Vilken anime såg du klart senast?

[Truly]

Dom sista avsnitten av Gunbuster är riktigt bra, men det känns inte som det börjar förrän då. För det mesta handlar det bara om att main karaktären är deppig av olika anledningar, blev trött på henne väldigt fort.

Själva Gunbuster mechen är riktigt nice, bara synd att man inte får se mycket av den.

[Volbla]

Jag har lite samma känslor om Gunbuster. Det är massa bra grejer i den, men själva handlingen har inget riktigt flöde. Less than the sum of its parts, som de säger på amerikattiska.

 

Men det var nedrans länge sen jag såg på någon av dem serierna, speciellt Diebuster. Det får bli av någon gång snart!

[Sceleris]

Jag skulle inte säga att Gunbuster är mindre än sina delar, men jag tror att den hade kunnat fungera bättre som en 13-avsnittsserie. Det hade kunnat göra mycket för att utveckla karaktärerna mer, både huvudroller och biroller. Men som jag skrivit förut så känner jag nu att mycket av det där -- om resten av storyn är sig lik -- hade varit mycket schablonmaterial. Avsnitt 1 finns redan som en hel serie: Ace wo Nerae.
 
Och jag älskar serien som faktiskt finns där. Hur kan man inte heja på Noriko? Liksom, det som gör någon modig är ju inte frånvaron av rädsla, utan förmågan att agera trots rädsla, och det som gör någon stark är inte att aldrig erfara motgångar, utan att kunna fortsätta trots motgångar. För mig är Noriko modig och stark, och beundransvärd, så jag hejar på henne och önskar henne det bästa.

[Truly]

Jag har väldigt svårt för karaktärer som konstant gråter och håller på. Visst kunde jag heja på henne till en viss nivå men det blev frustrerande efter ett tag.

Förhållandet som gick lite upp och ner mellan Nono och Lal'C i Diebuster var också en bättre version av det man såg mellan Noriko och Kazumi.

 

Allt var bara så sjukt mycket bättre i Diebuster, hatar mig själv lite för att ha ignorerat den tidigare. Älskar Nono.

Det handlar väll mest om vad man vill ha ut av det, kan förstå om man gillar Gunbuster bättre men själv föredrar jag riktigt överdriven action(platinum/trigger?).

 

Borde också nämna att jag inte sett nån av filmerna än.

[Volbla]

Jag såg färdigt Flying Witch. Det var banne mig en redigt go serie. Jag tycker den är lik Non Non Biyori men sin lugna takt och lantmiljö och vackra musik. Men jag tror jag gillar Flying Witch mera för det händer mer saker i den. Magi är inte begränsat till verkligheten, så författarna kan hitta på vilka häxfasoner de vill. Det blir mera som ett äventyr där man får upptäcka saker. Något nytt och trevligt i varje avsnitt.

 

Red: Teekyuu är över (för tillfället åtminstone), men det hade fått en spinoff som heter Usakame med en annan tennisklubb på en annan skola. Den var mycket mindre hektisk än Teekyuu och... den försöker ha samma bisarra non sequitor humor ibland, men den är nästan aldrig lika fyndig som sin föregångare. Vilket är konstigt för Usakame är också baserad på en manga som skrivs av samma person som Teekyuu. ¯\(ツ)/¯

 

Men den hade lite fin färgläggning. Väldigt kritaktig.

[nebukanessar]

Såg precis klart Yuri!!!On ICE och djävlar in min låda vilken serie det var. Först och främst var animationen underbar och dessutom var all musik klockren. Sedan var det settingen i konståkningsvärlden som de lyckades över all förväntan med, vilket är en riktig bedrift. Kändes som en konståkningsanime skulle bli antingen oerhört långtråkig eller precis som alltför många sportanimeer en anime där man egentligen kunde valt vilken sport som helst för att berätta sin historia. Dessa farhågor blev bortblåsta direkt när man dels centrerade helt och hållet kring sporten och dessutom lyckades med att fånga konståkningens essens på ett fascinerande sätt.

För mig är det här en klar favorit som jag nog måste se om för att kunna skriva mer om eller betygsätta för just nu är jag mest helt tagen av denna fantastiska serie.

[Truly]

Kände att det var dags att se igenom båda säsongerna av G.I.T.S. S.A.C. igen. Såg serien när den var ganska ny och jag var ganska liten, får väl lov att säga att jag förstod den bättre nu. 

Den första säsongen kändes lite mer intressant med laughing man. Den andra säsongen var lite mer upp och ner. Kuze och hans backstory var intressant men Gouda som också skulle ligga i fokus var varken intressant eller hotfull.

 

Den sista episoden när Tachikoma offrade sig vägde nästan upp för allt däremot.

 

[Volbla]

En man på internet tycker väldigt mycket om höstsäsongens Girlish Number, så jag dedikerade en eftermiddag åt att se igenom den. Jag gillade den ganska mycket. Serien handlar om en animeserie som skapas ur ren cynicism. Ett par producenter lägger märket till trender och finansierar en animeserie som passar in på trenderna, utan någon som helst tanke på seriens kvalitet. I huvudrollen har vi en nybörjare röstskådis som inte bryr sig om att anstränga sig för att bli bättre, hon vill bara bli framgångsrik och populär. Hon ramlar på ren tur in som huvudroll i det här skräpprojektet.

Som någon som både älskar och hatar populärkultur och media för massan så är det väldigt uppfriskande och intressant med något som utforskar den cyniska sidan av en industri. Det får mig att tänka på en massa skräpserier jag sett, och jag undrar i vilken utsträckning de gjordes bara för att nån producent trodde att "Det här är sånt som säljer just nu."

Så det var en väldigt kul och tillfredställande serie för mig, men jag älskade den inte. Den hade inget särskilt djupt drama, och handlingen var inte spännande per se. Det var mest bara satiren som var intressant. Men det var väldigt bra satir

[Hikari no Hohenheim]

Jag såg idag klart på Kenichi: Historiens Ballaste Shounenpojke.

 

Skulle jag beskriva serien i ett ord skulle det vara: anime. Den här serien innehåller förmodligen varenda klyscha man sett, från den hårt tränande underdog-killen till tsundere-tjejen till skurkar som blir kompisar när de blir besegrade till överdramatiskt berättade flashbacks. Men det är lite därför jag gillar den. Jag vet exakt var jag har den, och vad för typ av underhållning jag kommer att få ut av den. Visst kan jag störa mig på den stundtals billiga animationen, eller hur kvinnorollerna (för det mesta) är typiskt japanska, men även det är en del av charmen. Om man aldrig har sett en anime förut skulle nog det här fungera som en ganska bra inkörningsport.

 

Lite synd att animen bara fick 50 avsnitt, då mangan fick 60 volymer. Jag misstänker att animen drog en Fullmetal Alchemist mot slutet.

[Sceleris]

Jag misstänker att animen drog en Fullmetal Alchemist mot slutet.

 

Du misstänker fel! Ken'ichi-animeserien är faktiskt trogen originalet. :3 Täcker strax under en tredjedel av originalmangan.

[Hikari no Hohenheim]

 

Du misstänker fel! Ken'ichi-animeserien är faktiskt trogen originalet. :3 Täcker strax under en tredjedel av originalmangan.

 

Åhå! Skulle du då säga att man utan problem kan gå direkt från animen till mangan utan att behöva läsa om från början?

[Sceleris]

Det tror jag nog. Jag minns inte mycket av storydetaljerna därikring, men vafan, det är en lång dum shōnenserie.  Eventuella ändringar är nog lätta att förstå av sammanhang. (Jag tror inte att det är som, säg, gamla Berserk som hoppade över Puck och Dödskalleriddaren.)

 

Slutet på animeserien verkar vara slutet på volym 16, så från 17 och framåt alltså.

[Volbla]

För några veckor sen sträcksåg jag min blurayutgåva av Shingeki no Kyojin. Jag har några kompisar som inte tycker om serien, och jag kan hålla med om en del kritik. 1, serien kan vara väldigt långsam. Det finns vissa sekvenser, eller närapå hela avsnitt, där karaktärerna bara står och pratar/tänker igenom situationen, och det är inte så mycket som faktiskt händer. Den här mängden material hade kunnat vara en kortare serie. 2, den kan vara så fruktansvärt melodramatisk. Karaktärerna skriker lungorna ur sig och spärrar upp ögonen och gnisslar tänder. För det mesta tycker jag inte att det är en dålig sak, för det händer så mycket hemska saker som är värda att reagera på, men ibland blir det ganska löjligt. Speciellt om det även är en scen som är utdragen. Men handlingen är såå bra, och serien är såå snygg. Älskar den fortfarande.

 

Men men men, det var en ganska annorlunda upplevelse från att se serien via crunchyroll av en anledning. Översättningen av Manga Entertainment (eller är det Funimation; jag vet inte) är väldigt liberal. Ibland tyckte jag det var en bra sak för det lät mera naturligt än det japanska (animedialog kan vara så stel), men ibland var det rätt olustigt att inte läsa riktigt samma sak som man hörde. Men det speciellt konstiga är att det bara är första halvan av serien som är översatt så. Andra halvan är mera standard. Om de åtminstone kan bestämma sig för en konsekvent policy så skulle jag höja mindre på ögonbrynen.

[Sceleris]

Jag har sett en del anime med brorsan på sistone. Han såg Gantz:O på Netflix, så då tänkte jag att vi kunde se mer. Först såg vi de två otecknade filmerna, som, eh, gick att se. Och nu i veckan har vi sett Gantz-animeserierna, regisserade av den skickliga animatören och helt jävla usla regissören Ichirō Itano.

 

Gantz baseras på mangan från 2000, som jag följde från 2004 fram till slutet 2013. Det handlar om en cynisk 15-årig kille som träffar en barndomskamrat som får dem båda dödade när de hjälper en luffare som fallit framför tunnelbanetåget. De återupplivas/transporteras till ett rum med en svart sfär som berättar för dem och andra nydöda att de ska ta vapen och dräkter och ge sig ut och döda utomjordingar som döljer sig i samhället. Mellan uppdrag är de fria, så de har fått en andra chans i livet, kan man säga. Serien följer huvudpersonen som växer från en halvmisantrop till en hjältemodig ledare, i strider mot farliga och varierande monster där ingen går säker -- inte ens huvudpersonerna själva.

 

Jag har alltid haft en hat-kärlek till originalet Gantz och dess skapare Hiroya Oku, men animeversionen, som sändes våren-hösten 2004, har egna problem:

 

Till att börja med ser den illa ut. Ful digipaint-färgsättning, okonsekvent karaktärsdesign, skrattretande 3DCG med stela kamerarörelser som filmsekvenserna från något dåligt spel från PS2-eran. Musiken var kass, och mixningen dålig (dålig dialog:musik-balans). Men det är egentligen inget som sänker en anime för mig (även om jag älskar bra animation).

 

Berättelsen är det värre med. Den är i grova drag mestadels som originalet, med omskrivningar som -- i grova drag sett -- är okej, men det är förjävligt genomfört. Det är en högactionserie, men den är makalöst seg. Jag avskyr serier och filmer som har farliga jaktscener där karaktärerna stannar upp för att hålla en diskussion i fem minuter, trots att beväpnade skurkar är alldeles efter dem. Det är sånt som får mig att utbrista åt teven: "men förihelvete varför står ni bara där!?". Det skär helt bort spänningen, till ingen berättelsemässig förklaring eller fördel.

 

Sådan är Gantz-animeserien, fast uppskruvad till 11. Istället för fem minuter, så pratar de i flera avsnitt. Det är långa dialogskiften som går ut på att lösa svåra frågor: "det där monstret som dödat tre av våra kamrater, vi måste anfalla det! Fast ska vi anfalla det? Vi kan inte bara stå här medan det dödar ännu en kamrat! ...Oj, nu dödade det en till av våra kamrater! Ska vi anfalla monstret? Ska jag eller ska du? Men har vi rätt att döda det!? ...Oj, nu dödade det en till av våra kamrater! Ska vi anfalla det? Oj, jag missade! Ska vi anfalla monstret igen?" och så vidare. Det är som att de är helt jävla handlingsförlamade, men utan att det faktiskt är vad animeserien försöker förmedla.

 

Nej, den försöker bara dra så ut originalmaterialet så mycket det går. (Detta uppnår de också genom att upprepa dialog. Herregud, så de upprepar sig!) Detta oändliga ältande sätter käpparna i actionhjulet, så att stridsscenerna blir brutna och tråkiga, och det leder bara till frustration för oss tittare. Det finns ingen anledning till att de skulle vara så oengagerade i dödsstriderna som de är med i, och det finns ingen anledning till att deras motståndare skulle ge dem tiden att debattera.

 

Nej, karaktärerna i Gantz måste höra till animehistoriens dummaste. Liksom, vad säger man inte om en karaktär som först blir misshandlad till döds för att vakna upp i ett mysko rum där människor plötsligt uppstår som om de blev utskrivna ur en 3D-skrivare, och där den egna kompisen får sitt huvud sprängt i bitar medan främlingar desperat uppmanar dem att beväpna sig och ta situationen på allvar därför att det är på liv eller död, varpå de bevittnar en främling strida till döds mot en utomjording -- för att bara utbrista typ "vem bryr sig lol inte mitt problem"? Just den karaktären är ett rötägg, men det där är dumhet som bara har två förklaringar: antingen är han mer hög än en luftskepp, eller så är författaren helt jävla inkompetent.

 

Hade jag bestämt hade man nog lagt mycket mindre tid på uppdragen, och mer på mellanspelen. Man hade lagt mer tid på att lära känna karaktärerna -- även om serien hade en del av det --, så att man har något att bry sig om när de senare ska riskera sina liv och ta svåra beslut på -- ska det vara -- sekunder: stanna eller röra på sig, slåss eller fly, hjälpa andra eller rädda sig själv, döda eller inte döda. Actionscenerna hade varit tajta, och spännande så att man knappt vågar hämta andan.

 

Regissör Itano är så jävla dålig. (Han har regisserat andra ökända animekalkoner, som Angel Cop och Blassreiter.) Det är honom jag skyller på när jag ser alla dåliga scenbyten och kameravinklar, usla musikval, och den klumpiga samhällskritiken i slutet (serien sändes ju inte långt efter USA invaderade Irak).

 

Gantz är den sämsta anime jag sett på väldigt länge, och faktiskt den allra sämsta anime som jag sett allt av. 2/10. Fast handen på hjärtat så hatade jag den inte, till viss del för att vi fick ut så mycket oavsiktlig humor, till viss del för att jag vet att det finns kärnor av något underhållande från mangan.

[MathJuice]

Såg klart Under the Dog, och det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Det man har sett från tidigare trailers och vad synopsis säger är helt annat än vad man får i denna OVA-special.

Så det handlar om en lönnmördarorganisation med små skolflickor som ägs av EU? Och dom verkar ha en hållhake på sina trupper. Svenska Anthea faller tillbaka från huvudroll till en ex machina. Och USA skickar Navy Seals för nånting och nånting...händer? Och vad menar dom med pandora?

 

Serien är väldigt vag för en trettio minuters special och känns väldigt Michael Bay för saker smäller hela tiden. Så det är en väldigt förvirrande upplevelse som lämnar en med fler frågor och funderingar över vad som händer sen, med tanke på att det var bara ett crowdfundat avsnitt som ligger på en svag sexa på MyAnimeList.

[MathJuice]

Är nu tillbaka från ett maraton med Horizon in the middle of nowhere (eller är det ON the middle of nowhere?). Scellan har höga tankar om denna, så jag plockade upp den från backlogen och körde igenom den.

 

Upplägget kan nog vara en av det skummaste man varit med om dock. Så människan bestämmer sig för att utforska rymden, men kort efter att det ger sig iväg mot stjärnorna tappar de "kunskapen" om rymdfart. Vet inte hur eller varför, det bara blev så. Så det blir tvungna att återvända till Jorden som nu är obeboeligt förutom i Japan. Så hur fördelar man världens befolkning på den lilla ön? Jo, man skapar olika fickdimensioner som olika nationer kan leva i. Men hur får man tillbaka kunskapen om rymdfart? Enkelt, de rekonstruerar historien från början efter det så kallade "Testamentet". Men självklart när historien återupprepas så gör även gamla misstag och självfallet leder det till krig om den "riktiga dimensionen". Och där i kläm finns "nationen" Musashi och dess elever.

 

Lägg till att detta leder till att sci-fi och fantasy blandas så att vi har flygande skepp och Twitter i hologramform samt gamla traditioner och magi. Så vi har en serie med humor och politik blandat med actionäventyr och storskaliga slag med ninjor och samurajer, baseballspelare och mechas och där det även händer att man slåss med pengar! Första halvan, eller "säsong" som vissa säger, var lite starkare medan den andra fokuserade på att bre på resten av entouraget och bygga på det.

 

För att vara en rätt så dum serie så var den rolig att se rätt igenom. Jag håller nödvändigtvis inte med om att den är 10/10 som vissa MAL-användare säger, och jag håller inte med Scellans argument om nånting med kartongsmak. För jag hade roligt hela tiden när jag såg denna serie. Nu ska jag se Free!

[Sceleris]

För att vara en rätt så dum serie så var den rolig att se rätt igenom. Jag håller nödvändigtvis inte med om att den är 10/10 som vissa MAL-användare säger, och jag håller inte med Scellans argument om nånting med kartongsmak.

 

Jag ska inte ljuga och säga att jag helt förstår din smak, men jag förstår konceptuellt att vi kan ha olika tankar om det. Smak är ju subjektiv, och det gäller inte bara "A gillar komedi och avskyr skräck, B gillar skräck och avskyr komedi", utan kan också gälla mer... grundläggande egenskaper i berättelser.

 

Jag tror inte att man kan få med sig 100 % av alla människor i någonting. De flesta tycker t.ex. att det är bättre att leva än att vara död, men det finns folk som tycker motsatsen. Men allmänt så kan man säga att det är bättre att leva än att vara död.

 

Om vi tänker på vad berättarskap går ut på så finns nog en del idéer som de flesta håller med om: det är bättre att bry sig om vad karaktärerna i berättelsen känner och tänker och upplever, än att inte bry sig. Det är bättre att förstå vad som händer i berättelsen, än att inte förstå (förutom när det är för särskild effekt).

 

Huruvida man håller med om idéerna beror helt enkelt på hur man är skapt. Man kan tänka sig någon som av någon anledning avskyr berättelser som inte är förvirrande. Men de flesta vill kunna förstå, och tycker då att det är bättre att förstå än att inte göra det.

 

Det finns en massa "regler" som kommer av dessa idéer och vanliga effekter. "Show, don't tell" är ju den man alltid hör. Tanken är att man dras in mer i berättelsen om man (i en textberättelse) istället för "månen lyste" skriver "en glasbit vid kvarnen glittrade som en ljus liten stjärna, och en svart skugga av en hund eller varg rullade förbi som en boll". Eller, för karaktärer, att man inte skriver ut vad karaktärerna känner ("X blev arg") utan visar hur känslospelet påverkar deras beteende ("X knöt sin näve i fickan"). När det gäller en berättelse i stort så kanske det är mer effektivt att visa bakgrundshandlingen genom en kort dramatiserad sekvens istället för att en berättarröst maler på om världens historia i två minuter. (Som alternativ till dramatiserade sekvenser kan man väva in det naturligt i dialog.)

 

Ja, Horizon i mitten av ingenstans då.

 

Problemet för mig är inte att jag sitter och bockar av "regler" som Horizon bryter mot, problemet är effekten som seriens "brott" mot konventioner har på mig. Jag värderar t.ex. "harmoni": om saker ser ut som att de inte hör till samma berättelse, så har jag svårt att dras in i berättelsen och acceptera karaktärerna som karaktärer. Varje "regel" har undantag, förstås; ibland kan det vara avsedd effekt -- man ska inte se dem som invånare i samma värld -- men jag fick inte intrycket av att det var meningen i Horizon. Jag kände att serien ville ta karaktärerna och miljön som de är, men det kan jag inte.

 

Jag skrev det när jag såg första avsnittet, men jag kände inte att karaktärerna var utformade med någon som helst baktanke, annat än möjligtvis "det här hade varit coolt och det här tycker jag är sexigt och det här brukar alltid vara med i dataspel och det här hade varit komiskt och det här måste ju också vara med" etc. Jag är alltid villig att erkänna att min uppfattning kan vara felaktig, men jag har inte heller något förtroende alls för att serien fyller ut karaktärerna och gör dem trovärdiga (inom sina parametrar). Vad är slemklumpens personlighet och drömmar för framtiden? Vad är drakrobotkillens hobby? Det hjälper förstås inte att jag ogillar karaktärsdesignen; "snygga animebrudar" säger en del, men jag ser bara ballongbröst, omöjligt hår, och ful färgläggning.

 

Jag minns inte, men handlingen i första avsnittet kändes bara bisarr. Tanken var nog att man genom jakten och striderna snabbt skulle bekanta sig lite med miljöerna och karaktärernas nischer. Visst, det är inte en dålig idé, men det fungerar inte [för mig] med sådana icke-karaktärer i en sådan icke-miljö. Effekten för mig blir bara att helt absurda saker susar förbi utan betydelse, och grädden på moset är den där kontextlösa infodumpen under eftertexterna. Hela paketet får det att kännas som att skaparna antingen saknar viljan eller saknar förmågan att få mig att förstå och bry mig om vad som händer, och ingetdera alternativ gör mig glad.

 

Ibland tänker jag dock att jag borde se hela serien. För, jag vet inte, rättvisa. (Det kan nog faktiskt vara kul och intressant att analysera sina egna reaktioner och vad de beror på. Jag har tidigare funderat på att göra det med Gundam Reconguista in G.)

[MathJuice]

 Jag ska inte ljuga och säga att jag helt förstår din smak, men jag förstår konceptuellt att vi kan ha olika tankar om det.

 

Ibland tänker jag dock att jag borde se hela serien. För, jag vet inte, rättvisa.

 

Poängen är att ingen än mig själv ska förstå min smak, det är det fina i kråksången. Sagt av en som gillade EmuEmu också! =3

Du borde prova ett par tre avsnitt och eventuellt skimmande (som tumregel) innan du bestämmer ifall du vill droppa en serie. Jag säger inte att du kommer att tycka om Horizon för det, men kanske polera sitt betyg en aning. Enda gångerna jag brutit mod denna regel var med Super Sonico och Queen's Blade, men det fanns nog inget som skulle kunna rädda dessa i alla fall.

 

Tillbaka till ämnet så är jag klar med två till, en av dom Free! Den har varit i bakkatalogen ett tag nu men den var värd att plocka fram. En sportserie som inte hakar upp sig på sporten i sig utan de som utövar. Så Free blir mer av en bromancesaga som verkligen engagerar. Rekommenderar starkt till de flesta, låt er inte luras av muskelfasaden utan låt er överösas med känslor!

 

Nästa nöt, Ghost in the Shell Stand Alone Complex. I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg mycket av den första filmen (eller om det var originalet eller remaken som jag såg), men man känner igen sig ganska snabbt i alla fall. Så vad jag uppfattat så är Stand Alone Complex en dubbel mening som dels en handlingspunkt, men dels även en berättarsynpunkt. Vi har två typer av avsnitt: Stand alone är ensamstående episoder som likt en vanlig TV-serie inte slaviskt kräver att man följer med från tidigare avsnitt. Sen så har vi Complex som följer huvudhistorien om "The Laughing Man".

Upplägget kan diskuteras då man hoppar mellan fristående avsnitt och huvudhistorien frenetiskt. Lägg till att det är mycket politik och en hel del mindf*ck så den kan vara påfrestande att hänga med ibland. Men som seriens främsta styrkor var dess scensättning, musik, actionsekvenser och de fristående avsnitten (där jag i min mening hade som mest roligt). Och Tachikomas förstås!

[Sceleris]

Poängen är att ingen än mig själv ska förstå min smak, det är det fina i kråksången.

Njaa. Jag håller både med och inte med om att smak inte ska förstås, generellt alltså. (Om du personligen inte vill att specifikt din smak ska förstås alls så är det en annan sak.)

 

Jag håller med på så sätt att smak inte ska förstås på qualia-nivå, så att säga. Liksom, jag gillar inte smaken av fisk. Jag och en annan person kan äta samma fisk och (förmodligen) känna samma smak, men ha två helt olika reaktioner. Jag tolkar smaken som illa, och den andra personen tolkar smaken som god, och vi kan fundamentalt inte begripa hur respektive persons tolkning fungerar. Där är det ingen idé att diskutera.

 

(Qualia-nivån är alltså dit man kommer när man inte längre kan besvara frågan "varför?": Jag gillade inte film XYZ. Varför? Det var en skräckfilm, och jag gillar inte skräckfilm. Varför? För att jag inte uppskattar känslan av rädsla. Varför? För att jag inte uppskattar känslan av rädsla. Varför? För att jag inte uppskattar känslan av rädsla. Etc.)

 

Men jag håller inte med om att smak inte ska förstås på högre nivåer. I fiskliknelsen så kanske det serveras en viss maträtt innehållande fisk. Jag och en annan person smakar på rätten. "Usch" säger jag, "gott" säger den andre, och vi vänder oss förvirrat mot varandra. Om vi bara stannar där så blir vi inte klokare, men om vi diskuterar våra utgångspunkter så kommer vi att förstå varandra bättre. Jag kanske säger att kryddningen är god, men att jag fundamentalt ogillar fisksmak och känslan av lös matkonsistens i munnen, medan den andre förklarar att hen å sin sida gillar fisksmaken och tycker att krämigheten är behaglig. Vi skakar hand som goda vänner, enade om att vara oeniga.

 

Jag varken kan eller vill tvinga folk att sträva efter lägre (mer grundläggande) nivåer -- högsta nivån är något i stil med "XYZ är bra" --, men med mitt inlägg ville jag förklara mina utgångspunkter, dels för att min kritik faktiskt blev omnämnd, och dels för att det är ett sånt intressant ämne eftersom kvalitetsfrågan om Horizon har så olika svar beroende på vem man frågar.

 

Jag tycker helt enkelt att det är intressant att höra vad folk tycker. :P

[Volbla]

Tillbaka till ämnet så är jag klar med två till, en av dom Free!

 

Såg du båda säsongerna? Jag gillade andra bättre, men jag har hört någon tycka tvärtom.

[MathJuice]

Såg du båda säsongerna? Jag gillade andra bättre, men jag har hört någon tycka tvärtom.

Är halvvägs genom Eternal Summer, så kan inte säga direkt på rak arm. Men av erfarenhet av tidigare KyoAni-baserat så är chansen stor att den andra säsongen ger nog bäst avkastning.

[Zodd]

Har sett Prison School efter att ha läst större delen av mangan. Jag har aldrig blivit förtjust i sådant som har mycket ecchi/fan-service, men måste erkänna att jag gillar både mangan och animen.

 

Intrigen är riktigt dum egentligen, och den saknar realism, men man får väl se den som att den äger rum i ett knasigare parallellt universum. Pirson School centrerar kring en japansk high-school som endast varit till för tjejer fram till nu när den blivit könsneutral och då tagit in ett litet gäng killar. Skolan har ett slags fängelse som man kan hamna i istället för att bli relegerad om man inte uppför sig. Fängelset vaktas av ett studentråd som består av sexiga tjejer. Dessa drar sig inte för att ge killarna rejält med stryk när de hamnar där.

 

Jag uppskattar faktiskt humorn som bitvis är genialisk, och karaktärerna är bra mer intressanta än vad jag räknat med. Animen följer mangan nästan ruta för ruta, det kan man såklart tycka vad man vill om. Animeringen är högklassig bör tilläggas.

 

Animen är bra, men jag vågar inte rekommendera den. Se på egen risk.

[Sceleris]

Blame! Filmen på Netflix, baserad på en ascool manga från skaparen av Knights of Sidonia (också på Netflix): miljön är en gigantisk teknologisk labyrint, och vi följer en grupp människor som försöker överleva trots de robotar vars uppgift är att döda dem. Deras bys räddning från svältdöd är den superbeväpnade vandraren Killy och den forntida forskarcyborgen Cibo.

 

Eftersom det är 3DCG-anime från Polygon Pictures (Sidonia, Ajin) så lider den av dålig bildhastighet (de har ju inbillat sig om att det ser bättre ut när de renderar i låg FPS för att efterlikna vanlig anime...  ), och karaktärerna -- särskilt i bakgrunden -- kan se ut som livlösa dockor, men i övrigt ser det faktiskt rätt bra ut.

 

Handlingen, om man bortser från backstoryn, är konventionell: en grupp människors liv hotas, men en främling erbjuder en sista chans till överlevnad om de bara vågar riskera livet. Lite motgångar, lite överraskningar, en lätt beundran mellan den lokala flickan och den mystiska främlingen. Fast den är entonig, och tonen är "mörk hyper-scifi"; det är inget av Sidonias bisarra inslag av humor eller romcom -- fast det är inte heller cyniskt eller nihilistiskt.

 

Så det är som ett långfilmslångt urplock ur Killys långa resa i originalserien, fast lite omskrivet, och med lite inkastade förklaringar som jag gärna hade klarat mig utan. De är något klumpigt framlagda, och tillför inte mycket. På sätt och vis gör de saken nästan mer invecklad.

 

Men det är ballt. Sån här hyper-scifi är ball, och det kommer inte så många scifi-animefilmer av detta snitt. 7/10 känns som ett rättvist betyg.

[Jiicoos]

Precis som Sceleris skrev, så har jag också sett färdigt på Blame, Jag läste lite på mangan men blev skeptisk när jag såg namnet "Killy" vilket gjorde att jag inte fortsatte. Jag tyckte däremot att den var bra, fick en redig känsla av Matrix ( inte 1an men 2an,3an) när jag såg på den. Gillar man mörk sci-fi så kommer man förmodligen gilla den.

 

3DCG- men tyckte den såg bra ut, stundvis var det redigt fina bilder.

 

Gav den också 7/10 helt klart sevärd och hoppas Netflix fortsätter satsa på anime filmer.

[Sceleris]

Såg klart Tengen Toppa Gurren Lagann. Jag har inte sett den sedan den sändes, för tio år sedan. (Tio år? Herregud.) I början av serien var jag skeptisk, men efter några avsnitt var jag fast. Det var vi många som var. Serien skapade så många memer och minnesvärda citat, och satte djupa spår i animefandom världen runt.

Det kändes lite nervöst att se om. Denna gång såg jag med min bror, som inte hade sett den förut. Var den så bra som jag mindes?

Svar: ja. Absolut. Gurren Lagann har så mycket fantasi och energi och humor och värme och goda budskap; lekfull design av karaktärer och robotar och djur, toppenmusik, skarpa teckningar och starka färger, högklassanimation med spännande regi, bra karaktärer och karakterisering (Nia var t.o.m. bättre än jag kom ihåg henne!), stark manusstruktur.

Man dras så mycket in i berättelsen och figurernas öden, och slutet är så fantastiskt tillfredsställande och bitterljuvt och välförtjänt. Genuint rörande.

2007 gav jag Gurren Lagann betyget 9/10.
2017 ger jag Gurren Lagann betyget 9/10.