Vilken anime såg du klart senast?

[Klibbnisse]

Seitokai no Ichizon, en serie jag aldrig riktigt minns hur man stavar till på engelska, fick sig en snabb omgång tack vare sitt låga antal avsnitt, samt tillgänglighet på CR.

 

Allt som allt är den en ganska kul serie för att vara så lättsam som den är, tyvärr har den ett stort problem... mot slutet är den otydlig, RIKTIGT otydlig! Faktum är att det är skrämmande hur lite man förstår i de sista två avsnitten när de försöker "knyta samman" hela påsen på ett snyggt sätt på alldeles för kort tid.

 

En intressant anekdot är i vilket fall att alla karaktärer i slutet är rörande överrens över att det inte blir något mer, ingen andra säsong (de säger till och med detta rakt ut). Dock kommer ju ANN och hävdar annorlunda nu en tid senare, undrar bara om den kan vara något att ha?

[Shukakun]

Såg (som förmodligen många andra) klart Madoka när de två sista avsnitten kom i förrgår. Vet inte vad jag tyckte om slutet riktigt, lite väl flummigt för min smak, jag vill verkligen gilla det lika mycket som jag gillade resten av serien, men riktigt nöjd var jag inte.

[Meatrose]

Star Driver

 

Jag såg nyligen klart Star Driver efter att ha sett ett eller två avsnitt åt gången med ett par dagars mellanrum. Från början hade jag tänkt bränna alla 25 avsnitt på en vecka men på grund av seriens repetitiva innehåll fick jag överge den planen ganska omgående.

 

Under de första avsnitten tycks Star Driver vara något relativt nyskapande och vågat, en satsning som animeindustrin är i stort behov av i dessa tider då varannan studio försöker sig på att göra en KyoAni men misslyckas, fatalt. BONES är kända för att erbjuda tittaren animationer med flyt i samt genomgående godtyckligt höga produktionsvärden. När man ser deras namn jämte titeln brukar man kunna utgå ifrån att kvalitén kommer ligga någonstans mellan "över medel" och "rätt hög". Det är lätt att inse varför så många var exalterade över det här projektet när de inledande avsnitten hade visats. Redan någon månad efter det att serien hade börjat sändas stod det dock klart att allt inte var som det skulle vara. Det var något som inte stämde.

 

Enligt mig är handlingen rent ut sagt dålig och manuset likaså. I princip varje avsnitt följer en särskild mall. De är stöpta i samma form. En ny karaktär från huvudpersonernas skola introduceras och visar sig vara en medlem i den mystiska kulten "Glittrande Korset", något som redan var uppenbart. Någon gång under den andra hälften av avsnitten aktiveras "nolltiden" och hjälten blir tvungen att kämpa mot aktuell person i en mechastrid som trots bra animationer och en livlig färgpalett är förvånansvärt trist att bevittna. Detta upprepas i avsnitt efter avsnitt.

 

Kanske hade striderna känns mer meningsfulla om bara karaktärerna och deras personkemi hade varit bra men oturligt nog är så inte fallet. Faktum är att till och med de tre huvudpersonerna lyckas göra mig besviken. Takuto är ett praktexempel på hur infernaliskt trist en jag-vill-inte-ens-skada-mina-onda-motståndare-kan-vi-inte-bara-hålla-hand-och-sjunga-we-shall-overcome-protagonist är att titta på och som om det inte vore nog är han irriterande endimensionell, vilket också är fallet med den andra manliga huvudrollen. Visst, det visar sig att Sugata har en anledning till att agera så reserverad och icke-emotionell men sådana karaktärer är ändå ointressanta att titta på såvida de inte hanteras på ett väldigt bra sätt, vilket man inte gjorde med Sugata enligt mig.

 

Wako var en aning mer intressant att följa men det beror mestadels på att jag såg henne och hennes totala oförmåga att fatta beslut som en representation av seriens skapare. Hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen och efter att ha sett klart serien känns det onekligen som om skaparna stod inför samma dilemma.

 

Jag tror fortfarande att projekt i stil med Star Driver verkligen behövs, särskilt nu, och hade de bara jobbat med ett bra manus och med bra karaktärer hade det kunnat bli mycket bättre än såhär.

 

4/10 - Egentligen tycker jag inte att Star Driver är värd 4/10 men de visuella prestationerna i kombination med ett par intressanta designval räddade serien från ett ännu lägre betyg.

[Volbla]

Det var väl det jag fruktade. Tack för en bra recension så att jag känner mig berättigad i att bara ha sett ett fåtal avsnitt.

[Volbla]

Flaskis motiverade mig till att äntligen ta en titt på Clannad, och efter en smärre odyssé har jag sett igenom allt jag kunde lägga fingrarna på (förutom långfilmen). Recensionen innehåller mindre spoilers, men det farligaste har jag spoilermarkerat. Så utan mera dröjesmål:

 

Clannad

23 + 24 avsnitt + 2 specialavsnitt

 

Handling

Tomoya är en riktig latmask som hatar skolan och därmed skolkar så fort han känner för det. Men en dag på väg till skolan så träffar han en tjej. Sen träffar han flera tjejer.

 

Genrer

Harem, Komedi, Drama, Romans, Skolliv, Övernaturligt

 

Tankar

Den här serien var först och främst mycket roligare än vad jag förväntat mig. För att inte egentligen vara en komediserie så var det hög klass på komedin.

 

Kvinnorollerna är alla drypande stereotyper, men det har jag inte så mycket emot i sig. De tjänar sitt syfte i serien som haremmaterial, och alla med ett eget arc (alla förutom systrarna Fujibayashi egentligen) får ett visst djup. Jag är dock inte så förtjust i den anspråkslösa tjejen som lätt blir sjuk, och det är hon som är mest prominent. Som tur är finns det extraavsnitt för alternativa slut med andra flickor :)

 

Serien försöker alltid spä på sina dramatiska scener med mer och mer repliker (det är såhär, och sen hände det där, och då blev det såhär, men det kan inte hjälpas åt, etc), inte sällan ackompanjerat av tårar som strömmar ner för någons kinder. Dialog om vad som är sorgligt är inte ett bra sätt att förhöja en sorglig scen, men det är uppenbarligen hur key-serier försöker göra det. Jag gillar det inte. Jag antar att det måste utspela sig så i ett VN där man mest arbetar med text, men det borde ha kunnat adapterats bättre.

 

Nagisas arc är nog både det jag gillar mest och det jag gillar minst. Pappans tal i slutet var visserligen fint - antagligen det sorgligaste som händer i säsongen - men det som han sa tyckte jag var uppenbart. Jag ville hela tiden ge Nagisa en hörvel och säga åt henne att sluta vara en barnrumpa. Men det kanske är mitt fel. Jag kanske är för mogen *HOST* för att kunna leva mig in i ett sånt här problem.

 

Det som jag gillade var kärlekshistorien. Den märks inte riktigt förens de allra sista avsnitten, men jag tycker den hanterades rätt bra. Nagisa är visserligen långt ifrån en trovärdig karaktär, men vid det laget hade jag vant mig vid henne och hängde bara med. Allt som hände i slutet var väldigt sött.

 

Så slutligt omdöme? Jag vet inte riktigt. Jag tycker den misslyckades som snyftmaterial men lyckades bra som romantisk komedi/slice-of-life. Jag njöt i varje fall mestadels, så tummen upp antar jag. Helt ok.

 

 

 

Som extraavsnitt till första säsongen kom Another World: Tomoyo chapter. Det första dåliga med det här var att vi inte fick se romansen utvecklas alls, utan avsnittet börjar mitt i en relation. Istället för en någorlunda utveckling så får vi se paret bara sitta och vara söta. "Åå, vad jag tycker om att vara med dig." Jag tycker inte att de har förtjänat den sötheten.

 

Det andra dåliga var problemet. Jag tycker att det återigen hade en fullständigt uppenbar lösning från början. Ändå måste vi genomlida att karaktärerna anklagar sig själva för saker som inte var ett problem från första början, ända tills ett kort tal ger dem en uppenbarelse. Rätt ovärt.

 

En annan lite tråkig grej var att det inte var några andra tjejer med. Så kan vi ju inte ha det. Allt blir så livlöst med såhär få karaktärer inblandade. Avsnittet borde egentligen varit mycket längre och inkluderat mycket mer, som till exempel en större utveckling av romansen och ett "Tjolahejsan" i korridoren från sidokaraktärerna.

 

Ändå var även det här ganska roligt. Ibland i alla fall. Det var ju huvudsakligen en kärlekshistoria, men humorn gjorde trots allt att den gick att se på utan... utan att vilja sluta se på den. Dessutom rankar nog Tomoyo högst på min moemeter~

 

 

 

Därefter öppnas dörrarna till After Story, den "riktiga meningen med Clannad". Nå, den börjar med tre arc i precis samma stil som första säsongen, men här är det med sidokaraktärer i centrum. Enligt Clannad har visst alla människor med namn sorgliga historier värda att berättas. Det är bara tråkig utfyllnad. Är det verkligen nödvändigt för en säsong att vara 24 avsnitt?

 

I Youheis arc blir jag bara förbluffad över kvinnosynen. Om en kille får en flickvän så ska man dunka honom i ryggen och skratta åt hur underbart livet är. Om en tjej får en pojkvän så ska man uppenbarligen bli arg och säga åt henne att hon är för dum och omogen för att kunna hantera någon form av relation, för då visar man att man bryr sig om henne (???). Mei är visserligen bara en plutt, så här kanske det är aktuellt att bli orolig om hon blir ihop med någon mycket äldre - när det först nämndes sades dock inget om någon ålderskillnad vad jag minns, så det är dumt oavsett - men att hon själv blir ledsen för att mannen inte sätter henne på sin plats! Inte coolt.

 

I avsnitt 9 händer något som jag väntat på. Tomoya och Nagisa börjar bete sig som att de faktiskt är ett par (lite i varje fall) och inte bara personer som råkar vara omkring varandra. Det är också runt här jag börjar störa mig på bakgrundsmusiken. Det känns som det är samma två eller tre låtar som spelas för alla sorgliga scener, och det börjar bli väldigt stelt. Det bästa som händer här är Tomoyas pappa. Han upplevs som ett sånt svin hela tiden att det är svårt att inte hata honom, oavsett om han gör dumma saker med mening eller inte. Ändå kan man nästan se hur han själv lider på någon nivå. Pappan och hur Tomoya ser honom är nog det mest intressanta i hela det här franchiset.

 

När jag kommit flera avsnitt framåt så önskar jag att vi kunnat få se Tomoya och Nagisa agera mer normalt, görandes lite mer vardagliga saker tillsammans, på ett vardagligt sätt. Det är vitalt för att det ska kännas som en riktig relation. Det får mig att minnas Paranormal Activity eftersom den filmen inte innehöll så mycket egentligen, så den här delen står ut. Där fick vi se paret prata normalt, äta frukost och ha sex. Det var inget fancy, inte alls, men det var vad det behövde vara. I Clannad får vi nästan bara se när speciella saker händer, och när det är någon form av normal interaktion beter de sig så blygt och försiktigt. När Nagisa plötsligt utbrister inför sin pappa "Vi har faktiskt sex!" så kan jag inget annat än undra "När fan då?!" Senast vi såg rodnade den ena av att höra den andra duscha. Jag antar att det försöker vara sött, men för mig är det bara orealistiskt och jag köper inte att de här två är ett par. Det fungerade för två skolungdomar som blir kära; inte för några som varit tillsammans i över ett år. Att säkerställa relationen ordentligt kunde de första åtta avsnitten använts åt istället för... ingenting.

 

Stor spoiler för avsnitt 16

Egentligen fick jag min önskan precis när Nagisa dör, men det är bara några snabba flashbackbilder. Och så gör det ju ingen skillnad då heller eftersom relationen är över.

 

Igen med bakgrundsmusiken. Delvis för att den är så uttjatad nu och delvis för att den är så melodramatisk. En viss sorglig scen hade varit mycket bättre utan musik alls. Det kanske låter som jag är nitisk, men jag tycker de här halvrumpade besluten genomsyrar serien vid det här laget. Jag påminns konstant om hur ineffektiv dramat är.

 

Efter här skriver jag mera spoileraktigt om de sista avsnitten i säsongen.

Clannad AS 17-24

FIIIIVE YEEEEEEAAAARS! IT WAS FIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIVE! And Ushio was her name, nigger! Ushio was her motherfucking name!

 

Nämen det här var faktiskt riktigt nice, om än tråkigt på sina ställen. Deprimerad Tomoya tillsammans med Ushio. Här var den enda scenen i serien jag tycker varit berörande på riktigt. Men jag gillar inte att Ushio är vis bortom sina år. Nej, hon är omänskligt vis. Hon säger och gör exakt var Tomoya behöver höra. Det är spöklikt. Och så har vi såklart de fem åren av depression som bara flög förbi och vi inte fick se. Det är som om jag ser på 5 senchi igen. Allt bara för att ungen skulle bli en hanterbar ålder. Jag antar att det funkar och inte är något stort problem, men jag kan inte riktigt förlåta det.

 

Efter det? Pjeh. När de bara levde tillsammans var lite fint, men sen återvände Key till sina sanna rötter. Låt något oförklarligt hända. Låt karaktärerna gråta. 'S about it. Jag kunde inte annat än gapskratta åt slutet i avsnitt 22.

 

Extraavsnittet "ett år innan" var ok. Recapavsnittet över hela serien var bara jobbigt. Jag behövde inget av dem, men jag antar att slutscenen när de låg under trädet var ett bra avslut.

Sammantaget så var det två avsnitt emot slutet med den enda draman jag tyckte var något att ha. Resten var allt som jag ogillar med Clannad och Key i allmänhet.

 

Om du byter ut skolharemet mot ett försök till ett gift par så var After Story generellt sett ungefär som första säsongen, men utan humorn; det enda som jag egentligen gillade. Det här fick jag nästan ingenting ur av att se, och jag såg hela bara för att ha det gjort. Tummen ner.

 

 

 

Och de allra sista minuterna ges av Another World: Kyou-chapter. Jag måste säga att jag var mer förväntansfull inför den här än för After Story. Vad jag har uppfattat som den mest populära tjejen i serien visste vi vid det här laget egentligen ingenting om. Hon var med i en suggestiv gymförrådsscen och hon har någon sorts demonisk avföring som springer efter henne hela tiden. Det är allt vi vet.

 

Efter avsnittet så vet vi egentligen inte mer...

 

Avsnittet var väl ok. Men liksom After Story och i motsats till Tomoyo-chapter så finns inte här någon humor, så jag vet inte. Det var bra att det fortsatte med Ryou-business som nämndes kort i första säsongen, men jag känner inte att något riktigt åstakommits i slutändan. Precis som det första specialavsnittet borde det här varit mycket längre och gärna haft mera cameos från andra karaktärer. Men trots sin brist på humor var den här inte alls lika dum som Tomoyo-chapter. Det var inget jag direkt störde mig på här, så den var som sagt ok.

 

 

 

Alltså, slutlig bedömning för hela Clannad. Första säsongen tycker jag definitivt var värd att se för humor och slice-of-life. Resten inte. Det tar nog ett tag innan jag vågar mig på Kanon.

 

[idrougge]

Jag kanske är för mogen *HOST* för att kunna leva mig in i ett sånt här problem.

Och ett sämre betyg kan en kärleksserie knappast få.

[Sceleris]

Slaggisserien Ikkitousen överraskade mig något. Jag visste att det handlade om skolor som representerade de historiska kinesiska Stridande staterna, men jag trodde att det bara var ett motiv som inte påverkade berättelsen direkt. Nej, seriens huvudroller bär de historiska (eg. litterära) krigarnas själar med sig, dömda att upprepa historien. Det var ett litet pluspoäng. En annan överraskning var att skolungdomarna faktiskt kan döda varandra -- jag gillar inte när det inte känns som att striderna har någon konsekvens. Å andra sidan känns det löjligt att polisen inte ingripit för länge sedan när en bunt gymnasieelever dödar varandra. Och medan det var en massa dumt snusk med fult tecknade bröst blev jag också lite överraskad av en "råare" sexualitet. Inte bara "katten kring het gröt"-sexualitet (vilket den manliga hjälten fortfarande står för). Nåja, det är en dum, snuskig slagsmålsserie med en storbröstad idiotbrud som hjältinna; stridskoreografin och -animationen lämnar mycket att önska, men jag kunde inte låta bli att lämna serien med intrycket att det inte var lika dåligt som jag trodde att det skulle vara. Svag 5/10.

 

Merry, drömkäkaren fick äntligen ta slut för mig också. För den oinvigde handlar serien om en mage som sitter fast på en drömdemon som heter Merry och tar hjälp av en människa för att hitta hem till drömvärlden. För att vara en ganska löjeväckande historia med en alldeles löjeväckande överanvändning av orden "hopp" och "dröm" så blev det ganska allvarligt. Inte riktigt Casshern Sins-nivå (samma regissör), men ändå. Tja, det är inte bara pannkaka. Attraktiv karaktärsdesign, några hyfsade strider, några bra röster, några få snygga regidrag (som det där avsnittet som avslutas typ med en blyertsskiss, det var ganska ballt). Icke-slut på det också, men överlag... okej kanske? Inget jag skulle se om eller rekommendera, men okej. 6/10.

 

Bättre än dem var en av Iggys favoriter, den anrika TV-serien från mästaren själv, 1973 års Sätt ett äss. Jag tyckte bättre om den än vad jag trodde att jag skulle göra. Nu menar jag inte att jag brukar ogilla äldre serier, men jag brukar ha svårare att koppla till dem. Berättelsen om Hiromi, tennisamatören som blir upptäckt av skolans nya tränare, fick dock med mig ombord. En sak som slog mig när jag såg den var att det kunde vara så enkelt på den tiden. Berättelsen var ganska enkel, men också narrativet och stilen. En fräsch fläkt. Visuellt var den kanske inte allt jag trodde att den skulle vara (nu kommer väl Iggy att vilja bita huvudet av mig, men jävlar vilka hästansikten man fick skåda!) -- men de gjorde sitt bästa med sin budget och bjöd på en del intressant animation. En stark 7/10.

 

Sätt ett äss-filmen från 1979 tyckte jag ännu bättre om. Den var inte perfekt -- framförallt hade jag lite problem med att det kändes som en sammanfattningsfilm, och jag föredrog TV-seriens behandling av tennisteknik -- men det mesta var ett snäpp högre. Suginos underbara design kommer till sin rätt med den påkostade animationen, stilen och musiken är härligt sent 1970-tal, karaktärerna var fylligare, dramat var mycket starkare. 8/10.

 

Det jag tog med mig mest ifrån Sätt ett äss var dock förmodligen en ännu djupare uppskattning av Gunbuster, vars första avsnitt alltid har besvärat mig något. Jag har ju alltid vetat att avsnittet är en pastisch av Sätt ett äss, men rent dramaturgiskt tyckte jag att det var för lite av det. Skoldelen hade gott kunnat vara 2-3 avsnitt för att verkligen bygga upp karaktärerna och ett drama -- men nu känner jag att om man har sett Sätt ett äss (vilket kanske inte var helt otänkbart att vänta sig av Gunbuster-köparna 1989) så har man redan det dramat och de karaktärerna med sig. Därmed inte sagt att Gunbuster bara kopierar -- jag menar bara att man redan i stort sett vet vad för slags material som skulle täckas i ett utökat material. Det första avsnittet blir på så sätt en kortform för Sätt ett äss, och en möjlighet att ta sig ut i rymden snabbare.

[Voffe]

Texhnolyze

 

Texhnolyze utspelar sig i ett konstgjort samhälle i underjorden där ättlingar av en förvisad generation slåss om kontrollen av staden Lux. Vi följer Ichise som slåss för prispengar, och som följd förlorar en arm och ett ben för att tillfredsställa en arrangör. På hans dödsbädd blir han räddad av en ung kvinnlig doktor som i tur använder honom till ett experiment inom den nyaste Texhnolyze-teknologin. Med hans nya lemmar tar Oonishi, en mäktig ledare inom Organ (en organisation i Lux), Ichise under hans vinge. Ichise dras djupare och djupare in i grängkriget om staden, och han får senare reda på en tänkbar framtid för honom från en ung profet, Ran, som leder honom genom mörkret. Kriget är i full gång och Ichise måste ta reda på sanningen om Lux och kämpa för sin överlevnad medan han förverkligar sitt öde.

 

Handlingen är ett psykologiskt drama och går fram i snigelfart med minimal dialog, vilket jag inte har något emot om jag faktiskt bryr mig om karaktärerna, och innehåller stora doser av symbolik som ofta går förlorad på mig. Tempot är långsamt till och med för mig att tappa intresse och ibland är det svårt att hålla koll på vad som händer. Protagonisten har ingen personlighet att tala om, utan det är birollerna som skiner i den änden. Yoshii var nog på sin höjd roligast att följa. Oonishi, Shinji och diverse andra hade också bra personligheter och var starka karaktärer.

 

Regin går inte att klaga på i vilket fall. Miljön visas upp mörk och dystopisk med snygga teckningar och teckningsstil från Yoshitoshi aBe (Serial Experiements Lain) som bas till en melankolisk, dunkel atmosfär genom hela serien. Och med den minimala dialogen är det ofta bilderna som talar. Karaktärsdesignen är solid och ljussättningen smälter in ordentligt. Ljudspåret är inget att hurra eller beklaga sig över, det passar in och ger stämning. OP:n och ED:n är annars guld.

 

Texhnolyze är en nära kolsvart animé, fylld med våld, sexualitet, homosexualitet och en allmän känsla av dysterhet och förtvivlan. Tempot är långsamt och det är först i andra halvan av serien saker börja röra på sig. Handlingen är inte för komplex, bara svår att tyda och den slutgiltige skurken var en tvådimensionell besvikelse; en elaking för elakhetens skull. Många aspekter av den här serien är väldigt intressanta, men mycket går också förlorat. Men det är fortfarande en genre jag tycker om, 7/10.

[Volbla]

Magiska Flickan Lyrical Nanoha: Den Första Filmen

Långfilm

 

Handling

Ett återberättande av den första säsongen. Nanoha är en helt vanlig flicka som en dag träffar på en iller som heter Yuuno och kan tala direkt till hennes tankar. På grund av en nödsituation så ger han henne magiska krafter. Hon får lov att hjälpa till att samla ihop juvelfröna - magiska och farliga föremål - men då blir hon tvungen att slåss mot en annan flicka, Fate. Etc.

 

Genrer

Action; Drama; Sci-fi; Superkrafter

 

Tankar

Bröstvårtor? I min förvandlingssekvens? Det är mer sannolikt än du tror.

 

Jag minns inte så mycket av första Nanohaserien, men jag vet att jag inte tyckte den var speciellt bra alls. Det här, däremot, gillade jag skarpt. Om man bortser från att Nanoha lär sig använda sin magi orealistiskt snabbt, och att en flashback emot slutet var onödigt lång i min mening, så tycker jag handlingen flyter på väldigt bra i den här filmen. Det gjorde nog gott att skära ner det till hälften av seriens längd.

 

Jag tycker alltid att repliker av barn i anime alltid låter väldigt vajsing, vilket nog beror både på manuset och hur det skådespelas. Dramat som utspelar sig i filmen tycker jag dock är rätt bra (även om jag redan visste hur det slutade). Man förstår hur alla parter tänker och känner sig i sina problem. Förutom Nanoha. Hon är en ängel. Hennes omänskliga tålamod och empati är rätt tråkigt.

 

Actionscenerna är jeeevligt grymma. Välanimerade och flashiga. Det är lite som Dragonball, men bättre på ett sätt och sämre på ett annat. Bättre för att flickorna konstant använder barriärer som försvar mot attacker, vilket gör att de känns sårbara. Sämre för att när de väl blir träffade av attacker så blir det ändå knappt någon synlig skada. Jag har tidigare klagat på att det värsta som händer någon i Nanoha är skrapsår. Jag skulle inte tacka nej till lite blod a la JC staff.

 

En annan sak jag gillade är att förvandlingssekvenserna bara visas en gång. Efter det är det bara korta förvandlingar utan att det klipper bort från vad som händer. Det var visserligen en imponerande förvandling (mer här än vad jag minns från serien), men till och med det blir jobbigt och tråkigt om det ska visas i varje avsnitt.

 

Kort och gott tycker jag Nanoha passade perfekt som en film. Bättre animation, bättre tempo, och känns inte lika bullshit som serien gjorde ibland. När jag ser på Nanoha så önskar jag alltid att det var mörkare och mer vuxet - potentialen är där - men om man tar det här för vad det var så var det en rätt bra actionfilm med rätt bra drama.

 

[dengo]

Såg just klart på Yumekui Merry (drömätaren) och tyckte den var bra. Betyg blir väl en 6/10. Det får inte högre för det kändes det fanns lite för många lösa trådar kvar av serien som lämnades lite väl mycket åt fantasin. Kanske och förhoppningsvis ser man mer i andra säsongen som om jag inte minnes mig väl är på g. Skulle det inte bli något så känns det verkligen som ett oavslutad serie.

 

Tycker serien borde varit fler avsnitt än de 13, bara de sista 4 avsnitten var mer eller mindre ett enda stort påbörjad men inte helt avslutat "kapitel" om man försiktigt inte spoilar för mycket.

Skulle dock rekommendera det då det är väldigt avslappnat att se, varken intensivt eller för slapp/tråkig.

[Hikari no Hohenheim]

Tack vare Volblas presentation av Nanoha-filmen blev jag sugen på att kolla in den själv, trots att jag inte har sett ett avsnitt av TV-serien innan. Eller kanske just därför; en version av serien som skär bort all fluff och istället fokuserar på att berätta en bra historien passar mig utmärkt. I stort sätt håller jag med Volblas omdöme: bra animerade strider och gott om känslosamma moment översätts till en trevlig upplevelse, och jag känner ingen som helst behov av att se på själva serien.

 

Sånär på som på en grej jag reagerade på:

Jag fick aldrig riktigt grepp om Fate's enorma kärlek till sin mamma. Hon var det vidrigaste svinet mot henne, ändå ville hon göra allt i sin makt för att göra henne lycklig. Jag förstår att minnen av den snälla mamman talar starkt i hennes hjärta, och att hon förmodligen är den enda familjemedlemmen hon hade, men jag har svårt att se framför mig ett barn som fortsätter att älska sin förälder efter att hon kontinuerligt piskat henne. Det snackar jag gott hjärta.

 

Och vad var det förresten för halvdräkt stad de slogs vid? Utspelar det sig serien i framtiden, eller var det helt enkelt en specialgjord dimension för deras kamp? Eller finns det verkligen en ställe på jorden där höghus sticker upp från havet? Men mina sunkiga geografiska kunskaper skulle det nästan inte förvåna mig.

[Igyou_Hime]

Jag kollade klart på Neon Genesis Evangelion för 2 dagar sen. Jag har alltid varit ganska negativ till den serien efter att jag läste första manga boken för ett par år sedan, men nu när jag sett hela serien kan jag säga att den var en av de bästa jag någonsin sett.

[Olji]

Såg klart Chaos Head idag, och jag måste bara säga att den var riktigt dålig jämfört med spelet...

Jag gissar att många scener skippades för att det var för mycket blod, men ändå, att ta bort större scener som skapar många flera scener var inte så lyckat, det var ju dom scenerna som gjorde honom till nerv-vraket man fick se, i animen så verkade han bara patetisk eftersom dom efterskapade honom efter hur han var vid den tidpunkten i spelet men utan att visa varför han var det. En scen som jag såg fram emot dök inte ens upp... typiskt, den kunde ha varit riktigt bra :I

 

jag skrattade även under den sista halvan av sista avsnittet, tyckte det var så dåligt...

Att dom ändrat slutet också var ju inte heller någonting jag uppskattade

Om ni funderar på att uppleva den här serien så hänvisar jag er till spelet istället, jag hade en mycket bättre stund med det

[Sceleris]

Nu blir jag ju nästan sugen. Chaos Head som animé var verkligen taffligt, men jag gillar ju Steins Gate, så det är väl kanske inte berättelsens fel.

[Olji]

Testa spelet du, kör med hörlurar så får du bättre känsla, större delen av spelet är ju i förstapersonsperspektiv ;)

 

Ska se Steins Gate nån gång, gillade verkligen storyn i Chaos Head, men dom skippade så mycket (troligen för allt blod...) men jag spelar nog Steins Gate innan jag ser animen, har blivit lite sådan nu efter upplevelsen med Chaos Head

[Voffe]

Jag har egentligen betat av en mindre hög de senaste 2-3 månaderna, men eftersom historiken på MAL bara går tillbaks tre veckor så nöjer jag mig att skriva lite kort om fyra stycken,

 

Till att börja med har jag tittat på Hokuto no Ken och Hokuto no Ken 2. Post-apokalyptisk, kampsport, huvuden som exploderar, schysst musik. De manligaste av män, broder mot broder, som slåss tills döden skiljer dem åt ty det är deras öde. Fast om jag ska vara ärlig förstod jag inte riktigt hela ödes-grejen, vem tvingar dem och säger att de måste slåss? Nåja, jag fann nöje i det. De första ~20 avsnitten kändes ganska utdragna, och serien tar fart efter att Shin tagits hand om. Vad jag inte tyckte om var att jag lyssnade på animéradion (runt avsnitt ~27 eller så) där Hokuto no Ken diskuterades för att sedan följa upp med att avslöja milstolpar i serien för mig. Gillas inte . Liknande har hänt förut, exempelvis Galaxexpressen som jag nu är lite avtrubbad att titta på en tid framöver. Men jag avviker från ämnet, jag har delvis mig själv att skylla på också. Vad jag gillade tidigt i Hokuto no Ken var den mjuka animationen, 80-tals animationen, men serien är ganska inkonsistent när det gäller animeringen och parallellt med övergångarna så skildras Ken mer och mer som en bishounen till utseende.

 

 

På tal om 80-tal så har jag tittat på Ryo-chans perversa eskapader i City Hunter. Där sätts verkligen huvudet på spiken för episodisk komedi, det är essentiellt samma koncept som överarbetas men som ändå verkar fräscht i varje avsnitt. Vad jag kände mig väldigt impad av var ögongodiset: de detaljrika teckningarna och den höga animationskvailtén. Tittar man för mycket av samma kan vad som helst kännas monotont, men City Hunter känner jag hög tolerans gentemot (fast det kanske bara är jag som är härdad av för mycket skräp). Men jag vet inte, till min olägenhet hungrar jag alltid efter substans och förväntar mig en bakgrundshistoria och att en sorts romans eller drama blommar fram, vilket jag egentligen inte borde i den här sortens serie. En kan ju hoppas i uppföljarna.

 

Mer shounen? Mer shounen! Eftersom Dragon Ball Kai slutade på 100 avsnittsmärket (dvs efter Cell-sagan) så bestämde jag för att se vidare på orginal serien av Dragon Ball Z. Jag växte upp med mangan och har läst den från början till slut flera gånger om, men aldrig riktigt tittat på TV-serien. Utav sentimentalitet och att jag är enormt partisk är det svårt att göra en objektiv bedömning, men de små fillers som dyker upp här och där som avviker från källmaterialet känns ganska dumma. Dragon Ball Kai tog dock friheten att plocka ur dom. Fast tja, vad ska jag säga, det är fortfarande en av mina favoriter... och nu känner jag för att titta om Dragon Ball GT, det var ett par år sedan och minnet börjar blekna, känns lägligt.

 

Och senast såg jag klart något relativt nytt: Yumekui Merry. Den var okej, men slutade med många lösa trådar som dengo nämnde. Växlande mellan ball och platt med några fina strider då och då som fick mig att kika upp från mitt 3DS. 6/10.

[Volbla]

För ett tag sen så hade jag lite tid över som borde använts till bättre saker, så jag såg om mina favoritkomedier. Azumanga Daioh var... en lustig upplevelse, för första halvan är faktiskt inte så bra. Det är så väldigt många gånger samma animationssnutt återanvänds eller t o m loopas. Det är en sån uppenbar utfyllnad och det är sjukt tråkigt, men ändå är det en rätt stor del av vad som ska föreställa roligt. Jag funderat ett tag på att sänka mitt betyg för serien. Men helt plötsligt så försvann allt det i avsnitt 13. Ingen mer skamlös utfyllnad vilket gjorde att humorn kunde tajmas mycket bättre, och jag svär att även animationen i sig blev renare och finare. Andra halvan av serien var precis så kul som jag mindes den, förutom ett fåtal avsnitt runt 22 där den nästan glider ner i träsket igen.

 

Såg även om Ichigo Mashimaro. Den har sina lite tystare tillfällen, men jag slutar aldrig tycka om den. Miu är bara så jäkla go att jag inte kan säga något sämre om den här serien. Men, upptäckte jag nu, hon är också en jävla bitch. Hon är nog den elakaste genki-tjej jag sett. Det förvånar mig inte att folk blir avtända.

[idrougge]

Jag har gjort vad varje manganörd förr eller senare måste göra: att se Ideon.

 

När serien kom 1980 var det mycket ståhej om serien, och på omslagsrubrikerna kunde man läsa saker som "Kommer Ideon att överträffa Gundam?". Att så inte blev fallet vet vi idag – det finns ingen SD-Ideon eller Ideon Seed, och medan Gundam tillhör allmänbildningen är Ideon överkurs. Inte för att serien är dålig, men någon Gundam är den inte.

 

Jag valde att börja från början med tv-serien. Den är trög. På den här tiden var tv-serier alltid långa, och även om Ideon blev nedlagd p g a dåliga tittarsiffror kom den upp i fler avsnitt än samtliga säsonger av vad som idag räknas som succéserier (ta t ex Keion eller Haruhi med ynka 26 avsnitt). Samma öde drabbade Baldios, som gick samtidigt, och båda slutar på ett mycket drastiskt sätt som säkert satte spår hos de fåtaliga tittarna.

 

Handlingen? I en avlägsen framtid har jordmänniskorna börjat kolonisera avlägsna stjärnsystem. På den nyupptäckta nybyggarplaneten Soro upptäcker arkeologer märkliga lämningar efter "den sjätte civilisationen", d v s den sjätte utomjordiska civilisation som jordborna stött på (samtliga tidigare har också varit utdöda). Strax därefter anfalls Soro av den sjunde civilisationen, humanoider från ett annat kolonivälde som kallas Baf Klan. Det hela börjar som ett missförstånd, men de stela strukturerna i Baf Klans mäktiga militär leder till att det hela urartar. Enligt Baf Klans legender finns på Soro en oändlig energikälla som kallas "Ide", och om den får inte falla i fiendehänder. Här kan vi förstås dra liknelser till kapprustningen under den tid som Ideon gjordes. Soroborna från den första koloniseringsvågen utrymmer planeten i det rymdskepp man hittat i utgrävningarna. I samma utgrävning har man även hittat tre röda lastbilar som kan gå ihop till en enorm robot (ungefär lika stor som en Eva, som har lånat viss inspiration från Ideon).

 

Vad som följer nu är vad som alltid händer i en serie av Yoshiyuki Tomino, nämligen en evinnerlig jakt. Alla som sett Gundam minns den långa passagen då Vita bas tar sig igenom Centralasien eller planethoppandet i L-gaim eller, för att nämna ett nyare exempel, färden genom Sibirien i Overman King Gainer.

 

Precis som Baldios följdes Ideon av en biofilm, eller två rentav. Båda filmatiseringarna tillrättalägger tv-seriens abrupta slut, och enligt uppgift har Yoshiyuki Tomino aldrig förlåtit Baldios för att den förekom honom både inom genren "ultrapessimistisk mechaserie" och med konceptet "vi klipper om och tecknar om samma serie på bio". Ideons två filmer gick upp samtidigt, och den ena sammanfattar merparten av tv-serien medan den andra återberättar slutet på serien så som det var tänkt att göra. Den första filmen är mest omklippt tv-material medan den andra till övervägande del är tecknad av Ideons animationsregissör Tomonori Kogawa med stöd av Ichirô "cirkusdirektören" Itano i mechascenerna.

 

En anledning till att Ideon aldrig slog kan ha varit teckningarna. Tomonori Kogawa är en människa med mycket starka åsikter om hur saker ska tecknas, och han drar sig inte för att experimentera. Han är tekniskt skicklig, men det ändrar inte på faktum att huvudpersonen Yûki Cosmo ser ut som en tönt med sin mikrofonfrisyr som aldrig i livet får plats i hans rymdhjälm. I Sunrise nästa serie Xabungle har Kogawa experimenterat igen, men den gången lyckades experimentet och han fick till en sammanhängande design för hela serien. En sak är säker: Tomonori Kogawa är ingen Yoshikazu Yasuhiko.

 

Ett ytterligare problem med Ideon är att den kom efter Gundam och hade att tampas med skyhöga förväntningar. Samtidigt känns historian som en pyttipanna gjord på alla idéer och koncept som blev över efter Gundam, idéer som varken är lika många eller lika starka. Ändå är den mödan värd att se, men mindre för att varje avsnitt är bra och mer för att det leder fram till ett spännande slut.

 

Om du inte orkar se 39 avsnitt Ideon är det ingen fara. Börja vid avsnitt 20, som är ett resuméavsnitt. Fram till dess har inget överdrivet viktigt hänt. Om du inte ens orkar det räcker det med filmerna. Den första filmen är ingen perfekt sammanfattning av serien, för en del av den utveckling man ändå får se hos Cosmo, hos Karara och hos själva Ideon. Men man bör ha sett Ideon, och det är bättre att se filmerna än inget alls.

[Dread]

Dog Days, det finns inte så mycket att säga om den tyvärr. Hade hoppats på lite mer från den serien huvudsakligen för att den är från samma person som skapat Nanoha. Utan att skriva för mycket så är serien väldigt medioker på alla plan, den funkar som tidsfördriv om man behöver nåt att se, men man missar inget om man hoppar över den.

[McDunk]

Senaste avklarade här var Ano Hi Mita Hana no Namae wo Bokutachi wa Mada Shiranai , Ja usch vilket namn alltså men vem bryr som om det. Så vad ska man säga när ´skaparna av Toradora när dom gav sig på Ano Hi mita? Genom 11 underbara avsnitt av roliga och deprimerande tårar så har " enligt mig " den absolut bästa serien sagt sitt och kommer alltid finnas i mitt hjärta.

 

Vid första glimt av serien så tänkte jag att ska man eller inte ge den en chans. det slutade med att jag har njutit igenom dom 11 bästa avsnitten i mitt liv.

 

Så lite korta ord bara blir det men jag har iaf sagt vad jag tycker och jag skall starkt rekommendera denna serien till andra och hoppas ni får njuta lika mycket som jag gjort.

 

Peace Out!

 

McDunk

[A-lan]

Dog Days /.../ den är från samma person som skapat Nanoha.

Jaså.

Det kanske förklarar varför en kompis till mig rekommenderade den till en annan kompis med att säga att han nog gillar den, om han gillar Nanoha (vilket han gör).

 

Jag har sett ett par avsnitt av Dog Days.

Gillar du Nanoha, så tycker jag inte att det säger något om vad du kommer tycka om Nanoha, då de är väldigt annorlunda.

[Anonym2]

Jag har nyligen sett klart på några vårserier.

 

Hoshizora e kakaru hashi: När en av tjejerna sade "muri muri muri" i sista avsnittet började jag av någon anledning automatiskt att tänka på "kryssäggen" (batsutama) i Shugo kyara.

 

Asutarotte no omocha: Intressant serie om en liten succuba.

 

Sengoku otome ~Momoiro paradokkusu~: Historisk serie i ett alternativt universum där alla var kvinnor.

[idrougge]

Jag minns april 1990. Baltstaterna höll på att göra sig fria, de sista Trabanterna rullade av bandet i Sachsenring och jag och min bror åkte på påsklovet till farmor som hade kabel-tv. Där såg jag min första animé, Macrom-1 på Super Channel. Föga anade jag att en animerad budgetfilm om tungviktsboxning hade premiär i Japan samtidigt, och att den skulle falla i glömska ända till en dag 21 år senare då någon rippade laserdisken och la upp på nätet. Filmen heter Heavy och är så bortglömd att antalet webbsidor som ens nämner dess namn kan räknas på ena handens fingrar.

Manuset är som taget från en b-film som fyller ut nattprogrammet på TV8. Den cancerdrabbade f d idrottsläkaren och boxningstränaren Gordon (spelad av Gorô Naya, känd som amiral Merkatz i Galaxbögarna) går en kvällspromenad i Brooklyn och hamnar på vad som närmast är en amatör-UFC-match mellan två gymnasieskolor. Den ena skolans brottare ska göra upp med en karatekille från den rivaliserade skolan. När Gordon ser karatekämpen Gais fysik (han ser ut som Kenshiro) och hänsynslöshet (han sparkar ut halva garnityret på brottaren) får han en snilleblixt: Han ska ägna det år han har kvar att leva åt att göra Gai till tungviktsmästare i boxning. Gai, som vill lämna Brooklyn och sin försupne och våldsamme karatefar bakom sig, avvisar Gordon. Hans dröm är att bli revisor. Men eftersom samtalet pågår på kvällen i New York blir de snart avbrutna då ett gatugäng överfaller en prostituerad kvinna. Gordon, som inte har mycket att förlora, ger sig efter gänget, och Gai kan inte stillatigande se på när en gammal man riskerar livet. Han gör entré genom att slå han sig igenom en tegelmur, sedan slår han sig igenom gänget och sparkar den största av biffarna så att ögat ploppar ut.

Efter diverse intermezzon går Gai med på att vara gubben till lags. Som tränare väljer Gordon en av sina gamla vänner från branschen, en före detta lätt tungviktsboxare som slagit sig till ro i sin lilla bar och nu lever som glamourös transvestit. Dock blir de snart utslänga från gymmet eftersom Lucky inte bara är transvestit, utan också är aidssmittad och blöder ned hela mattan. Men Gai ger sig inte, och Lucky är så tacksam att någon vill ha med en sån som han att göra att han, stora starka karlen, brister i gråt.

Dessvärre är filmen inte längre än att Gai hinner med sin debutmatch, resten får bara den som läser mangan (av den välkände Motoka Murakami) får veta hur det går sen.

Visst, det låter som en b-rulle, men Heavy är absolut inte sämre än en typisk OAV från den här tiden. Att den däremot fick biodistribution är ett mysterium, för teckningsmässigt är den inte heller bättre än någon OAV. Ännu mer mystiskt blir det när man i eftertexterna får se att ingen mindre än Noboru Ishiguro (Yamato, Macross, Galaxbögarna) står som regissör. Ishiguro var återkommande avsnittsregissör på Ashita no Joe, och även om Heavy inte riktigt är av samma kaliber har jag sett sämre boxningsanimé.

[Dread]

Svart Lagun: Robertas blods spår eller nåt sånt, eftersom det är poppis att översätta titlarna, i alla fall så var OVA:n ungefär som jag väntat mig. Har läst mangan och OVA:n följer den, och gjorde en hel del saker tydligare för vissa scener i mangan var svårtolkade. De tidigare delarna av serien var bättre faktiskt fast de var mest för de inte var lika överdrivna som denna var, men jag uppskattade fortfarande OVA:n som den svarta lagunen fantasten jag är.

[zartok]

Fist of the north star (jag ursäktar mig för att använda amerikanska namn), första serien. kollade klart den för inte så länge sen och blev ärligt talat less på all fyllnad och alla vändningar i striderna. hade man gjort animen som under dom första 10-15 avsnitten hade det varit asbra, men nu får den en stark 2/5. Godkänt men absolut inte mer med tanke på tiden man sitter framför den.