Vilken anime såg du klart senast?

[Highbrow]

Se där!

Tack Kiimmen!

[Hikari no Hohenheim]

Idag kom det efterlängtade (*host*) sista avnittet av Chu-Bra.

 

För att först komma med några helhetsintryck, måste jag säga att jag fann seriens grundtanke ganska intressant. Nej, seriöst; nog för att det handlar om trosor och BHer, men jag kan också relatera till huvudpersonens försök att få sitt udda intresse accepterat av det cyniska samhället. Vid ett tillfälla var jag faktiskt genuint nyfiken på vad som skulle hända, och tyckte mig att skaparna med glinten i ögat använde seriens pervostigma till dess fördel, men föga överaskande började de japanska klyschorna regna in. De föråldrade tankesätten lyste igenom när de började diskutera att killar minsann ser tjejers underkläder som något erotiskt, utan ett ord om att tjejer skulle känna något sånt för det motsatta. Att byta ut dessa "tjejer" mot "motsatta könet" hade löst det hela, men nejdå, tjejer är för oskyldiga för att ha någon sexualdrift. Eller nåt.

 

Lite om slutet

Ett bra, om än otillfredsställande slut. Den angstiga känslostormen hade redan lagt sig och ödet redan accepterats när de vände på steken och Nayu kom tillbaks. Kändes dessutom ganska luddigt hur det kom sig; hade de kvar sitt gamla hus som hon kunde bo i? Inte heller fick den lesbiska romansen någon upplösning (såklart). Den sista scenen kändes inte tillräckligt slagkraftig för att väga upp sin korthet; kanske hade det funkat om Nayu gett henne en kyss för att understryka känslorna mellan dem. Men ack, vindpusten precis i slutet var nog mer talande för serien i sin helhet.

 

Allts om allt är det en serie jag bara kan rekommendera till den gubbsjuka skaran.

[Sceleris]

Gintama: I en anakronistisk värld där utomjordingar kom till samurajålderns Japan driver en sunkig, blåsilverhårig svärdsman med mystiskt förflutet en allt-i-allo-tjänst. Gin gör allt från att hitta bortsprungna katter, agera livvakt och att städa bort getingbon. Till sin hjälp har han Shinpachi, en ung kille som är seriens "straight man" (den som påpekar absurditeter), och Kagura, en utomjordisk-kinesisk urstark, söt tjej. Karaktärsgalleriet utökas av deras enorma glupska hund Sadaharu, rebellen Katsura och hans husdjur(?) Katharine, dagdrivaren "Madao" Hasegawa, masochistninjan Sacchan, svärdpolisen i Shinsengumi, seriens gorilla till mangatecknare Sorachi själv, samt många, många, många fler.

 

Det är grundberättelsen som låter Gin, hans assistenter, och alla deras vänner och bekanta hamna i en del hyfsat utförda shounenäventyr (mangan går i Shounen Jump) men framför allt en jävla massa parodier, sketcher och totalt knäppa situationer. I 201 avsnitt har de lyckats hålla sig någorlunda fräscha, och överlag har nog aldrig någon annan serie fått mig att skratta lika mycket. Det är sexskämt, bajsskämt, politiska skämt, referensskämt, absurditetsskämt, àproposskämt, fjärdeväggenbrytande skämt...

 

Rekommenderas starkt. Går att se gratis och lagligt på Crunchyroll.

[Volbla]

Chu-Bra

12 avsnitt

 

Plot

Hayama Nayu är fascinerad av underkläder och vill starta en underklädesklubb i skolan. Det möts av diverse svårigheter, men hon får nya vänner genom hela faderullan.

 

Genrer

Comedy, Ecchi, School

 

Tankar

Här kommer lite osammanhängande petande på detaljer.

 

För det första vet jag inte om det här är en bra story om följa sin passion (bejaka sin innre nörd) eller om det bara är en ursäkt för att visa flickor i sina underkläder. Det var väldigt få scener som jag tyckte hade en ecchi ton i sig så jag lutar lite åt det första, men å andra sidan så är det ju flickor i sina underkläder ._.

 

Något jag tyckte var helt perfekt i den här serien är tempot. Åtminstone i början. Formandet av klubben kändes så mycket mer naturligt än t ex K-On.

 

Alla såna här serier har sin beskärda del "allvarliga" tillfällen och det är sällan dom gör något för mig. Det här är inget direkt undantag. Det som oftast förstör är replikerna och skådespelarinsatsen. Det känns aldrig som naturliga sätt att lösa ett problem. Å andra sidan var nog själva problemen väldigt realistiska i den här serien. Jag kan inte riktigt veta för jag hade inte ovanligt stora bröst i högstadiet, men jag köper att det kan vara ett problem.

 

Huvudkaraktären Nayus röst är en av dom jobbigaste jag hört på länge. Vanligtvis så brukar en karaktärs röst bli ljusare när serien visar en barnversion av henne/honom, men här går det inte för hennes röst är redan så ljus som är mänskligt möjligt. Komachis röst är också ganska gnällig och jobbig. Jäkla japaner.

 

Appropå det så gillade jag inte heller riktigt chardesignen. ÖGONFRANSARNA, OH GOD! Det var heller ingen förutom Nayu som hade någon sorts attraktiv frisyr, och henne vet jag inte om jag vill kalla attraktiv när det gäller resten av henne. Det kanske är för att försöka hålla det från ecchisidan och mer på realistisk storysidan. Kanske. Samma sak när vi fick se killen i kanske lite mindre kläder än vi skulle vilja. Nu när jag tänker tillbaka vet jag inte om jag vill kalla serien ecchi alls egentligen. Nördgrejen låter bättre. Fast det är väl lite svårt att skilja på när nördgrejen är just underkläder. Skitsamma :/

 

Jag gillade verkligen inte Amahara först. Speciellt inte hennes mentalitet att det är kvinnans uppgift att vara vacker för sin man, när hon inte ens har någon man själv. Det påminner mig om en viss någon...

Men en bit in i serien kom jag på att det här är ju en bitch i en grupp! Det är precis vad jag ville skulle bli med Kurumi i KnT. Det är något aldeles särsilt trevligt med en som är dryg mot allt och alla men ändå har en plats i gänget.

 

Och när jag nu är inne på det så är det samma sak med Komachi. En kille bland en massa tjejer men utan att det måste bli något av det, precis som jag nyligen frågade om. Å, nog blir det flera gånger rodnad och näsblod, men det är för att tjejerna alltid pratar om/står i sina underkläder. Med kläderna på är det inga obehagliga spänningar. Dom är bara vänner.

 

Med det sagt tycker jag att det var något för få karaktärer. Eller om det kanske bara var för lite fokus på dom karaktärer som finns. Det kändes inte helt levande på något sätt. Bara ett litet minus dock.

 

En grej om slutet

Jag var lite förvånad, men väldigt glad när det visade sig att det inte skulle uppenbaras någon dum ursäkt för henne att stanna kvar. Så dom åker. Kyoto, here we come. Och vad fan gör dom? Ändrar det i allra, allra sista minuten med en jäkla pissförklaring. Egentligen var det väl inte bättre än vad jag väntat mig, men var det helt nödvändigt? Fram tills när tåget åkte så var ju allt jättebra :(

Så overall. Innehöll en del trevliga faktorer, men var inte så jätterolig i slutändan. Var la ok.

 

 

Fler tankar som egentligen inte har med serien att göra.

Det verkar vara en väldigt stor "grej" med underkläderna i sig. I don't get it. Om man får näsblod av att en kjol blåser upp så är det väl inte för trosornas skull utan för att man kommit ett steg närmre det som finns under trosorna? Det kanske bara är jag som tycker.

 

Är klädregler verkligen så extremt strikta på skolor i japan? Inte bara att man måste ha den speciella skoluniformen, men smink och till och med vissa frisyrer är förbjudna? Är det inte att gå lite väl långt?

 

Jag tror också jag upptäckt en trend i och med den här serien. I en skolsetting så har den kvinnliga läraren med störst fokus alltid stora bröst. Det enda undantaget jag kommer på på rak arm är Azumanga, men där finns ingen fanservice att tala om alls så det är att vänta sig. Men i den här, Kodomo no Jikan, Hanamaru och School Rumble så passar det. K-On också? Jag undrar vad det innebär.

[Sceleris]

Några miniomdömen.

 

Cross Game: finstämd, lunkande sportberättelse. Stack inte så mycket ut åt något håll, men lätt att tycka om. (7.5 av 10.)

 

Hanamaru dagis: de vuxna var mycket mer intressanta än barnen, och ett tag såg det ut som att de ville berätta en avgränsad historia, men i slutändan blev det trots allt helt osubstantiellt. (6 av 10.)

 

Kobato: stundvis söt, om än på ett enerverande och oäkta sätt, men låg för min del hela tiden på gränsen mellan "nätt och jämnt tjänlig" och "pinsamt medioker". (5.5 av 10.)

 

Nodame Cantabile: Finale: mest mer av samma gamla vanliga Nodame, så jag vet inte riktigt om jag tycker att jag gick ifrån serien med något särskilt intryck. (6 av 10.)

[Sceleris]

Sen till festen som vanligt har jag nysett Hunter x Hunter, serien om en energisk ung pojke, Gon, som bestämmer sig för att bli jägare som sin far. En jägare är en superexklusivt certifierad expert på strid och överlevnad, och de är medlemmar i ett samfund som ger dem otroliga fördelar runtom i världen, en värld med ungefär samma funktion som i Dragonball, One Piece, Naruto och så vidare: fantasi blandat med modern civilisation. För att bli jägare måste man genomgå ett prov som är så svårt att bara en handfull personer av flera tusen klarar det.

 

Till en början var Hunter x Hunter väldigt typiskt Shonen Jump i hur den såg ut och hur den fungerade i termer av handling, actionscener, figurer och så vidare. Väldigt standard, lite kul att se på. En del bra musik, bra röster (förutom att Gons röstis är Junko "Naruto" Takeuchi, småjobbigt nog).

 

Halvvägs in (serien är 62 avsnitt lång) började min uppskattning att öka. Inte bara för att i det närmaste alla serier ökar mitt engagemang om jag bara ser tillräckligt av det, utan även för att en del figurer gjorde en del balla saker (som att slita ut hjärtat på nån), och att en del av delberättelserna fick intressanta lösningar, till exempel den med slagskeppet och stormen. Det blev lite mer grundat i strategi och planering än typisk shonen-inbitenhet. Då och då såg jag även glimtar av schysst animation. En del snygga effekter, välvalda vinklar, hyfsad koreografi. Små bitar här och där som mitt ouppmärksamma jag lyckas lägga märke till och uppskatta.

 

I den sista akten gick det ännu mer ifrån vad jag förväntar mig av en Shonen Jump-animé. Berättelsen blev förlagd i och omkring en flermiljonstad istället för konstiga fästningar fulla med fällor eller exotiska skogar med stora odjur. Figurteckningarna fick en annan sorts rundning och skuggning och utformning som påminde mig mer om sådant som Rurouni Kenshin-OVA:n och Serial Experiments Lain än Naruto. Det blev mer och fler alternativa scenbyggen och berättarsätt (lite surrealism, avvikande kameravinklar...). Själva urvalet i berättelsen blev "mörkare" (om än inte mörkt-mörkt) och mer introspektivt.

 

Regissören Kazuhiro Furuhashi har arbetat på Rurouni Kenshin i både TV- och OAV-versioner, vilket också är dels jäkligt Shonen Jump, och dels inte. Någonstans däremellan är var jag skulle placera stämningen i sista akten av Hunter x Hunter. Det var långt ifrån perfekt, men jag tyckte mer och mer om att se serien allt eftersom, och jag ser fram emot att se OAV-uppföljarna.

 

Några bilder som bör vara rätt spoilerfria.

Spoiler

 

(Bilden ovan hade jag kunnat tro kom från en Yasuomi Umetsu-animé.)

 

(Ser inte den här snubben ut som en i Kenshin-OAV:n?)

 

(Stundvis rätt detaljerad animation.)

 

(Gillar sådana här figurdesigner.)

[Volbla]

Så sista avsnittet av Kaitou Reinya kom precis ut på crunchyroll. Handlar om en tjuv som klär ut sig till (är?) en katt och ser ut att vara animerad i flash. Den tar verkligen inte sig själv på allvar och jag tycker den var en riktigt trevlig komedi. Startade lite halvbra och hade sina ups n downs, men overall gillade jag den starkt. 12 avsnitt à 3 minuter. Gå och se den.

 

http://www.crunchyroll.com/media-538952 ... -reinya-1/

 

[Hikari no Hohenheim]

I min egna långsamma takt har jag kollat igenom Jubei-chan, och efter att ha sett sista avsnittet måste jag säga att jag gillar så gott som allt med denna serie. Att blanda humor med en allvarlig historia utan att det blir Chu-Bra av det hela tycks vara en bortglömd konst, men på den tiden visste man hur det skulle gå till; de lite smått bisarra och smygsexistiska premisserna till trots känns samtliga karaktärer 3-dimensionella och mänskliga, samtidigt som de mer än gärna försjunker sig i helt sjuka tankegångar, som inte sällan pillar på den fjärde väggen. Detta är (stundtals hysteriskt) rolig men samtidigt riktigt rörande saga som faktiskt påminner mig om varför jag gillar anime.

[fyfanfarli]

Sett om:

 

Hunter x Hunter - Haha, ja vad skall man säga, skönare storyline och karaktärsutveckling i en shounen anime får man leta efter.

 

Hikaru No Go - Fortfarande helt underbar.Nu har man börjat spela go på kgs, 14kyu! Ta en match någon?

 

Nytt:

 

Cross Game - Ungefär som s2-4 av Major.. Skitbra med andra ord.

 

Higashi no eden - Påminenr litet om Code Geass/death note..kanske? Bra var den iaf, flippade litet på sina ställen utan att spåra helt. Mystisk och hmm frän?

[Volbla]

Så, 5 Centimeters per Second. Jag är förvånad över hur lite jag gillade den när den blivit så lovprisad. Problemet ligger i att historien bara är en skildring av vad några karaktärer går igenom, men jag kände inte att jag fick veta tillräckligt om karaktärerna för att bry mig. Dom kom mig aldrig nära. Konceptet med huvudpersonernas konstanta monologer... det känns mindre som att jag sett en film och mer som att någon berättat för mig vad som händer i en film. Mer interaktion mellan karaktärerna tack. Jag köpte inte riktigt den deppiga stämningen heller. Visst att dom känner sig nere, men det framställdes som att hela deras liv såg ut så. Speciellt Tounos.

 

Men förutom det så är i stort sett allt annat skitbra. Animationen, musiken, regin. Den lyckades mycket bättre som ett konstprojekt än som en kärlekshistoria.

[Kiimmen]

Så, 5 Centimeters per Second. Jag är förvånad över hur lite jag gillade den när den blivit så lovprisad. Problemet ligger i att historien bara är en skildring av vad några karaktärer går igenom, men jag kände inte att jag fick veta tillräckligt om karaktärerna för att bry mig. Dom kom mig aldrig nära. Konceptet med huvudpersonernas konstanta monologer... det känns mindre som att jag sett en film och mer som att någon berättat för mig vad som händer i en film. Mer interaktion mellan karaktärerna tack. Jag köpte inte riktigt den deppiga stämningen heller. Visst att dom känner sig nere, men det framställdes som att hela deras liv såg ut så. Speciellt Tounos.

 

Men förutom det så är i stort sett allt annat skitbra. Animationen, musiken, regin. Den lyckades mycket bättre som ett konstprojekt än som en kärlekshistoria.

 

Håller med dig Vobla, hade ganska höga förväntningar när jag såg 5 Centimeters Per Second som den inte alls kom att leva upp till. Skaparna misslyckas helt att få mig som tittare att känna någon som helst slag empati med karaktärerna (jag antar att detta delvis var ursprungssyftet). Överlag snygg och sådär men inget intresseväckande innehållsmässigt.

[Sceleris]

5 cm/s var en besvikelse första gången även för mig, men vid en omtitt efter ett par år, då man inte längre förväntar sig sådant trams som "engagerande karaktärer" och "handling", så är den rätt okej.

[Hikari no Hohenheim]

Helt sanslöst att jag inte sett den förrän nu, men för bara några dagar sedan avslutade jag kultklassikern Escaflowne. Det märks att den här serien är gammal då den faktiskt är bra tecknat och härligt detaljerat, utan att fuska med datorgrafik. Karaktärerna var älskvärda och handlingen medryckande, även om jag stundtals skulle velat haft lite mer förklaringar kring vissa händelser. Musiken av Yoko Kanno var även den ytterst atmosfärsättande, nästan så att det hade passat även om det inte hade varit anime.

 

Lite om slutet

Jag är väldigt kluven om slutet. Först lyckas de besegra "ondskan" med kärlekens kraft, och sedan skiljs de bara åt med ett "jag kommer aldrig glömma dig!" Känns lite antiklimatiskt efter att man suttit hela serien och undrat vem som skulle få vem i kärleksdramat; nu fick ingen någon istället. Jag har hört sägas att en japansk definition av skönhet är det som inte varar för alltid, men när kärleken bryts upp för att Hitomi måste tillbaka till det "normala" vet jag inte om jag håller med.

[Dotboy]

Chu-Bra

Aningen krystad kanske.....

Skall väl se något lite mer seriöst nu kanske, lovar ;)

[Klibbnisse]

Håll i hatten, såg nyss klart de två Gurren Lagann-filmerna!

 

Två filmer på lite knappt fyra timmar totalt som sammanfattar tv-serien, samt ändrar, lägger till och tar bort lite här och där. Första filmen, som täcker ungefär första halvan av serien (till 7-år-framåt-delen, ungefär) är helt okej. Visst har man knökat samman mycket på den lilla tiden, men detta löser man med hjälp av montage. Jag tror dock att för en som inte sett tv-serien skulle man nog ha problem och funderingar kring vad alla karaktärer kommer ifrån, och sånt där.

 

Andra filmen är ett stort, stort nedsteg. Visst är det kul att se hur det gick efter "den stora fajten" och vad som hände under tiden som gått. Men här har man ändrat så otroligt mycket, och det känns mycket "mjukare" och "vänligare på något vis...

 

 

Detaljerade anledningar

Hela alltet i serien där man slåss mot de olika brigadledarna (eller vad man nu kallar det) och Gurren Lagann bland annat får sin flyguppgradering har helt ersatts mot en jättefajt där alla former av arméer angriper samtidigt. Tyvärr är fajten inte speciellt storslagen, och upplösningen på den är enligt mig väldigt lam. Det värsta är dock att seriens största, och avslutande, fajt i den första delen. I vilken de slåss mot den enorma huvudbyggnaden på jorden, i princip försvunnit och ersatts med ett tyst montage som visas kort i början av andra filmen. Riktigt tråkigt då detta är en av de bästa fajterna i serien, med forcering i underläge, moderskeppsoffring och ett överlag uppumpat slagsmål! Otroligt bra fajt, tyvärr borta från filmen.

 

Andra filmen är tyvärr ett nedköp. De enda positiva sakerna är väl att man får reda på vad som hände under de sju åren från finalen i första delen, tills det att staden står på sin plats. Tyvärr har man ju valt att ändra så otroligt mycket i den andra filmen att man dels känner sig förvirrad över att man måste välja vilken version man tycker bäst om, och dels skiljer vissa delar sig grovt från varandra.

 

Filmens fokus ligger på Simon och Nia, delen om Yoko utebliver i princip fullkomligt, vilket är tråkig eftersom den är helfestlig. Trots detta har man helt ändrat historien angående Simon till något mycket sämre. Visst blir han dömd till döden, men denna gång ligger fängelset djupt nere i underjorden och hans frigivning är inte ens i närheten lika spektakulär som i serien. Han får inte heller tillfällig permission för att flyga Gurren Lagann till bredden packad med sprängmedel för att rädda stan, detta eftersom det inte finns tid för det, utan man lämnar jorden pronto! Dåligt!

 

Rossiu är dessutom sämre i filmen. I serien var han tämligen grov och ond till sitt beteende, hans vuxna jag litade inte på någon och bedrog i princip hela planetens befolkning genom att lura alla att tro att de var säkra. I serien lämnade man dessutom större delen av stadens befolkning, mitt framför ögonen på dem, när det började knipa sig. I filmen så lyckas man dock lasta staden full, och evakuera alla andra ner i sina hålor. Men ingen verkar känna till att hela planeten kommer dö ut förrän Nia berättar detta för Simon i fängelset, och då har Rossiu och resten redan stuckit. Som jag dessutom nämnde ovan är inte heller scenerna där Simon räddar staden samtidigt som Rossiu inte litar på honom och sätter därför in sin tämligen kärlekskranke högerhand som självmordsbombare om det skulle gå fel, ännu ett tecken på den onda Rossiu som gått förlorad. Film-Rossiu är en tämligen blek och slagsvag person, vilket helt vred till den bild jag hade. Jag vill ha en galen Rossiu som sedan får sig en ordentlig läxa!

 

Det finns en stor mängd ändringar i hela storyn, själva gränsen för när månen ingriper är ju olika i de två formaten, och jag vill minnas att vissa delar i den inledande finalfajten är skarpt olika.

 

Men det sista jag tänkte anmärka. Hela finalen är utdragen och den "avslutande attacken" är fullkomligt urtråkig! Vi minns alla tv-serien, musiken är i gång och de två jättemaskinerna kastar sig mot varandra med borren i högsta hugg. Gurren Lagann går sönder, hoppar ur måndräkten, går sönder igen, hoppar ur arkdräkten, går sönder ännu en gång, hoppar ur rymddräkten, går sönder en gång till, hoppar loss från kroppen och fullkomligt smular sönder antispiralen.

 

Den där asballa finalen har ersatts till något lamt "alla i teamet gör sin egen grej"-final, sedan kramas de allihopa och tar död på honom. Till filmens fördel är allting dock mycket större då man inte bara nöjer sig med att stå på galaxer (och kasta dem), utan man bli ännu större och i princip omsluter hela universum. Denna manlighet räcker dock inte till att göra upp för det i övrigt dåliga slutet på fajten.

 

 

Alltså, kudos till filmen som lagt in lite nya scener som ger oss mer info på originalhistorian, men samtidigt ett stort smäll på fingrarna då den ändrat för mycket av det som var bra!

[Negi]

Tog mig ett mer än ett år men nu har man sett klart på RideBack. Hade några riktigt vackra och rörande scener men action-sekvenserna var oftast rätt tråkiga på något sätt. Kan vara att de i nästan alla fall innehöll mycket malplacerad 3D som rejält sticker i ögonen. Övrig animation var dock ofta på top. Handlingen var för det mesta väldigt medryckande, karaktärerna var för det mesta intressanta och förutom skurkarna var de inte heller särskilt stereotypa. Helt klart sevärd, 7/10.

[Misho]

Eureka 7, gillart, gammal story schysst utfört, nice strider och tillfredsställande slut.

 

8/10

[Klona]

Cross Game

Skön basebollserie som bjöd på både humor och romans. Gillade verkligen atmosfären och tempot som serien körde med, jag kan inte riktigt sätta fingret på det men av någon anledning kände jag mig alltid lugn när jag tittade på den (förutom när det var som mest spännande då).

 

50 avsnitt lång är serien men ändå känns det som att i stort sätt varje avsnitt är viktigt och nödvändigt för att man känna av seriens atmosfär till fullo.

[riyu]

Jag såg precis klart första Hokuto no Ken. Det tog väl ca 2 år eller nåt. Manligaste slutet ever.

 

Angående slutet

Var i Ken blind? I slutstriden mot Raoh verkade han inte alls vara blind. Missade jag att han läkte ögonen på något sätt?

[Sceleris]

Glömskans ö: Haruka och den magiska spegeln. 3DCG-film om 16-årige Haruka som fumlar in i en magisk värld för att hitta en spegel, en minnessak från Harukas mor. En fantasirik miljö som påminde mig om Spirited Away och en fartfylld handling som påminde mig om Pixars filmer. Figurerna ser väl något plastiga ut (som de brukar i 3DCG), men miljöerna var snygga. (HD-teaser/-trailer.) Typ... 7/10 kanske?

[Volbla]

Eve no Jikan

6 avsnitt

 

Plot

The future, probably Japan. Andrioder har börjat användas till all sorts hushållsbestyr. Två vanliga killar, Rikuo och Masaki, råkar snubbla över ett kafé med husregeln 'människor och robotar ska behandlas som likar'.

 

Genrer

Sci-Fi

 

Tankar

O ja. Den här var både intressant och rolig. En kort historia i en litegrann trovärdig framtid. Jag associerade direkt till iRobot när dom tre reglerna nämndes. Jag har inte läst den boken, men det känns som om någon sett det konceptet och sagt "Men du! Vet du hur man skulle kunna göra det här bra?"

 

Frågan 'kan datorer bli medvetna och ha känslor' ställs inte, utan snarare 'hur skulle folk reagera om dom kunde det?' Jag gillade dom reaktionerna. Rikuo var allmänt trevlig att följa, och 'Ethics committee' visar jättebra vilken nivå av bullshit folk kan sjunka till för att försvara sina fördomar. Det ända tråkiga tyckte jag var sista avsnittet som blev lite väl melodramatiskt, men inget stort minus.

 

Cinematografin (det finns inget riktigt svenskt ord för det eller?) och klippningen var skitsnygg. Även teckningen. En ren fröjd att titta på.

 

[Sceleris]

Cinematografin (det finns inget riktigt svenskt ord för det eller?)

Kinematografi.

[Volbla]

Används inte så ofta, va :/

[Sceleris]

Används inte så ofta, va :/

Nej, bara när man pratar om filmning. Om det tar emot att skriva "kinematografi" så kan du skriva "filmning", "snyggt filmat" och så vidare.

[Volbla]

Om det tar emot att skriva "kinematografi" så kan du skriva "filmning", "snyggt filmat" och så vidare.

Inte då. Om amerikanerna kan använda fina ord så kan jag också det. Hmpf! *näsan i vädret*