Vilken anime såg du klart senast?

[Truly]

Battery - 3/10 - Gillar vanligtvis sport anime men den här var då hemskt tråkig. 

Servamp - 4/10 - Dramatiska vampyrer.

Time Travel Shoujo - 6/10 - Lite educational, inget fel med det.

Handa-kun - 7/10 - Inte alls lika bra som Barakamon men fortfarande riktigt kul.

Gyakuten Saiban - 5/10 - Lite kul även om jag inte spelat mycket Ace Attorney.

Love Live! Sunshine!! - 4/10 - Inte nog med att vi ska rädda skolan vi är fangirls också.

Shokugeki no Souma: Ni no Sara - 7/10 - Perfekt när man sitter och äter skräpmat.

Rewrite - 3/10 - Ännu en Key besvikelse, men inte fullt lika illa som Little Busters.

Qualidea Code - 5/10 - Plot twisten gjorde den lite intressant.

Tales of Zestiria the X - 7/10 - Helt klart den finaste serien för säsongen och en bra story på det.

Fukigen na Mononokean - 6/10 - Brukar annars var ganska trött på typiska japanska monster och allt, men den här var riktigt mysig.

Orange - 8/10 - Suwa är en man värd att gå gay för.

Mob Psycho 100 - 7/10 - Samma humor som i OPM, aldrig fel.

Active Raid 2nd - 5/10 - Mer intressant än första säsongen men slutade väldigt abrupt.

 

Bara några få kvar

 

16/09/28

Cheer Danshi!! - 4/10 - Lite upp och ner med en del val som förstörde en annars intressant serie. 

 

16/09/30

Danganronpa 3 - 5/10 - Despair verkar inte så illa.

D.Gray-man Hallow - 7/10 - Road<3

Thunderbolt Fantasy - 6/10 - Storyn var garbage men allt annat var guld.

Nejimaki Seirei Senki: Tenkyou no Alderamin - 8/10 - Säsongens bästa, behövs mer snarast.

91 Days - 6/10 - Lugnt mys med maffian.

[MathJuice]

Fate/kaleid liner Prisma Illya 3rei!!: Miyu blir kidnappad till en annan värld och Illya och gänget måste rädda henne. Låter simpelt, eller hur? Nja, i sann Fate-universumanda blir det mer och mer förvirrande och slutar i en cliffhanger med många frågor på lut. Jämfört med tidigare säsonger känns det lite mediokert och stelt. Den nya världen är även den tom, enformig och uppgiven vilket drar ner helhetsintrycket lite.

 

Jesus Christ, ibland undrar jag om ens Type Moon vet vad som händer i deras universum...

[Volbla]

Till och med i en serie som redan har magi så kan de inte undvika "och då transporterades huvudkaraktären till en annan värld"!

[Volbla]

Jag kände för att se på något bra och kollade upp vilka varit de mest populära serierna de senaste två åren. Det stod mellan Re:Zero, Erased och Mob Psycho 100. Jag valde Mob Psycho 100 för det är den enda av dem jag inte hört någon snacka skit om.

 

Jag gillaren. Den var snygg och egen och kul och sånt. Men det jag tror jag uppskattade mest är att den hade en ganska väl hanterad moralkaka, mest personifierad av mentorn Reigen. Det var inte som de mesta dylika actionäventyr nu för tiden. Det var... jag vet inte om jag vill säga "mera vuxet". Det är väl fortfarande ett ämne riktat mot typ unga tonåringar. "Mera moget" kanske. Det här är inget sketet lättromanmanus. Det här är typ riktig film! Ibland glömmer jag bort att anime kan vara riktig film.

 

Jag gillade det här bättre än vad jag läst än så länge av One Punch Man, mest för att det här känns mer planerat. OPM börjar bara som ett skämt och blir en serie. Mob Psycho var en serie från första början. Jag uppskattar planering.

 

Nu är frågan om det finns några fler bra serier

[MathJuice]

Jag har nu sett klart Rail Wars. Jag är nog den enda som tyckte om den serien...   

Temat är ecchi/harem blandat med actionäventyr, vilket kanske inte faller många i smaken. Till dess försvar kan jag säga att temat med tågmiljö är (i min mening) uppfriskande och att huvudkaraktären faktiskt står ut mer än i andra haremserier. Animationen är också riktigt stilren. Så ja, en perfekt serie för mig då jag A) gillar tåg och tågmiljöer och B) är ganska van med vad haremserier kastar mot en. Kan då säga att det inte är det värsta som hänt inom modern animé som de flesta säger att den är.

[Volbla]

Har du sett Yama no Susume? För jag tycker den är typ så om du byter ut harem och tåg mot moe och bergsbestigning.

 

Andra säsongen åtminstone, som var en hellängds tvserie.

[MathJuice]

Tog ett litet dipp i Susume och blev förvirrad över hur de skiljer sig mellan de olika säsongerna, som om ena var en spinoff. Kanske inte håller för båda men vi får se då Kana Asumi är med och lyser upp.

 

En serie som jag körde färdigt var Charlotte. En värdig serie från Key studios som har enastående karaktärsbyggande. Inte lika starkt som Angel Beats eller Clannad men med viss briljans. Dock så ändras momentumet efter att en ny trope som jag avskyr introduceras (

tidshopp

). Sen så kan man tycka att det wrappar ihop allt lite väl behändigt. Men annars så är det en riktigt sevärd serie i äkta Key-stil.

[MathJuice]

Eftersom vi har vår egna julkalender angående Toradora så tänkte jag passa på att äntligen se klart den. Jag stannade vid avsnitt åtta eller nio och hade helt glömt bort den. Den börjar som vilken romantisk komediserie som helst, men det här kaninhålet går djupare än man tror. Så ärligt, så brutalt, så alldeles underbart! En värdig klassiker. Jag fick något i ögat nån gång också...

[Sceleris]

Eftersom vi har vår egna julkalender angående Toradora så tänkte jag passa på att äntligen se klart den. Jag stannade vid avsnitt åtta eller nio och hade helt glömt bort den. Den börjar som vilken romantisk komediserie som helst, men det här kaninhålet går djupare än man tror. Så ärligt, så brutalt, så alldeles underbart! En värdig klassiker. Jag fick något i ögat nån gång också...

 

Varför såg du den inte som julkalender då? ( '3')

[MathJuice]

Varför såg du den inte som julkalender då? ( '3')

Orkade inte vänta, ville binga klart det hela innan känslorna tar över. 

[Sceleris]

Volleybollserien Haikyû 3 slutade igår. Det var bara en 10-avsnittsserie -- vilket var ett bra val, för serien täckte bara en enda match.

 

Och vilken jävla match! Haikyû är verkligen ett prima exempel på hur bra en sportanime kan vara. Figurerna är lätta att tycka om, och det är en god balans mellan träning och karaktärsmotivation och matchspel, och lätt humor. (Med karaktärsmotivation menar jag t.ex. matchscener som sådana med en motståndare med en stil som man först inte kan acceptera som "korrekt", och sen får man en flashback som gör att man faktiskt empatiserar med karaktären.)

 

Och matcherna är fantastiska, det är som välkoreograferad action, där övertaget i striden går fram och tillbaka på olika sätt. Och det drivs av passion och hård träning. Och det är toppanimation med spännande, skiftande perspektiv, och effektfull regi. Typ greppet där serien går från ljud och rörelse och intensivitet till pausad tid och tystnad i ett avgörande ögonblick, med effekten att det är så jävla spännande att man inte ens vågar andas förrän ögonblicket är över. Mer än en gång har jag känt impulsen att bokstavligt talat applådera åt Haikyû.

[Sceleris]

Jag vet inte hur länge det varit sedan jag såg en hel animeserie på en och samma dag -- kanske så länge som fem år? -- men igår såg jag igenom Overlord.

 

Det är alltså serien som en framtida fantasy-VR-MMO-gamer som sitter inloggad på sitt gamla favoritspel och minns sitt mäktiga skurkgilles storhetstider inför spelets slutgiltiga nedstängning. Men spelet stängs inte ner, utan istället blir det verklighet, och han och hans datorstyrda karaktärer börjar leva i en värld som dock inte heller är spelets.

 

Det som följer är utforskning och maktdröm ("power fantasy"), alltså berättelser mindre inriktade på att visa karaktärer som växer genom svårigheter och mer på att visa karaktärer som är coolast och starkast och gör alla imponerade.

 

Lättromanbaserad, så det är en del långsamma scener med karaktärer som står och pratar detaljer (och därför vann den nog på att sträckses), och serien i stort får inte så jättemycket gjort, men som maktdröm är det ganska kul. Ibland så överdriver såna här serier huvudpersonernas stoicism -- hen är ju så cool och så stark så varför ska hen då ha sådana defekter som "medkänsla" och "ånger"! -- och Overlord angränsar till den överdriften ibland, men det får lite motbalans t.ex. när han är snäll, eller när han panikskäms över den pinsamma datorstyrda figur som han själv skapat.

 

När det finns en människa bakom monstermasken så finns det något att heja på, vilket alltså lönar sig i maktdrömscenerna: någon säger att han är en svag fjant, och när han visar att han är mäktigare bortom deras vildaste drömmar så flinar vi och tänker "där fick du så du teg". Det är barnsligt, men det är kul.

[Sceleris]

Jojos bisarra äventyr del 4: Diamond is Unbreakable. Den har sina roliga sidor -- främst för att den är så, ja, bisarr --, men jag förstår inte alls hur den kan vara så omtyckt som den verkar vara. Den är så överförklarande att det oftast tar udden ur annars spännande scener. Jag antar att antingen så är det inget som fansen märker av, eller så tycker de bara att det är ännu roligare.

 

Den slutade inte som jag hade tänkt mig. I [spoiler=avsnitt 15]så säger Jôsuke att han har en likadan frilla som personen som räddade hans liv när han var barn. Men silhuetten av den räddaren såg ju precis ut som Jôsuke, så jag trodde att han skulle resa bakåt i tiden

. Men det hände aldrig. Kanske är något som återkommer i Jojo del 5 eller senare? En annan sak som jag antar återkommer är

osynliga bäbisen

.

 

Ser fram emot en animeversion av del 5 härnäst!

[Jiicoos]

Jojos bisarra äventyr del 4: Diamond is Unbreakable.

 

Jag tror den blev omtyckt för att the good guys är inte så jätte goda om man jämför med många andra serier, Sedan så kommer de en del oväntade scener där vissa av dem faktiskt är rätt råa och kan ge en mindre chock vilket också är rätt ovanligt hos andra serier.

 

Tycker de har gjort en bra blandning i serien , med komedi till slagsmål scenerna , men även mindre saker som gör den rätt intressant som de brukar ha ett moment där de förklarar en stadsdel eller plats från staden, kan kännas meningslös men jag uppskattar det.

 

Drifters ,

 

avslutades precis också , Gillar ni Hellsing , främst OVA:n så är de samma stil som drifters är ritad i.

Tyckte serien var rätt klockren även om jag hade velat se betydligt mer , för de kommer inte så långt i serien, men tror mangan är på ch 60-70 något så förmodligen därför. Serien handlar om ett alternativt universium med alver,dvärgar , orcs och liknande där människor som är historiskt kända våran värld har hamnat precis innan de dör. Dessa personer påverkar sedan den här alternativa världen, Det är mer eller mindre gjort för att bli väldigt intressanta fighter och strategiska slagfält.

 

 

Känner de har tagit med rätt kontroversiella karaktärer från historien också , som Hitler hade varit han som kom och enade människorna. Sedan går de spekulationer om att the black king är jesus

.

[Jiicoos]

Saiki Kusuo no nan

 

Det handlar om en psychic med otaliga krafter , röntgensyn tankeläsning, han har helt enkelt de flesta krafter man kan tänka sig. Tvisten här är att han inte vill sticka ut eller förlita sig på sina krafter, det vill säga han gör sitt bästa för att inte sticka ut och leva ett normalt highschool liv. Detta skapar en del roliga situationer samt att den är rätt lättsam då avsnitten är korta 5 min per avsnitt, sido-karaktärerna är minst lika rolig som huvudpersonen om inte bättre. kom på mig själv att jag satt och hoppades varje avsnitt att hans "kompis" Nendou skulle dyka upp.

 

Ser fram emot säsong 2

[Sceleris]

Saiki Kusuo no nan

 

Det handlar om en psychic med otaliga krafter , röntgensyn tankeläsning, han har helt enkelt de flesta krafter man kan tänka sig. Tvisten här är att han inte vill sticka ut eller förlita sig på sina krafter, det vill säga han gör sitt bästa för att inte sticka ut och leva ett normalt highschool liv. Detta skapar en del roliga situationer samt att den är rätt lättsam då avsnitten är korta 5 min per avsnitt, sido-karaktärerna är minst lika rolig som huvudpersonen om inte bättre. kom på mig själv att jag satt och hoppades varje avsnitt att hans "kompis" Nendou skulle dyka upp.

 

Ser fram emot säsong 2

 

Ditto på att ha sett klart. Tycker egentligen att det är något med den, mangan inräknat, som känns ganska fattigt -- kanske teckningarna, kanske att humorn är lite för "liten" för min smak? --, men jag gillar den. Kanske för att jag gillar berättelser med parapsykiska förmågor. (Jag såg ju till och med allt av Heroes, den amerikanska skräpserien!) Och då och då så lockar Saiki faktiskt fram ett skratt eller två. Jag uppskattade att kunna se ett femminutersavsnitt om dagen.

[MathJuice]

Dags att sammanfatta höstsäsongens och årets sista sju serier:

 

 

 

Kaijuu Girls: En spinoff på Ultraman (?), Kaijuu Girls fokuserar på monstren från serien. Deras själar vilar inombords hos flickor runt om i världen och en organisation skapas för att träna dem att hantera deras krafter. Vi följer Aki, Reika och Miku under deras tid i "kaiju akademin" där dom får lära sig värdegrunderna av att vara en Kaijuu Girl.

 

En serie som handlar om hjälteträning med en liten twist i och med att man i princip tränar Godzilla till att bli som Stålmannen. Dom får även lära sig hur man kan utnyttja Tinder som träning för hur de aktiverar sina krafter (*SwipeSwipeSwipe * ) . Annars följer den standardformen för slice of life i att det är de små sötsakerna som räknas. Det som sticker ut mest är animationen som visar ett chibi-samhälle med varma färger och en lite ovanligare men rolig animationsstil. Serien i sig är kort så den gör sig lätt att sätta sig in i. Gillar du charm finns det gott om det här.

 

 

 

Drifters: 1600-talet. Slaget vid Sekigahara. Vi ser samurajen Shimazu Toyohisa vandra planlöst genom en skog, med blod rinnande från hans sår. Just som han är på väg att förgå hamnar han i en korridor med massor med dörrar och ett skrivbord mitt rummet. Bakom skrivbordet sitter en man och läser en tidning. Mer hinner inte Toyohisa ta in innan han sugs in i en av dörrarna och hamnar i en helt ny värld. Där möter han andra som varit med om samma upplevelse och har blivit namngivna "drifters". Nu som en drifter i en främmande värld kommer hans kunskaper att sättas på prov mot ett nytt hot...

 

Nog är det en serie gjord av Kouta Hirano allt! Det verkligen andas honom, och på ett bra bättre sett än senaste Hellsing OVA:n. Serien i sig kan sammanfattas som inslag av Hellsing blandat med vissa principer av Fate/Stay Night-universumet. Det är en serie som verkligen flänger med historia och historiska personer/händelser. Bitvis känns det som att man inte hänger med alla referenser och ibland gör det en Tarantino; exponering via dialog på ett sätt som bara Quentin Tarantino kan. Och jag är inte så förtjust i honom så naturligtvis känns det ibland lite trögt och dumt.

 

Det som verkligen lyfter serien dock är karaktärerna och deras kemi mellan varandra. Detta gäller särskilt för Toyohisa som verkar ha ett mål samtidigt som han inte bryr sig om småsaker, vilket irriterar alla omkring honom. Speciellt livligt blir det mellan honom och Nobunaga som verkligen får en att njuta. Förutom karaktär så har serien även action och brutalitet i sann Hirano-anda, och det är något som många uppskattar. Ett måste för de som vill ha en mer belönande och fantasybetonad Hellsing Ultimate.

 

 

 

Hibike! Euphonium 2: Jakten mot nationella skolorkestertävlingen fortsätter. Det finns mer sår som rivs upp och sätter stämningen i gungning. Vad hände egentligen i förra årets trupp? Och vad för förflutet har Taki-sensei?

 

När KyoAni träffar bollen så är det en homerun, speciellt med Euphonium-serien. Den känns så naturlig och realistisk i utförandet. Det var någon som nämnde att serien skapar en atmosfär där ingen är speciell. Just så känns det! Kumiko må vara huvudpersonen, men hon behöver inte vara katalysatorn för allt som sker runt om. Det känns som sagt naturligt och väldigt bra utfört. Utöver detta så är animationen, musiken och dramat på topp. Du kommer må bra och du kommer gråta, men främst av allt så kommer du älska Hibike! Euphonium.

 

 

 

Keijo!!!!!!!!: Den nya kampsporten för tjejer, i Keijo ska man knuffa bort sin motståndare från en arenaliknande ponton mitt i en pool. Men de får bara använda sina bröst eller sin rumpa! Vi får följa Nozomi Kaminashi när hon går på Keijogymnasie och satsar på att köra professionell Keijo.

 

Det är Free möter JoJo's Bizarre Adventure fast med tjejer. Keijo är en serie som driver med det mesta och är oseriöst...men gör det så med bravur. Det är roligt och det är i sann sportsanda och helt överdrivet till max. "Asstronomy & Boobology"? Check! "Attack on Hip"? Japp! "Gate of Bootylon"? Hell yes!

 

Vissa har klagat över att ytterligare en serie med fanservice kommer och förstör animé. Till dessa säger jag bara: "Yare yare daze." Keijo bryr sig inte om någonting och driver med allt, de vill bara ha roligt. Och de vet att när de har roligt så har vi som tittare roligt. Serier som tar sig för seriöst eller missar poängen när det gäller fanservice saknar även viktiga aspekter för att underhålla tittaren. Jag har sett hur folk har vänt helt om efter ett par avsnitt av Keijo och sagt att "det här var inte så pjåkigt ändå". Dumt kul och räddaren av animé, det är vad Keijo står för! Du som gillar JoJo, du som gillar fanservice, eller du som gillar dumt och roligt, du kommer gilla denna serie.

 

 

 

Shuumatzu no Izetta: Vi befinner oss mitt under andra världskriget då Tyskland utför sin patenterade blitzkriegsoffensiv mot sina grannar i Centraleuropa. Nu har det siktet mot den lilla monarkin Elystadt (Österriket). Kronprinsessan Fredericka söker febrilt stöd från de allierade för att rädda sitt kungadöme och sitt folk. Plötsligt stöter hon utav en slump på Izetta, en gammal barndomsvän från förr...och den sista nu levande häxan.

 

När jag såg serien så fick jag en Ghibli-känsla. Jag vet inte hur eller varför, men den fanns med genom hela serien. Kanske tack vare det faktum att det är en av de bäst regisserade verk jag sett på länge. Man fick inlevelse och känsla inbakat i ett stort äventyr samt massvis med karaktär och rikligt med plot twists som håller spänningen uppe. Animationen kanske inte är det bästa du har sett, men den är varm, naturlig och inlevelserik (typ Ghibli igen). Men en sak som riktigt stod ut var musiken. Episka orkesterstycken med en kör som verkligen skapar inlevelse och känsla. Denna serie är ett måste för nästan alla som beger sig ut på animéhavet. När du ser det så kommer du också få en känsla av Ghibli.

 

 

 

Watashi ga Motete Dousunda: Kae Serinuma är en skoltjej som är överviktig och en smygotaku, med specialisering på boys love. När hennes husbando dör i senaste avsnittet av Game of Thrones hamnar hon i nörddepression i veckor. När hon väl visar sig igen visar det sig att hon har gått ner i vikt och blivit en riktigt söt tjej. Kommer hon klara av livet som skolans nya sötis, särskilt nu när hennes närmaste killkompisar vill vara mer än bara vänner?

 

En haremserie med omvända roller. Har man erfarenhet från tidigare haremserier så ser man likheter samtidigt som nya vyer dyker upp som man kanske inte stött på. Det är också roligt att se nya karaktärer i nya positioner. Även om det är likt saker man sett tidigare så är denna serie fylld med karaktärer man kommer att gilla. Den utgår främst att vara roligt och det lyckas den bra med.

 

Det är ännu mer lustigt när man hör Serinuma prata för första gången, bara för att få reda på att Yuu Kobayashi är hennes VA (Katsuragi från Senran Kagura, Yokoshima-sensei från Seitokai Yakuindomo med mera). Det är verkligen lyftande att ha henne med när serien blir kaotisk och tokig och hon verkligen spinner på alla cylindrar. Stenkul reverse harem med (för mig) nya vinklar och nya sätt att skratta på.

 

 

 

Brave Witches: Efter händelserna i första säsongen av Strike Witches vänder vi oss nu mot östfronten och Orussia. Hikari Karibuchi är en ung häxa i träning som vill bli likt sin storasyster och slåss med henne mot Neuroi-hotet. Nu får hon sin önskan uppfylld när hon lämnar sitt trygga hemland Fusou och styr kosan mot St. Petersburg och hennes nya hem: 502:a Joint Fighter Wing, the Brave Witches.

 

Jag lovar att de två första avsnitten av varje säsong har samma formula, det går bara inte att förneka nu. I och för sig är serien väldigt lik sina föregångare på flera sätt men det är ju dumt att ändra på ett vinnande koncept. Det som snappas upp nu är att vi sakta men säkert inkluderar bitar från det expanderade universumet, och det ger hopp för nya serier och koncept i sagan. Kanske görs en serie av mangan Fusou Sea Incident eller rentav en helt ny serie om markhäxor eller trupperna i Afrika. Det finns helt enkelt mer att ta ifrån, vilket gör mig glad.

 

För en som är ovan med Strike Witches så kan man sammanfattningsvis säga att det är en serie om värme och kamratskap mixat med äventyr delvis baserat på verkliga händelser och personer under andra världskriget...fast utan Hitler och istället slåss man enat mot ett utomjordiskt hot...och det finns häxor och magi...och dom har inga byxor av någon anledning . Men annars så är det ett "feelgood" krigsdrama med värme och humor. Vackert animerad med landskapen som man tidigare sett i krigsfilmer och alltid gillat och tematisk musik som verkligen för en tillbaka. Och Brave Witches bygger på arvet bra, och trots vissa likheter med tidigare utgåvor skapar den en egen identitet. Vi får även se cameos från 501:a, mer säger jag inte då det kan vara spoilers. Prova ett par avsnitt och om du tycker om serien så finns det mer i form av totalt tre säsonger, en tre episodisk OVA och en långfilm. Och mer kommer det förhoppningsvis bli...

 

 

 

Det var nog det sista för i år. Förhoppningsvis får vi mer bra serier 2017. Men tills dess; Gott nytt år och god fortsättning!

[Sceleris]

Min första animu för i år blev Fate: Grand Order: First Order, en prequel/introduktion till mobilspelet. Storyn är att en magiteknisk organisation med FN-stöd har magiteknik för att se om civilisationen kommer att gå under, och när de ser att det ska hända och att orsaken ligger i den vanliga Fate-staden i det förflutna så tänker de skicka folk bakåt i tiden. Men saker går åt helsike och en oanmärkningsvärd snubbe måste rädda världen.

 

Den såg väl okej ut och så, men det var ganska generiskt och svagt, och förutom en

ond Arthuria-Saber

så var det inget som fick mig att känna att jag kan vara glad som såg denna 70 minuter långa tevefilm.

[Sceleris]

Såg klart Kuromukuro på Netflix, serien om en mecha-beväpnad samuraj från 1500-talet som måste avvärja en utomjordisk invasion i nutiden.

 

Vad lustigt det känns att se på anime med svensk text! Eller, ja, oftast så känns det inte så mycket alls, det är mest bara naturligt -- vilket är det lustiga. Fast det är en del felöversättningar (troligtvis då det är en andrahandsöversättning från engelskan) och konstiga uttryck.

 

Serien i sig är småkul. Det är en del såna där situationer som man först inte reagerar på, men om man tänker efter så är det ganska bisarrt. Och ibland är den lite märklig, lite -- ytterst lite! -- som en Tomino-serie, med karaktärer som beter sig oväntat eller saker som betonas på ett sätt som kan vara svårt att sätta fingret på.

 

Men småkul, som sagt. Opretentiös sci-fi.

[Sceleris]

Nu har jag äntligen, äntligen sett! Åtminstone sex avsnitt. Och, om ni minns reglerna, så ska man skriva om vad man sett här i tråden innan man får ge eller få ytterligare "order".

 

Så, Shiki, alltså. Anime från 2010, baserad på drygt ett årtionde äldre roman av Fuyumi Ono, som också skrev böckerna bakom Ghost Hunt (spökig exorcistanime) och den hyllade Twelve Kingdoms (episk "annan värld"-fantasyanime). Hennes make skrev boken bakom animeserien Another.

 

Serien handlar om en avlägsen, halvisolerad by, runt 1300 invånare, där folk börjat dö i en mystisk sjukdom, och man följer flera karaktärer som nystar i omständigheterna.

 

Jag kan inte säga att jag känner något särskilt inför serien så här långt (en fjärdedel in). Flera av karaktärerna är arslen, och så är tiden hos dem uppdelad. Det blir ganska distanserat. Serien kan jämföras och kontrasteras med Higurashi: en isolerad by där konstiga saker händer... men i Higurashi är det fokus på en kille och hans lilla grupp vänner. Det blir dem man bryr sig om.

 

Det är klart, det är lite annan ton på Higurashi. Där ska egentligen alla vara misstänksamma. I Shiki är det ingen av byborna som vet vad som pågår -- fast den nyinflyttade familjen är ju klart suspekt.

 

Vad jag gillat bäst hittills i Shiki är nog doktorn och hans undersökningar, för att det känns underbyggt i och med hans namedroppande av medicinska termer. (Fast det är ganska dumt att han inte tillkallade myndigheterna så fort indicierna för en sjukdom blev så stora. Nåja.)

 

Sex avsnitt in så ligger Shiki på ungefär 6/10, men jag ser vidare.

Nu har jag sett klart.

 

Det var en aningen irriterande serie att se på. Okej att nästan alla är arslen, men inte att de är så jävla dumma arslen! Ni vet när man ser på en skräckfilm och får sitta i soffan och tänka hur korkad huvudpersonen är som, säg, inte ringer polisen när han vet att mördaren är i huset? Eller mer allmänt, filmer där missförstånd tillåts ske för att personer inte kan hålla i samtal med varandra? Shiki är typ så, fast det är 20 idioter.

 

I skräckfilmer så vet vi ju att det inte hade blivit någon film om polisen hade kommit och tagit fast yxmördaren direkt. Och dramat blir kortklippt om alla är rationella och utövar god kommunikation. Men det behövs motivation. Kanske huvudpersonen misstror polisen av någon anledning. Kanske den som blir missförstådd låter sin stolthet komma ivägen för en försoning. Det behövs särskilt motivation till idiotin när man bollar med två dussin karaktärer!

 

Tag t.ex. seriens doktor, som sakta men säkert börjar förstå vad det är som händer. Trots att han vet vad som händer, och hur "sjukdomen" kan motverkas, så låter han folk undvika hans vård fastän han vet att de undviker vård mot sin riktiga vilja. För att, eh, de uttryckligen ber om det. Patientens frihet är tydligen viktigare än patientens liv -- fastän han vet att situationen är extremt abnormal och att patienten inte är vid sina sinnens fulla bruk.

 

Det, samt det att han inte tillkallat myndigheterna vid första misstanke om epidemi, påminner mig lite om mangan I Am a Hero, som handlar om en skjutbaneintresserad mangatecknare som försöker överleva ett zombieutbrott: trots att samhället kollapsar, trots att folk till synes blivit galna (vi vet att de är zombier) och försöker mörda alla de ser, så är han väldigt petig med reglerna vad gäller sitt hagelgevär och sådant som att bryta sig in i varuautomater.

 

Shiki hade goda sidor också. Den var väl intrigmässigt småintressant -- "hur ska det gå", liksom -- men det för mig allra främsta med serien är nog det tematiska, om sådant som dödsångest och religionens roll och människa-monster-dualitet och annat. Det finns en del där att diskutera. Hur ska man förhålla sig till döden? Inte bara det att var och varenda enskild människa kommer att dö, utan också att allt kommer att upphöra så småningom. Ska man ge upp? Kämpa emot? Hänge sig till tron? Eller acceptera?

 

Eller nä förresten, det främsta med serien var gubben i spritbutiken, han var tuff.

[Klona]

När jag tittade på den förut så reagerade jag inte på något av det du skrev om men jag reagerade nu på att jag inte alls hade reagerat på dem. Precis som du säger så tycker man att läkaren (eller någon annan för den delen) borde ha kontaktat någon myndighet när folk börjar dö i en abnormal takt och många av dem har liknande symptomer. Kanske är det någon mentalitet på landet att de minans ska klara av det där själv eller något liknande egoistiskt men även om det hade varit så så hade jag inte köpt det idag. 

 

Oftast när jag går tillbaka och tänker på serier jag har sett så undrar jag hur jag skulle reagera på att se dem idag och även om jag har positiva erfarenheter av att titta om på verk så kan jag tänka mig att det är en del som jag inte alls skulle uppskatta lika mycket nu som då, kanske är Shiki ett sådant exempel men än har jag för många osedda serier som jag vill se innan jag börjar se om den.  

[MathJuice]

Såg för ett tag sen Tawawa on Monday. Den var väldigt speciell men ville inte grubbla för mycket på det, förrän nu när One Room börjat rulla...

 

Tawawa är en slice of life med olika historier om människomöten (man möter kvinna). Det finns dock en återkommande historia som serien cirkulerar kring: en försäljare och Ai-chan. Ai-chan åker pendeltåg till skolan och "salaryman" har efter ett udda första möte med henne blivit hennes livvakt på tåger, d.v.s. skydda henne mot att bli mosad av folkmassan eller antastad. Det skapas en annorlunda vänskap som eskalerar till något...annat udda.

 

Det första jag reagerade på är att i denna serie så har ingen kvinna i serien en kupa mindre än H. Jag kan inte det dära systemet med behåar, men deras bröst är gigantiska. Och serien fokuserar väldigt mycket på detta. Det som är bra med Tawawa är animationsstilen, musiken och vissa one-take möten mellan personer som dyker upp. Resten kändes riktigt obekvämt och särskilt mellan Ai-chan och salaryman.

Det är som att en bomb ska explodera men ingenting händer. Hon flirtar, han vet om det. Han "ooglar" henne, hon vet om det. Det är en skum kemi som sker men det händer ingenting. Jag vet inte varför men det känns olustigt hela situationen och har gnagt väldigt länge även efter serien var klar, kanske för att kvinnorna spelade med i hela farsen. Det hjälpte inte heller att brösten var huvudfokus...

 

In kommer One Room som har en liknande animationsstil och samma fokus på att oogla folk, nu sett från MC:s perspektiv. Han säger heller ingenting vilket gör det ännu mer olustigt när han "zoomar in" på grannflickan. På något vis så har dessa två serier fått mig ur balans på ett sätt ingen serie har gjort förut, vilket säger mycket!

[Volbla]

Getsuyoubi no Tawawa är något som dykte upp plötsligt för bara några månader sen. Jag tror jag först såg stora illustrationer i blåskala med bröstfokus på något forum nånstans, och när jag kollar upp mangan så verkar hälften av den bara vara sådana helsidor med "situationer" eller pinups utan dialog. Jag vet inte vad tusan det handlar om

[Truly]

Såg nyligen igenom Gunbuster('88) och Diebuster('04), Gunbuster hade jag sett förr och har aldrig gillat. Jag hade ignorerat Diebuster helt för att jag ogillar Gunbuster MEN Diebuster var då helt min grej, riktigt guld! 

[Sceleris]

Gunbuster hade jag sett förr och har aldrig gillat. [...] jag ogillar Gunbuster

 

 

XD

 

Nämen, hurså? Har du svårt för gamla serier, eller tycker du att serien är för kondenserad, eller vad?