Vilken anime såg du klart senast?

[Hikari no Hohenheim]

Invasion! Bläckfiskflickan var lite slätstruken, men hade ändå en viss charm och respekt för simpel underhållning~de geso. Inget nyskapande, men tillräckligt välgjort för att vara kul, eller hur-ika? Söt och enkel design, en del kreativa grepp i presentationen, och dumma skämt. 7/10.

Håller med, helt klart bläckig underhållning. Ett bevis på att även en "moéserie" kan vara kvalitativ, så länga den är skriven med bläck i barm. Visst fisk det svagheter, som klyschor som man har tröttnat på, men annars en pärla jämfört med annat räkframkallande som går på TV i Japan just nu. Helt klart en bläck serie.

[Klibbnisse]

Två serier till avklarade igår kväll.

 

The World God Only Knows visade sig vara något som till en början såg ut som någonting som var dömt till att bli bortglömt i mängden, således var den förvånansvärt underhållande i min mening. Inte minst räddar den helt-uppåt-väggarna-parodi-humorn en hel del av serien! Skall man gnälla på något i en serie som denna så är det slutet... ett riktigt illa komponerat slut.

 

Även om avsnittet som sådant var underhållande, vilket det också var... med stora marginaler, så knöt det inte ihop serien på ett önskvärt sett. Det blev inget avslut för de fyra flickor han raggat upp och hjälpt med "deras inre problem", åtminstone inget gemensamt sista-avsnittet-avslut som man hoppats på. Själva "uppdraget" som hela serien bygger på avslutas inte, och vi får inte veta något mer om Elsie heller. Jag kan dock förlåta detta med tanke på att en andra säsong uppenbarligen är på väg.

 

Allt som allt var serien underhållande med ett ganska lagom tempo. Tyvärr faller en hel del på att man valt något slags "introducera karaktär och kasta ut dom"-koncept då man mot slutet av serien knappt ens minns hur den började, eftersom det som hände i början, liksom de flickor han interagerar med i början, inte får något andrum senare i serien, när deras "akt" är över så är de inte med längre. Otroligt tråkigt att det skulle bli på det här viset, hoppas man bättrar på till nästa säsong!

 

 

Andra serie ut var Kannagi vilket var mitt års julkalender, den sjätte i ordningen ser jag nu, vars två sista avsnitt jag såg först igår till följd av personliga anledningar. Hur som helst! Efter att ha haft Kannagi på lager en längre tid plockade jag fram den en bit in i december som julkalender. Jag hade från början blivit tämligen avskräckt då jag, tack vare seriens intro, fått för mig att den handlade om idol-divan Nagi som lever något slags idol-liv och är allmänt bitchig... så fel jag hade!

 

Redan några minuter in i första avsnittet märkte jag att min förutfattade bild inte riktigt stämde med det jag såg framför mig, det här verkade ju roligare! Visst, ett par avsnitt senare kommer idol-rysningarna igen, men lyckligt nog försvann de ganska snart. Seriens humor är även den i sin egen liga, detta är något av det absolut roligaste jag varit med om, inte minst "It's a Sony!" vilket fick mig att på ett forcerat vis vika mig av skratt. Animationen är fullkomligt suverän, karaktärerna är bland de mest älskvärda och visuellt tilltalande, och röstskådespeleriet är... ptja, lite som vanligt.

 

Det enda jag egentligen inte är helt vän med är handlingen. Det är möjligt att jag missat någon viktig del i serien som gjort att jag inte riktigt hängde med mot slutet, men ändå... när Jin i det näst sista avsnittet uttrycker något i stil med "Nu förstår jag allt" och han, liksom ett spöke promenerar hem, då sitter jag bara tyst och tänker för mig själv att denna Jin fint allt kunde beskriva för mig vad det var han förstod, för jag hade då uppenbarligen missat det lilla han snappat upp. Själviska get som inte delar med sig av sin vetskap. Det lilla man får berättat för sig i slutet kom dock som en liten räddning, men den var inte tillräcklig! Den lilla historien är på tog för vattnig och tunn för att jag skall köpa det, ge mig något med mer substans!

 

Hur som helst så kan jag förlåta det här, jag kanske hajar mer om jag ser den en andra gång? Med tanke på att serien bara är 13 avsnitt lång så är det inte helt omöjligt att den får sig ett andra varv på skärmen, inte minst för de komiska ögonblicken som förgyller större delen av serien.

 

Tumme upp!

[Meatrose]

Panty & Stocking with Garterbelt

 

När jag såg första avsnittet tyckte jag att den visuella stilen hade en negativ inverkan på serien men att innehållet verkade fräscht och visade potential. Nu efter att ha sett klart alla avsnitt har åsikterna i det närmaste inverterats och kanske är det passande att åsikterna går som en berg- och dalbana när serien i vissa avseenden är som just en sådan.

 

När det gäller det visuella sticker serien onekligen ut hakan ordentligt. Till en början tyckte jag att den gjorde så på ett negativt sätt då det i mina ögon såg ut som något som skymtat förbi på skärmen då man någon gång råkat bläddra förbi Cartoon Network eller Nikelodeon - mjuka animationer med hög fps men extremt simpla teckningar. Jag kunde fortfarande uppskatta det de försökte göra och genomförandet var ju förhållandevis bra. Mitt första intryck var att tugget var lite fräscht med allt våld, alla svordomar och allt fokus på sex. Skeppet lämnade hamnen och trots att det inledningsvis tycktes kunna bli en vild seglats hamnade serien snart i stiltje och presterade i slutändan något halvdant som mest bjöd på upprepningar och ett torftigt manus. Humorn var enligt mig låg och svordomarna på "engelska" fick mig mest att rodna då det lät töntigt, onaturligt och krystat.

 

Nu låter det som om jag hatade serien vilket inte alls stämmer, jag kommer definitivt se uppföljaren. Den kom som en frisk fläkt och det var sannerligen välkommet. Det är väl bara det att de sidor som jag inledningsvis trodde skulle vara seriens styrka visade sig vara dess svaghet. Den saknar kärna. Den visuella stilen tilltalade mig å andra sidan allt mer för varje avsnitt och en annan positiv sak var ljudspåret som på något skumt sätt lyckades vara genialt och banalt på samma gång. Jag måste däremot säga att det även på den fronten blev väldigt repetitivt efter ett tag.

 

Serien försöker ju då rakt inte vara djup eller bjuda på någon särskilt välskriven handling heller för den delen, den försöker istället leva på galen action, färgstarka karaktärer och en fräscht rå attityd. Lyckades man? Nja...

 

Jag gillade Stocking som karaktär i all sin enkelhet och Panty var helt okej hon med. I övrigt var karaktärerna platta och generiska även om demonsystrarna bitvis lyckades tillföra något. För det mesta uppfattade jag dock innehållet som ostrukturerat och med det menar jag inte "kaotisk berg- och dalbane-action och häftigt random handling med attityd" utan jag menar verkligen att innehållet var ostrukturerat och jag tycker att det kändes som om man försökte dölja detta bakom en fasad bräckligt byggd av "attityd" i form av dåligt implementerade amerikanska svordomar och ganska billiga inslag av sex och Cartoon Network-inspirerat våld.

 

4/10 - "En helt okej serie och en synnerligen välkommen frisk fläkt vars vågade attityd och råa stil hade kunnat plocka hem en 5:a utan problem om det inte vore för det bristande manuset och det repetitiva innehållet."

[Sceleris]

The World God Only Knows [...]

 

Allt som allt var serien underhållande med ett ganska lagom tempo. Tyvärr faller en hel del på att man valt något slags "introducera karaktär och kasta ut dom"-koncept då man mot slutet av serien knappt ens minns hur den började, eftersom det som hände i början, liksom de flickor han interagerar med i början, inte får något andrum senare i serien, när deras "akt" är över så är de inte med längre. Otroligt tråkigt att det skulle bli på det här viset, hoppas man bättrar på till nästa säsong!

Om du vill ha några inte-riktigt-spoilers...

 

Vad man kan vänta sig av The World God Only Knows säsong 2 (gällande storystruktur).

Spoiler

TV-serien bygger på färre än 20 mangakapitel á 18 sidor, och originalet är uppe i 125 kapitel nu utan att närma sig ett slut.

 

Från där TV-serien slutar fortsätter den länge på samma sätt: separata delar om olika tjejer, en åt gången. Det introduceras några fler biroller och infallsvinklar (finns det ett helvete så finns det... gissa), men mest handlar det om att fånga tjejerna och gå till nästa: som i spelen Keima spelar.

 

På sistone har det dock inletts en annan sorts akt där tidigare "fångster" äntligen får göra lite comeback i viss mån. Jag tvekar på att de kommer att hinna så långt i animén, och med tanke på att de verkar vilja köra långt om de blir populära så kommer de nog inte att knyta ihop påsen och ta avsteg från mangaoriginalet -- om de inte är väldigt säkra på att de inte kommer att göra mer och verkligen vill göra nåt speciellt av det.

 

Så bered dig på mer av samma och ett icke-slut.

 

Jag tycker dock att slit-och-släng-strukturen funkar bra i mangaform, där det rör sig om att läsa en småkomisk, småsöt serie i 5-15 minuter i veckan. Utvecklingsbristen känns mindre påtaglig då.

[Klibbnisse]

Vad man kan vänta sig av The World God Only Knows säsong 2 (gällande storystruktur).

TV-serien bygger på färre än 20 mangakapitel á 18 sidor, och originalet är uppe i 125 kapitel nu utan att närma sig ett slut.

 

Från där TV-serien slutar fortsätter den länge på samma sätt: separata delar om olika tjejer, en åt gången. Det introduceras några fler biroller och infallsvinklar (finns det ett helvete så finns det... gissa), men mest handlar det om att fånga tjejerna och gå till nästa: som i spelen Keima spelar.

 

På sistone har det dock inletts en annan sorts akt där tidigare "fångster" äntligen får göra lite comeback i viss mån. Jag tvekar på att de kommer att hinna så långt i animén, och med tanke på att de verkar vilja köra långt om de blir populära så kommer de nog inte att knyta ihop påsen och ta avsteg från mangaoriginalet -- om de inte är väldigt säkra på att de inte kommer att göra mer och verkligen vill göra nåt speciellt av det.

 

Så bered dig på mer av samma och ett icke-slut.

 

Inga egentliga spoilers, men gömt ändå med tanke på diskussionen...

Man kan ju alltid hoppas att man kör något slags "kollage" över hur många tjejer som killen fångar in och sedan kör slutet strax därpå om man nu hade velat avsluta den, istället för att fortsätta som man gjort, för jag tror nog att det blir ganska segt i längden.

 

Dessutom har jag irriterat mig lite på den "kollektiva minnesförlusten" som kommer når killen raggat klart... själva minnesförlusten i sig har jag inget emot, men när tjejerna har den där "konstiga känslan", för att inte tala om bibliotekstjejen som nästan var säker på vad som hänt, då blir jag lite purken om man inte tar upp detta vid en seriens slut. Hade ju varit mer intressant om någon av tjejerna inte blir helt hjärntvättade utan funderar så pass mycket på det som hänt att de minns igen.

[Volbla]

Nu låter det som om jag hatade serien vilket inte alls stämmer, jag kommer definitivt se uppföljaren.

Om det blir någon uppföljare. Hela sista scenen hade ett enda stort trollface ritat över sig, så det skulle inte förvåna mig om "to be continued" också är ett skämt. I soundtracket fanns ett extraspår där systrarna hade ett litet drama. Panty orerade om alla miljoner uppföljare de kommer få, men i den sista repliken så säger Stocking "Det är i stort sett upp till Imaishi om det blir mera eller inte."

 

Det här skulle ifs vara kul att se (spoilar): http://www.pixiv.net/member_illust.php?mode=medium&illust_id=15455777

Redigerad december 29, 2010 av Volbla

[Meatrose]

Om det blir någon uppföljare. Hela sista scenen hade ett enda stort trollface ritat över sig, så det skulle inte förvåna mig om "to be continued" också är ett skämt. I soundtracket fanns ett extraspår där systrarna hade ett litet drama. Panty orerade om alla miljoner uppföljare de kommer få, men i den sista repliken så säger Stocking "Det är i stort sett upp till Imaishi om det blir mera eller inte."

 

Jo jag ser det heller inte som bekräftat att det kommer en uppföljare men jag såg ändå chanserna som ganska goda i skrivande stund. Jag borde kanske ha sagt "eventuell uppföljare" istället. Det där med ljudspåret var dock nyheter för mig, "Tsukkomifiera" dialogen och det låter nästan som något som hör hemma i Gintama. ^^;

 

 

Ore no Imouto ga Konnani Kawaii Wake ga Nai

 

Den här serien tycker jag har alstrat en del oförtjänt hat. Det finns mycket där ute som är väldigt mycket sämre och jag skulle vilja gå så långt som att hävda att den är bättre än medel. Därmed inte sagt att den är så särskilt bra. Det här är inte mitt slutgiltiga omdöme, jag kände bara för att säga något om det vi hittills har fått se.

 

Efter att ha sett första avsnittet av OreImo tyckte jag att den hade mer potential än någon annan serie som börjat gå samtidigt och då hör det till saken att jag hade varit och nosat på nästan samtliga serier. Produktionsvärdena är förhållandevis höga och själva upplägget (populär innetjej är egentligen nörd men vågar inte visa det för sin omgivning) kändes fräscht och lovande trots att en serie som Nogizaka Haruka no Himitsu nyligen visat att man kan ta ett liknande upplägg och ändå producera något som är riktigt, riktigt dåligt.

 

Även om jag tyckte att serien i ganska många avseenden höll sig på en godtycklig nivå lyckades man inte utnyttja resurserna, inte på långa vägar, och visst fanns där även flera aktivt dåliga element. Anledningen till att jag inte vill se på projektet som avslutat än är att det andra slut som kommer levereras genom fyra avsnitt kallas för seriens "True End". Varför detta halvhjärtade slut som TV-serien bjöd på kallades för "Good End" återstår att se, det kanske är "good" som i "anständigt"?

 

Nåväl, jag inväntar det "sanna slutet" innan jag (be)dömer serien men det jag hittills har sett placerar den på samma nivå som en godtycklig 4:a.

 

 

Shinryaku! Ika Musume

 

Den här säsongens största positiva överraskning enligt mig. Serien är okomplicerad, generisk och enkel men den gör det den gör på ett bra sätt vilket spelar stor roll när allt kommer till kritan. Ika är stört-charmig och hennes lustiga sätt att tala gör inte direkt att serien tappar charmpoäng om man säger så. Handlingen är väldigt slumpmässig men serien går aldrig vilse till skillnad från exempelvis Soredemo som jag pratade om igår. Det här är den första serien jag ser klart från aktuell säsong som lyckas vältra sig över gränsen för vad som krävs för en svag 5:a. Det finns egentligen inte så mycket att säga om serien mer än att den var klart bättre än jag hade väntat mig. Är man ute efter en lättsam komedi som går lätt att titta på är chansen god att Shinryaku! Ika Musume träffar rätt.

 

5/10 - "En bra serie som i all sin enkelhet underhåller tittaren genom ett lagom varierat episodiskt upplägg, charmiga karaktärer och ett bra genomförande."

[Klibbnisse]

Panty & Stocking färdigsedd, gillade slutet från näst sista avsnittet till halvvägs in i sista, där blev det lite väl mycket... och allvarligt, en andra säsong? Orkar man mer? xD

[Chritte]

Inukami

 

Avsnitt: 26

 

Genre: Aktion, Komedi, Övernaturligt och Romantik. Betyg/Kritik: Detta är en riktigt bra serie om man gillar övernaturligt och aktion. Det finns inte mycket man kan sätta i ord mer än att det är en skit bra serie som är mycket se värd för 16+.

 

 

[Klona]

Full Metal Panic!

Jag gillade den, både rolig och spännande och som gav mersmak. Jag fann handlingen intressant men jag hade gärna fått reda på mer men jag antar att det är där the second raid kommer in (ser fram emot den). Även om en hel del skämt kunde kännas gamla och billiga så kunde jag ibland inte sluta le eller fnissa för mig själv. Fumoffu står härnäst på tur.

 

7/10

[Sceleris]

Yakitate! Japan som jag började se på julafton: en grabb bestämmer sig för att skapa ett nationalbröd för Japan. Det ena leder till det andra och snart är han med i den ena brödbakarturnéringen efter den andra och får tampas med allsköns skickliga bagare. När serien blev varm i kläderna så var den skitrolig -- allra mest domarnas brödsmakarreaktioner --, men halvvägs så började den tappa många saker som jag gillade...

Angående seriens andra halva...

Spoiler

En sak jag inte gillade var att reaktionerna blev allt mer surrealistiska och overkliga. Ett bröd som är så gott att man "dör"? Okej. Ett bröd som är så gott att man faktiskt reser bakåt i tiden och ändrar historien? Nej, inte riktigt...

 

Det var även synd på Kawachi, som var en hård och lagom kunnig arbetare men reducerades till en clown. Tsukino, som ju själv ska vara en skicklig bagare, marginaliserades helt till publik fastän hennes knipa var den största drivkraften. (Synd, för jag tyckte om henne med sitt artiga språk.)

 

Därtill kändes mycket outvecklat. Några drömmar som jag trodde skulle få en romantisk utveckling; den där ringen på fingret likaså. Kawachis "afro power" och wannabe-lärjungskap under butiksföreståndaren övergavs direkt, och hans ökade reaktionsförmåga ledde aldrig heller till att han blev provsmakare.

Kul serie, men den höll inte i sig. 6/10.

 

Arakawa Under the Bridge x Bridge: Lite småkul ibland, och så är Billy en man bland män. Men vad fan hände med storyn? Typiskt "läs mangan"-slut... 5/10.

 

Manetprinsessan: En bunt kvinnliga supernördar som inte klarar av trendiga människor och karlar, blir kompis med en trendig transvestit. Rolig serie med bra karaktärer och Shigeru Chiba, meeen... ett typiskt "läs mangan"-slut. 7/10.

 

Andliga ungmön Zakuro: Första avsnittet och halva sista avsnittet var bra för att de gjorde något med romantiken, resten såg jag bara för att jag gillade karaktärsdesignen. 5/10.

 

Stranger: Det trolösa svärdet (tack till Iggy): Namn- och herrelös svärdsman stöter ihop med en jagad pojke och hans hund, strider sker. Jäkligt bra stridsscener, mycket möjligtvis den bästa animerade stridskoreografin jag sett, och det räcker till en svag 9/10.

[Misho]

Stranger: Det trolösa svärdet = Sword of the Stranger ?

[Sceleris]

Precis, ストレンヂア 無皇刃譚.

[Voffe]

Valkyria Chronicles: Gallian Chronicles Theater

Små specialavsnitt från DVD:erna. Korta, komiska och riktigt fin epilog för huvudserien i sista avsnittet (9). Värd att se om än bara för epilogen.

 

Panty & Stocking with Garterbelt

Den utgav sig för att vara fylld med knasigheter och knäpphet, och jag tycker det är precis vad den blev. Slutklämmen med lite handling var uppfriskande från monster-of-the-week-scenariona. Angående slutet... en andra säsong? Nja... 6/10.

 

Tamayura

En OVA på 4 avsnitt med regi från Satou Junichi som också ligger bakom Aria och Umi Monogatari. Det är slajs-of-lajf, utspelar sig i Setos innanhav och handlar om en flicka som tycker om att ta foton. Söt, kul och väldigt mysig. Stark 7/10.

 

Soredemo Machi wa Mawatteiru

Shaft-komedi. Småkul och trevlig atmosfär. Vad jag gillade allra bäst var röstisarna. Sugita Tomokazu som lärar'n (Gintoki från Gintama), Omigawa Chiaki som Hotori (Maka från Soul Eater) och nykomlingen som röstade Kon (): Yazawa Rieka.

 

Ett par otippade moment mot slutet, men höll bra standard igenom hela. 7/10.

 

Yosuga no Sora

Porr med handling. Eller snarare tre handlingar i form av "What if"-historier. Det jag förväntade mig var incest och hur de skulle överkomma käpparna i hjulen detta medför (social status osv). Standard historia, liksom. Sista avsnitten behandlade nämnt ämne och blev väl okej på sitt sätt. Fast det känns som de avslutade historien mitt i. 7/10.

 

Yumeiro Pâtissière SP Professional

Ichigo och gänget, med gamla och nya karaktärer, får en ny uppgift att ta itu med: att driva en affär. Mer fokus på karaktärer och affärsidéer än själva bakverksamheten. 6/10.

[Meatrose]

MM!

 

Det här är en serie som var förhållandevis intressant att följa. Det enda problemet är att anledningen till att den var intressant att följa var att den var fantastiskt dåligt skriven och producerad, så till den milda grad att jag helt enkelt var tvungen att se vidare.

 

Vi har ett stycke protagonist - en ung kille som njuter av att få spö av söta tjejer. Han är en masochist utan dess like och tyvärr (när jag väl hamnar i en grav kommer jag vrida mig i den) röstas han av en stundtals lysande röstskådis i form av Fukuyama Jun som i den här extremt taffliga rollen framstår som en dussinröstis. Han går med i en klubb vars specialitet är att "hjälpa folk med... saker" och han ska naturligtvis få sin masochism botad. Klubbens ledare är en blond liten lolita med ett stereotypiskt tsunderebeteende av Typ A. Hon vill bota honom men hon blir relativt betuttad i honom och reagerar på klassiskt inprogrammerat Typ A-beteende och när hon väl triggas svarar hon med våldsam aggressivitet som i sin tur bara triggar hans masochistiska beteende. Exakt samma sak i avsnitt efter avsnitt.

 

Vi har utöver detta en nästan medioker karaktär som är snäll och har trevligt formad kropp men som naturligtvis är androfob vilket innebär att hon har en våldsam killfobi som får henne att reagera våldsamt samma sekund som hon kommer i kontakt med någon av motsatt kön. Det är naturligtvis kring denna karaktär som det mesta av protagonistens romantiska utveckling kretsar. Hon blir nästan helt utan anledning våldsamt förälskad i huvudrollen och när hon kommer i fysisk kontakt med honom blir han mörbultad, tänk "hon slår honom så att han flyger så pass högt upp i luften att han lämnar atmosfären med ett glimrande sken" och gäspa sedan käken ur led. Deras interaktion går naturligtvis enbart ut på att hon slår honom och triggar hans masochistiska sida. Det är egentligen vad hela serien går ut på och varenda karaktär är en platt och extremt genomskinlig ursäkt till att trigga just detta beteende.

 

Serien är så pass dåligt skriven att jag i vissa situationer nästan kände mig imponerad. Om vi säger såhär; hade serien varit dubbelt så bra hade jag kanske stängt av och slutat titta men nu var jag bitvis trollbunden, vilket kanske skulle kunna ses som en bedrift i sig.

 

Jag har sett en del saker som är betydligt värre men det spelar ingen roll, endast det lägsta betyget i skalan kan beskriva hur dålig MM! är. De som bara såg första avsnittet och sedan droppade serien kan inte ens föreställa sig hur pass dålig den är.

 

1/10 - "En serie som tar ett riktigt dåligt upplägg och dessutom förvaltar det på ett extremt dåligt sätt. Det finns serier som är ännu sämre men såvida man inte är intresserad av att se hur pass billig en fiktiv skapelse kan bli bör man enligt mig se sig om efter något annat att se."

[Sceleris]

Gudars skymning, karl, du såg klart den?!

 

...

 

Javafan, kanske man skulle? Den är väl bara 12 avsnitt.

[Klibbnisse]

Efter att ha kopplat upp min gamla hårddisk till servern i källaren märkte jag att denna agerade fullkomligt suverän mediaserver för att komma åt mycket gamla serier som finns lagrade på den från alla datorerna runtom i huset, samt Wiiet som fint nog är uppkopplad till TVn.

 

Jag fann således serien You're Under Arrest (YUA), vilken jag då hade sett ~38 avsnitt av, så jag bestämde mig för att se färdigt denna. Nu var denna klar, även OVAn som jag glömt anteckna vilka omfattas av de fyra första avsnitten och den OVAn där damerna tar sig an biltjuvar i USA.

 

YUA är en väldigt intressant serie. Den skildrar trafikdivisionen av Bokutos (?) poliskår, och man får lära känna ett gäng människor som lyckas på jobbet gjort trots deras otroligt dumma teknik att utföra sitt jobb på. Animationen är ganska medelmåttig med 1996-96 mått mätt. Jag har inga problem med tecknarstilen, karaktärerna eller något sådant, utan det som gnager på mig är scenerna där bilar körs, vilket tyvärr är en del. Bilarna ser ut att åka i 30 kilometer i timmen! Det blir konstig stämning när karaktärerna gapar på som om de skulle vara uppe i 180km/h!

 

Det finns en del saker som irriterar mig, men överlag är det är underhållande serie. Skriver ingenting långt den här gången, det är natt och jag skall sova!

 

God natt!

[Hikari no Hohenheim]

Helhetsreflektioner på Milky Holmes

Det är den stora detiktiv-eran, och mästertjuvar och mästerdetektiver är i ständig kamp för att visa sig störst. Men inte genom att komma på de slugaste brotten och de fiffigaste lösningarna, utan genom att kasta eldbollar, stenbumlingar och diverse andra magiska företeelser de får av leksakerna i deras hjärtan. Visste ni inte att Scherlock Holmes hade super-telekinetiska krafter och kunde stanna tiden? Bara från Japan kan det komma en serie med en så härligt skruvad premiss.

 

Och det är precis vad serien är från topp till tå: härligt skruvad. Den försöker aldrig ta sig själv på allvar, men ändå finns där ett korn av seriös handling, och blandningen blir den där sköna helvrickade-men-spännande känslan som anime brukade vara känt för. Humorn var för det mesta riktigt duglig, och det var länge sedan jag satt som på nålar under Den Stora Upplösningen i en anime av den här typen.

 

Samtidigt kan man se klara spår av moderna trender: här finns gott om lesbiska anspelningar (som såklart inte vidareutvecklas), och huvudskurkens bröst har lite för mycket tid på skärmen ibland. Speciellt i utrot kände dem att de behövde locka med baddräkter och naket. Jag ser dock hellre koncentrerad fanservice i slutsekvensen än att det sprider sig ut i serien, och i det är faller är den barmhärtigt frånvarande. I det stora hela var detta en god överraskning och ett ypperligt tidsfördriv.

 

Däremot slutet lämnade en bitter smak i munnen. Just när allting löst sig, hemligheterna avslöjade och krafterna återfunna måste allting glömmas och återställas till noll. Jag skulle inte bli förvånad av en säsong 2, men om de då tänker fortsätta på samma spår kommer den förmodligen förlora mycket av sin glöd. Jag tittar gärna vidare, men då vill jag se en ny riktning på historien.

[Klibbnisse]

Jisses, jag betar av serier i en rasande takt nu när jag har har tillgång till dator vid sängen! Nu senast blev det J.C.Staffs spinoff av Di Gi Charat (som jag såg klart förra veckan någon gång), nämligen Winter Garden vilken passade bra nu i vintertider. Jag skaffade den här serien hösten 2007 som komplement till julkalendern att se på julafton, som ett slags anime-kalle-anka, dock blev det aldrig av att jag såg den.

 

Natten till idag blev denna tvåavsnitts-ova i vilket fall färdigsedd, efter att jag först bekantat mig med animens huvudpersoner från Di Gi Charat. Winter Garden är bra, det är en kort kärlekshistoria om Dejiko och en pojke som hastigt träffas under julaftonsnatt. Dejiko har suttit ensam på en gunga vid en lekplats, rest sig och halkat omkull, en tårta hon hade fått med sig hem från jobbet som hon planerat att dela med sin syster faller likväl och upphör med att vara den fina tårta den en gång var. En man som är på väg hem till sin syster med en tårtbit ser det hela, går fram till Dejiko och erbjuder att byta sin tårta mot hennes, under tystnad tar han hennes tårt-kartong, lämnar sin egen i hennes händer och promenerar därifrån. Därefter fortsätter deras vardagsliv tills de plötsligt träffas igen och börjar umgås mer och mer...

 

Ungefär sådär skulle väl början kunna sammanfattas, grejen är dock den att alla som sett Di Gi Charat märker att någonting inte riktigt stämmer med karaktärerna. Dejiko är en hyperaktiv liten alien som kan skjuta laser ur sina ögon, hon bodde över en Gamer-butik i Akihabara och arbetade i nyss nämnda affär tillsammans med sin lillasyster Puchiko och den blivande idolen Rabi-en-Rose. Originalserien har ett högst tempo i avsnitt som är kortare än fem minuter stycket.

 

Winter Garden utger sig för att utspela sig tio år sedan Dejiko och Puchiko anlände till jorden, huvudkaraktärerna är nu 20 och 15 år respektive och verkar ha satt sig tillrätta ganska så bra med sina liv. Dejiko jobbar fulltid vid ett konditori, Puchiko är en mångsysslande studerande vilken står för det mesta av den lilla komik Winter Garden bjuder på. Det första man kanske noterar är att det här inte är en komedi i samma stil som Di Gi Charat var. Det korta och rappa formatet där replikerna levererades skrikande och det visuella var tämligen undermåligt har ersatts med något mycket vanligare. Karaktärsdesignen är även den annorlunda, karaktärerna har inte längre några enorma bjällror, skor formade som kattfötter eller liknande, utan nu har Dejiko på sin höjd ett par hårnålar med kattsilhuetter på, detsamma gällande Puchiko. Rabi-en-Rose förekommer även hon i serien, dock väldigt lite som en idol, hon har dock fortfarande kaninöron på sig, dock en mycket mer realistisk variant än tidigare.

 

Nu har jag bara sett originalsäsongen av Di Gi Charat, så det är möjligt att jag missat något från exempelvis "filmen" eller Nyo/Panyo-säsongerna som skulle ha kunnat refereras i Winter Garden, men mig veterligen är detta lite mer som en slags epilog om vad som hände väldigt långt därefter. Det är ju roligt att se alla dessa karaktärer igen i en mer realistisk variant.

 

 

 

 

För att inte irra omkring alldeles för mycket. Winter Garden är helt okej. Det är inte direkt någon superstory som man blir bländad av, utan istället en liten mysig romantisk vinterdrama. Vill man gräva efter något djup så kan man ju reflektera över hur Dejiko och Puchiko mognat över dessa tio år och hur de anpassat sig till ett vanligt liv... eller så kan man istället gå på spåret att detta bara är samma karaktärer i ett alternativt universum! För Dejiko och Puchiko verkar vara fullfjädrade människor, inga aliens. Allt övermänskligt är borta och deras föräldrar, vilka aldrig sågs till i originalet, driver ett litet japanskt motell ute på landet. Sålunda känns det lite som att det är en bättre teori.

 

Allt som allt är den värd att se om man bryr sig om den här typen av serier, gillar J.C.Staff eller om man sett och uppskattat Di Gi Charat.

[Sceleris]

Många ord om en så kort serie. 8) När jag såg den fick jag dock inget som helst intryck av att det var "samma universum" som det brukar kallas.

[Blå]

Trigun: Badlands Rumble

Man fick vänta ett bra tag på ett få se den här men den som väntar på något gott... Filmen är bara mera av vad TV-serien bjöd på och bjuder inte på några större överraskningar. Det som är skoj att få höra dock är att man använt sig av samma skara personer för rösterna återigen. Filmens handling landar någonstans i mitten av TV-serien av uppenbara skäl. Handlingen är mer eller mindre ett standard avsnitt av TV-seriens kaliber och höjer eller för den delen sänker serien utan man får exakt det man bör förvänta sig. Vash, en del komik samt en hel del action allt i en så bra Trigun blandning som det bara kan bli.

 

Filmen skulle jag nog inte rekommendera kanske för folk som inte är bekanta med serien sedan innan då man säkert kan bli förvånad av några saker. Men, om man känner för att ett avsnitt från serien kanske inte räcker för att bedöma så är nog Badlands Rumble rätt så perfekt på att introducera en på vad man kan förvänta sig från TV-serien. Jag är mer än nöjd med filmen och blev även lite småsugen på att se om serien igen.

 

 

B Gata H Kei

Perfekt serie för mig, men kanske inte helt perfekt i sitt utförande. Yamada som serien handlar om är trött på livet som oskuld och känner nu att det är dags att bli av med den och ge sig av på sitt livs äventyr som går ut på att skaffa sig 100 sexkamrater. Men man måste börja vid den första och det är lättare sagt än gjort. För att inte genera sig helt vid sin första sexkompanjon så bestämmer sig Yamada att personen måste vara oskuld och eftersom hon är den snyggaste på skolan kan hon få vem som helst. Lyckan (olyckan?) faller på Kosuda som är en helt vanlig kille och sticker inte alls ut ur mängden.

 

Jag vet inte om serien försöker vara allvarlig ibland med lite tankeställare om hur sex ska gå till och hur relationer ska byggas upp. Jag väljer dock att tro att de inte tar sig själva på allvar med tanke på seriens annars rätt så löjliga atmosfär. Men det är dock inget negativt utan mer en frisk vind som blåser lite liv i den annars så tillknäppta Highschool-genren. Det som jag kan störa mig på en aning är att det fortfarande ska vela rätt så mycket trotts att Yamade försöker vara påstridig och det är väl där man kanske ska börja tänka till, om man orkar. Man gör dock ett gott jobb med serien annars trotts att de flesta karaktärer är rätt så stela och inte alls nödvändiga, man hade gott klarat sig utan vissa. Men rekommenderar det här för folk som känner att de vill ha en liiiiten annorlunda Highschool-serie att se på.

 

[Sceleris]

Summer Wars: En kille blir rekryterad av en söt skolkamrat att följa med henne hem och låtsas vara hennes kille, samtidigt som mystiska saker börjar hända i datorvärlden Oz (tänk 3D-Facebook-MySpace-Second Life). Fartfylld och välstämd, men jag tyckte nog att den stundvis var lite för käck, och jag hade -- datornörd som jag är -- ibland lite problem med att fokusera på grund av Oz: avatarernas styrsystem och spelarnas inlevelse passar så dåligt med "titta på en platt skärm och knappra på några tangenter"-paradigmet. De borde haft något slags VR-system istället. Men det var en bra film, även om jag inte tyckte om den lika mycket som Flickan som hoppade genom tiden. 8/10.

[Klona]

Full Metal Panic? Fumoffu

Sen tidigare har jag hört att just Fumoffu är ett sidoäventyr av huvudhandlingen och är till största del en komedi, med den attityden såg jag serien och blev inte det minsta besviken. jag fann det väldigt festligt att titta på deras äventyr som varierad allt från att träna ett rugbylag till att åka till varma källorna. Nog kan jag förstå att om man förväntar sig något helt annat eller har väntat i 2 år så blir man säkert besviken men jag blev väldigt nöjd. 7/10

 

Full Metal Panic! The Second Raid

Den här säsongen hade jag desto mer förhoppningar på då jag har hört att den ska vara riktigt bra. Den börjar direkt med att Sousuke och de andra är på ett uppdrag att rädda civila i en krigshärjad stad, det ena leder till det andra och man får återigen stifta bekantskap med besättningen på Tuatha de Danaan.

 

Den påminner en hel del om första säsongen med actionscener för att sedan bli komedi när de befinner sig i skolan. Det som skiljer de båda åt är att enligt mig blir det mer drama i den här säsongen än den tidigare samt att karaktärerna känns mer mänskliga. Gates är förövrigt en skön skurk som är precis lika vrickad som jag vill ha dem. 8/10

 

Ser helt klart fram till en nya säsong och hoppas verkligen att de gör klart serien, i värsta fall får jag börja läsa novellerna.

[idrougge]

Ginga tansa 2100-nen: Border planet är en Tezuka-tv-special från 1989, han gjorde sådana filmer på runt en timme under hela 80-talet. Historien är en välbekant sf-bagatell om mannen som reser land och rike runt (eller snarare från planet till planet) på jakt efter ett botemedel åt sin nedfrusna flickvän, så att han åldras medan hon sover sin törnrosasömn. Kända röstskådespelare och musik av Kentarô Haneda.

 

Tezukadesignen är nedtonad i den här sista (?) filmen, utom på den andra planeten, där hela det klassiska figurgalleriet (inklusive Astroboy) medverkar. Snygg rymddräktsdesign och typiska 80-talsdrag har förenklats för att passa Tezukas naiva stil i såväl handling som visuell teknik. Dock en bagatell uppdelad på en rad osammanhängande tablåer, men de inledande minuterna med Hanedas pianomusik som enda ljud är riktigt bra.

[Voffe]

Jag såg senast klart Pokémon (orginal serien på 276 avsnitt som täcker Kanto, Orange Islands och Johto regionerna). Förutom när det handlar om gymstrider är det samma recept som används: gänget anländer och möter <person>, 50/50 att de blir anklagade för <något>, de hjälper <person> med att ta tillbaks stöldgods eller dylikt oftast från Team Rocket som sedan sänds flygande. Väldigt episodiskt och repetivt, men också underhållande med många, många ordvitsar. Det är inte dåligt, bara klumpigt gjort. Gymstriderna är för det mesta spännande, jag skulle inte säga nej till att serien fokuserade mer på genomtänkta stridssekvenser. Men å andra sidan är det riktat till barn.

 

Dubbandet förbättrades med tiden och de växte i rollerna... eller så har jag vänjt mig. Och jag gillar ljudspåret. För mer effektivt tittande och att undvika ointressanta/rakt av onödiga avsnitt använde jag mig av listan av avsnitt på Wikipedia.

 

 

[...] Jag är mer än nöjd med filmen och blev även lite småsugen på att se om serien igen.

Jag håller med helt och kände likadant... och jag såg faktiskt om serien snabbt efteråt. Den håller fortfarande.