intresserar mig --, men det här är en mysig liten serie. Det är inget särskilt, egentligen. Det är lite introduktion, blandade "veckans spöke" som retar den potentiella kärleksrelationen mellan hjältinnan Kazura och hennes chef, stundvis problem som sätter gruppen på prov och sedan stärker dem, sedan lite fördjupningar i karaktärernas personliga problem, sedan ett "största krisen"-slut som knyter ihop säcken. Väldigt konventionellt, alltså, men det är snällt och kul, och Kazura är gullig med sin rodnad och huggtand och smårufsiga hår.

 

"Trevlig" är typ det tråkigaste ordet man kan använda för att beskriva en serie med, men Wanko är en trevlig liten övernaturlig "will they, won't they"-kontorsromantikserie.

[Jiicoos]

Onani master Kurosawa

 

En lite äldre manga, Handlar om en kille som går i skolan och utför ett speciellt behov på skolans toalett där han fantiserar om sina klasskamrater. Första intrycket av titeln är , detta kommer vara en hel del fan-service och liknande, men ikke. Trots temat så är den relativt seriös. Där han har en rätt nedlåtande syn på alla andra, och vill gärna inte socialisera sig med resten av klassen.

 

8/10

 

Synpunkter, Jag ska vara ärlig, har svårt att avgöra om detta var en bra manga eller inte.

Utvecklingen av karaktärerna är bra och intressanta, då man blir intresserad vart det hela leder, efter läst igenom serien så förstår man att det finns en moral, men också hur förakt kan leda till en del beslut som kanske inte är fullt lika moraliska, samt hur de faktiskt påverkar människor. Förväntningarna blir stora men överlag så tycker jag serien är lite stressad. Det finns delar som de inte ger så stort fokus på vilket är helt förståeligt med 31 kapitel. Jag skulle gärna se att de hade lagt lite mer tid och gjort den aningen längre eller kortat ner början av serien då den inte tillför lika mycket, utan mer bygger upp. Hur som helst så är de verkligen en läsvärd Manga och därför så klassar jag den som en av de bättre.

[Sceleris]

• Takahashi is Listening läste jag ett kapitel av. Påminde mig lite om Tonari no Seki-kun. Kände mig inte manad att fortsätta.

 

Jag började faktiskt läsa den på Crunchyroll för ett halvår eller så, och den är inte så farlig. Den är lite lustig-bisarr: en tonårig popidol tjuvlyssnar på två deadpan-knasiga klasskamraters samtal. Vanliga formeln är att hon har lite problem i sin idolkarriär, sen tjuvlyssnar hon på dem och får energi eller inspiration till en lösning på sitt problem (eller så råkar hon bara göra något fånigt för att hon överreagerartsukkomi på samtalen hon tjuvlyssnar på), sen blir hon en ännu bättre popidol. Helt okej vafan.

[Sceleris]

Sekine-kun no Koi (Sekines kärlek) är en serie på 5 volymer av hon som gjorde Natsuyuki Rendezvous (snubbe blir förälskad i florist, men spöket av hennes döde make, som bara han kan se, hänger kvar).

 

Denna handlar om en naturlig ladykiller, Sekine (30). Han är snyggast utan att anstränga sig, han är skicklig på allt utan att försöka, och hans manér charmar kläderna av kvinnor. Han är lite som Sakamoto i Sakamoto desu ga...

 

...förutom psykologiskt. Sekine är otroligt passiv, vilket han inser när han låter sig dras med sin (gifta) (enda) vän på en gruppträff på en krog, där tjejerna dreglar över honom fastän han är ointresserad. När samtalsämnet kommer till hobbyer så kommer han på att han har ingenting. Sporter han utövat har han inte brytt sig om, även om han varit utmärkt på dem. Kvinnor i hans liv har alltid bara trängt sig på när de känt för det, och sedan lämnat när de känt för det. Han förtvivlar.

 

På en bokaffär får han syn på en bok om virkning och får ett infall att pröva. Han uppsöker en garnaffär, där han träffar en excentrisk gammal man som lär honom att trolla med kort, och hans barnbarn Sara, den fräkniga unga kvinnan som faktiskt driver affären och som lär honom att virka och sticka.

 

Men Sekine har saker i sitt liv som han helst bara vill tränga undan och undvika, som sin väns fru vars beniga smalhet gör honom extremt obehagad, eller minnen i sitt liv av hur fula gubbar, lärare och lärarinnor, och skolkamrater har tafsat på och utnyttjat honom sexuellt. Shit, det blev mörkt.

 

Det hypnotiska handarbetet är både gott och ont; det kan väcka obehagliga tankar, men det kan också hjälpa honom att glömma, om han lyckas tappa bort sig i det. Garnaffären och dess unga ägarinna blir snart centrala i Sekines liv.

 

Jag tyckte om serien! Psykologin är intressant, dramat är intressant utan att bli melodrama, och romantiken är välförtjänt. Negativt är att Sekine aldrig riktigt konfronterar sina underliggande trauman, och att en sekundär storytråd känns onödig och kortklippt. Kanske hela serien blev kortklippt -- och det kan ha hindrat den från att gå från "bra" till "lysande". 7/10.

[Sceleris]

Det har slutat en del serier på sistone!
 
Yamada-kun and the Seven Witches på Crunchyroll, serien om en värsting i tvåan i gymnasiet, som upptäcker att han har en övernaturlig, kyssaktiverad(!) förmåga när han ramlar och byter kropp med skolans snygga toppstudent. Studsig komisk stil och en sån där konventionell handling där en snubbe hjälper olika personer med deras problem. Här är det alltså häxor. Kul, bra serie! ...fram tills att alla häxorna var funna, och storyn bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Den blev 243 kapitel, men jag tyckte att det räckte redan vid 90-strecket. Jag läser gärna en ny serie av Miki Yoshikawa, men om det blir en ny gymnasieserie så gör jag det med desto mindre entusiasm.
 
Maga-Tsuki på Crunchyroll, serien om en tempelboende, snuskig gymnasiegrabb som just innan han ska bekänna sin kärlek för sin barndomskompis råkar ha sönder en religiös relik, vilket ger honom en förbannelse: hans kropp kan inte hålla hans själ, utan den är nu i den nu nedstigna olyckogudinnan Orihimes kropp, så om han inte är i direktkontakt (t.ex. hand-i-hand) med henne så dör han (men kan återupplivas med en kyss). Eftersom hon är en olyckogudinna så måste han göra henne lycklig, annars sker olyckor runt omkring henne. Det är en haremmanga av klassiskt klyschigt slag: det kommer fler gudinnor och rivaler, det är strandkapitel och onsenkapitel och badrumskapitel, det är kapitel där han själv blir förvandlad till tjej, det är jättemycket fanservice och falla-på-bröstet-scener. Eftersom de måste hålla händer så är det många scener där han sitter med i badet med en ögonbindel som ramlar loss, och liknande scener. För den som undrar vem han väljer så kan jag säga att

det blir ett haremslut med barndomskompisen som huvudtjej

.
 
Aizawa-san Multiplies på Crunchyroll, serien om en helt vanlig gymnasiekille som får mottaga en kärleksbekännelse från skolans tystlåtna snygging Aizawa. Fast just efter det så kommer det fram två Aizawa till. Hon förklarar att hon tidigare föll ner i ett hål, och där satt plötsligt en annan av henne. Det visar sig att hon har en ärftlig förmåga att knoppa av olika aspekter av sig själv, så en klon är hennes djärva jag, en är hennes blyga jag, en är hennes barnsliga jag, en är hennes snuskiga jag, och så vidare. Lite bisarrt upplägg, men storyn är mest en enkel romantisk komedi. Det är ingen riktig rivalitet (bortsett kanske lite från de olika Aizawa, men de är alla samma person), inget riktigt drama. Bara en knoppande ungdomskärlek, och en massa tsukkomi. Slutet kom så plötsligt och oceremoniellt att jag inte förstod att det var över förrän jag läste "se fram emot tecknaren Shikis nästa serie!" på sista sidan.
 
Shiki har för övrigt gjort Fujimura-kun Mates, en annan småkul tsukkomi-romcom med "triangeldrama", om en kompislös gymnasievärsting som får en mysko tjejklasskamrat efter sig, så väl som en skolrådssempai samt en f.d. värstingtjej-kōhai. Det är kul med de tre tjejernas svärmeri för honom, för han är typ helt ointresserad av att ha ett förhållande med någon av dem. Slutet var helt jäkla bisarrt:

Efter att ha rehabiliterats och accepterats av de andra eleverna så blir killen skolrådsordförande, men har aldrig valt någon av de tre tjejerna. Några år senare, efter universitetet, är han en arbetssökare, som börjar undra vad tjejerna gör nu. När han kommer hem så är tjejerna där, och säger att de har bott ihop i ett halvår. Man ser några minnesbilder som visar deras bisarra jävla äventyr, så han verkar ha förträngt allt sånt. Då börjar de ta fram äktenskapspapper som de vill att han ska skriva på, för Japans nya president(!?), killens gamla skolkamrat, har legaliserat månggifte.

 
I Am a Hero (ej på Crunchyroll) har också slutat nyligt. Det är serien om en mangatecknare med vanföreställningar som klarar sig överraskande bra i en zombieapokalyps, till stor del för att han faktiskt har ett hagelgevär (han var med i en skytteklubb). Efter ett tag räddar han en gymnasietjej, och de börjar resa ihop. Fler trådar utvecklas och vävs ihop: zombierna börjar bete sig konstigt, och olika grupper av överlevande har sina egna berättelser. Problemet med slutet är att en massa storytrådar lämnas oknutna, och att seriens sista få kapitel är typ helt poänglös slice-of-life, flera kapitel som hade kunnat ersättas av ett enda. Är det något slags pretentiös avantgarde-bullshit, eller vet Hanazawa inte hur man avslutar en serie? Med så många priser som serien fått så finns ju risken att det bara är jag som inte förståååår~... men då är det väl så. Slutet till Hanazawas Ressentiment var inte heller något mästerverk, men det hade åtminstone en faktisk ändpunkt. Det här bara pyste ut. Med det slutet efter hela seriens 22 volymer så tror jag inte att jag kan rekommendera den.
 
Fujimi Lovers (ej på Crunchyroll) är desto bättre. Jag citerar mig själv:

 

Började läsa Fujimi Lovers (Odödliga älskare), en förhållandevis ny ­– och avslutad? – serie om Jun Kōno, en energisk lågstadiepojke som frågar chans på sötaste tjejen i klassen, Rino Hasebe. Och hon svarar att hon tycker om honom också! Tyvärr uppstår ett litet problem: just som Hasebe säger ja så slutar hon att existera. Bara så där. Poff. Puts väck. Och ingen annan än Kōno minns att hon någonsin funnits. Kōno blir förkrossad, och får ett metaforiskt hål i sitt hjärta...
 

...i några år, tills han börjat åttonde klass och träffar en av de nya sjuorna: Rino Hasebe! Trots hennes totalt annorlunda personlighet kan inte Kōno hålla sin själ eller sin kropp eller sitt hjärta från att älska henne igen, men denna gång får han kämpa för hennes kärlek.

Fujimi Lovers är en kul, bisarr romantisk komedi (nej, det är inte en tsundere-komedi, det handlar inte om hur mycket stryk protagonisten kan få) med en del roligt bildspråk som i första bilden (han ser ut som han känner sig) och en sympatisk huvudperson som flödar över av energi och kärlek. Det är som om han är genetiskt programmerad för att enbart älska Rino Hasebe, och det är liksom kul att se hans påhitt, man rycks med.

Sen kommer man till slutet av första kapitlet,

där Kōno vunnit Hasebes kärlek igen – och hon slutar existera igen, och Kōnos blodiga hjärta faller ut på marken och blir mörbultat och skuret i bitar

och man tänker att "vad fan är det här för serie egentligen?".

 

 

Nu har jag alltså läst klart serien, och den var fantastisk rakt igenom. Den lyckas alltid överraska och underhålla, in i det sista. Den slutar med texten "slut på del 1" och det finns ingen "del 2", men det gör inget. Mysterierna är olösta, men det gör inget. Huvudproblemet är vänt ut-och-in utan att ha blivit löst, men det gör inget. Jag vet vad poängen var, och det var allt som räknades.

[Hikari no Hohenheim]

Så här skrev en yngre Hikari no Hohenheim en Januari-dag 2010 angående anime-serien Sasameki Koto:

Quote

Där! Jag klarade mig till slutet av Det Som Viskas, vilket betyder Sasameki Koto på svenska.

Inte för att serien egentligen förtjänar en elegant svensk titel, då detta är det sämsta jag sett klart på på länge. Så varför gjorde jag det? En liten röd tråd band mig fast, en fråga var jag tvungen att få svar på: kommer Sumika och Kazama att få varandra i slutet? Efter allt detta dravel, blir det något rörande avslut?

Svaret på den andra frågan är ja. Sista avsnittet håll faktiskt nästan samma kvalitet som första, då man trodde att serien skulle vara bra, och jag satt som på (trubbiga) nålar när "klimaxet" närmade sig. Vad gällande slutet -- och den stora frågan -- slutade serien kort och gott med att de två turturduvorna stirrade in i varandras ögon med leenden på läpparna och halvrodnade kinder. Hur det slutligen går finns det inte mycket tvetydigheter om, men som tittare fick man minsann inte ta del av den stora stunden, vilket var en smärre besvikelse. Ett mäktigt slut kanske hade kunnat gottgöra, om bara lite, den smärtan man var tvungen att genomlida för att komma hit, och vunnit serien en fyra av tio i min bok. Men ack, istället stannar slutbetyget på:

3/10. En riktigt dåligt uppbyggd serie som inte på något vis gör flickromansen rättvisa.

Idag, ca. 7 och ett halvt år senare, har jag läst klart mangan-versionen.

Och... herre jösses. Vad jag trodde inte skulle bli mer än en kort titt för skoj skull, tog mig istället på en emotionell berg-och-dalbana som slutade med en helt oväntad sucker punch rakt i känslorna. Saker och ting är INTE som jag minns det. Humorn är visserligen fortfarande densamma, men dels är tempot snabbare i mangavarianten, och dels har min tolerans för japanska sämhällsnormer ökat markant. Handlingen är förvisso inte perfekt, och karaktärernas motivationer påminner mig ofta om varför jag avkydde animen så mycket. Vissa delar av handlingen var förvirrande, andra rentav tråkiga. Men i slutändan, till skillnad från animen, så brydde jag mig. Sumika och Kazama kändes som riktiga personer med riktiga problem, präglade av sin riktiga omgivning, och jag ville se dem utvecklas, överkomma sina hinder. Jag visste redan innan hur det skulle sluta mellan dem--ironiskt nog så vad det att jag spoilade mig själv när jag såg sista volymen i Sci-Fi-bokhandeln som gjorde mig nyfiken nog att börja läsa överhuvudtaget--men resan dit lyckades överraska mig vid varje steg. Detta toppat med en riktigt fin tecknarstil, och ett avslut som (spoiler?) levererar precis allt vad jag saknade från animen, och jag är faktiskt redo att ge Sasameki Koto (mangan) en:

8/10. En riktigt bra serie som på (nästan) alla vis gör flickromansen rättvisa.

[Ashaz]

The Quintesential Quintuplets.  6/10

Jag skriver vidare på vad jag skrev på discord. Spoilertggat för det är en spoiler av hur alltihop slutar.

Spoiler

 

Dethär blir en sån där jag rent av hoppas att anime versionen avviker från mangan. Det där slutet var dåligt. Inte bara för att "fel syster vann" utan för att det var dåligt rent drama mässigt. Hon var det minst uppbyggda alternativet av dem alla. Det känns nästan som ett dåligt skämt eller som att författaren inte kom på hur han skulle avsluta storyn.

Itsuki var foreshadowad sedan kapitel ett och var den jag trodde skulle vara det "logiska" alternativet, men relationen byggdes aldrig vidare på. Efter de tidiga momenten med arkadhallen, övernattningen, träffa familjen etc så utvecklades det aldrig.

Nino var rejält uppbyggd, och relationen fanns åtminstone på det ena hållet.

Miku var den relation som var klart mest underbyggd och utvecklad genom hela storyn och den enda där det dessutom antyddes finnas ett gensvar. Dessutom den karaktär som verkligen kämpade för det och det gör inte saken bättre att hennes karaktär känns som den som skulle hantera nederlaget sämst av dem alla.

Ichika var en bitch som lyckats bra med att skjuta bort både läsaren och Fuutarou.

Men Yotsuba? Fröken comic relief sidokaraktär? Vad fan? Noll foreshadowing och den minst intressanta karaktären av dem alla. Genom hela den långa storyn var det inte förrän efter "valet" som det görs någon antydan alls till att det skulle vara Yotsuba. och knappt ens då visar någon av dem några känslor av det slaget. Det passar inte heller in med hennes karaktär att det skulle ha varit hon vid klock-scenen. Jag skulle gett den en 8/10 om det inte var för de sista två volymerna som bara var meh va fan?.

Det slutet var en stor besvikelse. När en författare tappar bort sig sådär så borde en editor säga ifrån och styra upp istället för att köra på ett "LOL Plot twist!" slut..

 

 

 

 

 

 

Edit: Det verkar som det finns fler som resonerat likadant om slutet. Hittade dethär i en diskussion på MAL.

Spoiler

Because, and I say this as someone who wasn't exactly invested in any of the five in particular, the ending felt rushed and felt like it didn't show enough of Yotsuba and Futarou together to make it easier for people to accept their relationship.

It also felt like Negi tried to drag the other characters - particularly Nino - down with how he had them act post-confession, rather than doing more with Yotsuba and Futarou's relationship.

There's also the problem of the fact that Yotsuba is, even at the ending, barely even a character compared to the other quintuplets, with little in the way of character development or focus until everything was decided already. I can certainly sympathise with fans of the other girls who felt "cheated" by that.

_____________

You're absolutely spot on with what you wrote here. It's quite simply that the story that Negi presented to us, did not convincingly give us a road to fit the chosen destination. We needed to see much, much more of Yotsuba as a character than what we got. Personally I don't care which girl got chosen as long as we got a good read out of it. But we didn't.

Personally, I feel Negi tried to be too clever and give us a surprise that no one expected. And halfway through the manga Yotsuba easily looked like the least likely option. The problem with that is that then you have give a convincing narrative of why things ended the way they did. Obviously a lot of people didn't feel that he delivered on that.

och mera från reddit, med bulletpoints :)

Spoiler

I like properly escalated arcs with consequences, preferrably longer ones.

QQ delivers on this until about V10, the problem is the sharp contrast between the first 10 chapters and the rest, because the entertainment value drops. It recovers somewhat in the festival arc, but then takes a total nosedive.

Proceed at your own risk, because I will now go into a rant.

My perception, I do not claim objectivity and everyone has their own perception.

• There is no sufficient development of the relationship to justify a confession let alone a proposal, Yotsuba's high water mark is a teamhug. It is intentional body contact initiated by Fuutarou and it fits her personality, but regarding romance it is not exactly intense ...

• ... even worse, this stays as her high water mark (as shown) outside of mandatory events (confessions, wedding)

• The relationship reference frames contain only duds for the second half of the manga (Yotsuba busting herself in a quintuplet's game, Yotsuba promising to support Fuutarou in romance, Yotsuba accepting the totally routine task of checking out last years stalls).

• Cliffhanger: Miku intends to impersonate Yotsuba before Fuutarou, but then backs out on her own accord after less then 10 frames.

• Cliffhanger: Nino threatens to break relations but does nothing - twice

• Cliffhanger: Itsuki egged on by a colleague, but does nothing

• 5 chapters of nothingness then a second confession

• Cliffhanger debunked after one frame: dream?

• followed by a full chapter of Fuutarou and Yotsuba doing nothing remotely related to romance. Author presses this nothingness by making characters comment on it. Some Yotsuba fans resorting to positioning hints (Yotsuba closest to Futarou with Raiha in between) after (!) - second confession.

• Timeskip, day of the wedding Fuutarou telling his father-in-law-to-be that "he wants" to (in contrast to "he is") love "only one" (so he is not, because want is a goal) woman (anonymous, should there not be someone specific on his mind) in his life with eyes cast down and a blush, not my definition of confidence

• Cliffhanger: 5 brides, nothing substantial happens, author chooses the harmonious path and everyone is recognized

• Nino cries and Miku hugs raising doubts about closure

• Wedding focuses on the bride's speach and does a few background frames for the other stuff, because speeches is what everyone seeks in a wedding and tell don't show ...

• Yotsuba tells Fuutarou about her being bellgirl (speak of plot-induced communication breakdown) and has still to tell him about her being the promise-girl (why not double down)

• Sisters barge in on the honeymoon (closure, what?), which in my book is total couple time and everyone should know it. Yotsuba and Fuutarou cave in immediately (not a harem said the author)

• Author pulls another short lived world threat: dream (knows how to waste his ressource: frames)

• Author pretends that the sisters disagreeing on the destination has any significance in face of them invading the honeymoon.

• Scanlators mock the author

• Omake: Wife deserts sleeping husband at arrival on honeymoon destination (whatever)

 

 

Redigerad maj 6, 2021 av Ashaz

[Sceleris]

Senaste manga jag läst klart?

Berserk.

Farväl, Kentarō Miura.

[Bombastic]

Jag kommer ihåg att det var en hentai-manga som jag läste ut senast men mer än så kommer jag inte ihåg.