Vilken anime såg du klart senast?

[Volbla]

Jag har sett om Angel Beats. Jag har i stort sett samma åsikt om den nu som när jag såg den första gången. Komedin är jättebra. Serien har bra tajming och kul idéer och en färgglad men ändå mestadels jordnära besättning karaktärer som kan spela av varandra väl. Det jag inte gillar är handlingen och dramat. Handlingen känns mest bara konstig. Serien betar av elakingar så fort det bara går, för att ersätta dem med en ny ett avsnitt senare. Det blir väldigt ofokuserat. Det finns också knappt ens ett försök till riktiga källor av exposition. När det är något karaktärerna inte vet så brukar de bara anta nånting, och mer än sällan så har de rätt. Dramat är inte dåligt i grunden, men det presenteras på ett sätt som inte inger så mycket inlevelse. När vi får se de utvalda karaktärernas bakgrunder så ackompanjeras de alltid av att karaktären i fråga berättar vad det är som pågår. Det behövs inte, och det resulterar i mycket förtälja snarare än gestalta. Det är som om manusförfattaren inte litade på att de här sakerna kunde berättats i bara bild, vilket är synd, för när serien jobbar med bara bild, som i en actionscen eller en koncertscen, så är den riktigt effektfull. Visst, idén med många dramatiska scener är att någon berättar om sitt förflutna för Otonashi, men vi som publik hade inte behövt höra det. Jag önskar att de scenerna hade kunnat vara rättframma flashbacks utan berättarröst, och då kanske lite längre. I allmänhet lite mer revisioner av manus så hade det här kunnat vara en riktig pärla.

[mechagodzilla]

Vad såg du klart senast?

Space Runaway Ideon

Varför då?

För att jag är pretto. Och för att stora robotar är jättecoolt!

Vad handlar den om?

Så ett gäng jordingar hittar en urgammal superrobot, och ett tillhörande rymdskepp. Och så hittar de utomjordingar. Och så börjar jordingarna använda de dära sakerna de hittade för att slåss mot utomjordingarna. I rymden. Och ni vet, när era föräldrar lärt er att inte plocka upp okända föremål från marken och leka med dem? Ja, det var jävligt smart, man ska inte göra så, man vet aldrig vad man hittar.

När är den ifrån?

1980

Var den bra?

JA!

Vem var coolast?

Sheryl, hon hade konstant bitchface.

Klarade den Bechdeltestet?

Oja! 

Hade den snygga karlar?

Oja!

Fanns det söta maskotbarn på rymdskeppet?

Ett helt dagis! Ingen var lika söt som Kikka, men en av ungarna kommer nog bli inblandad i en homoerotisk internathistoria när han blir lite äldre.

Var fienderna bra?

Det var en av de bästa sakerna. Ni vet hur det är i serier när man mest följer ena sidan i en konflikt och fienden blir mest bara fiende? Här känns de faktiskt verkliga. En anledning, tror jag, är det smarta i att utomjordingarna är underdogs genom nästintill hela serien. Ideon är ju kickass och bäst, men det blir inte trist för det för att jordingarna är fuckade på sitt sätt.

Vad mer var bra?

En grej jag verkligen gillade var hur relationerna växte fram. En grej som ledde till det var att man satsade rätt mycket på att personerna gjorde rimliga vardagssaker även om de inte var i fokus. Typ om nån i bakgrunden såg en söt katt så klappade de katten. Det och att det fanns bra kontinuitet i serien. Och det gjorde ju att relationer (romantiska och övriga) växte fram utan att man behövde visa nyckelscener eller så. Man kunde märka att två personer mer och mer hamnade bredvid varann när gruppen stod och pratade - som man gör när man blir kompis eller kär. Eller att två personer hamnade i varandras famn när skeppet skakade och sedan fortsatte stå nära när det slutade skaka. Det var najs, kändes som saker funkar på riktigt.

Jag är för övrigt fett nöjd med att när Bes låg i feber och Karala klappade honom så tänkte jag "här borde de, om de var verklighetstrogna, passa på att ligga". Två avsnitt senare börjar Karala må illa. Då var jag nöjd med min intuition för när folk ligger off screen.

 

Vad var dåligt?

Visuellt kunde allt växla mellan jättesnyggt och ruskigt fult på några sekunder. Och så tyckte jag att trots att serien var spännande och jag ville veta hur det skulle fortsätta, så var jag inte så ruskigt pigg på att se nästa avsnitt när jag var klar med ett. Vet inte om det är någonting i tempot eller bara jag som fick lokal ADHD.

Kul fakta?

Stor inspirationskälla till Evangelion, tydligen.

Mer kul fakta?

Det finns en science park-ish i Lund som heter Ideon.

Kan du ge en jättestor spoiler?

 

BÄBISAR o_0

 

[Klona]

Escaflowne

 

Efter att de pratade om den i det senaste avsnittet av animéradion så bestämde jag mig att det var dags att se om den, det har i alla fall gått tio år sedan jag såg den. Det är en av de första animéserierna som jag sett från början till slut, innan jag såg den har jag sett Sailor Moon, Pokémon och ströavsnitt av en del serier och några mangafilmer. Det var min syster som fick tag på serien och eftersom datorn var i mitt rum så tittade jag med henne och minns att jag gillade den. Serien hade ju stora robotar, de slogs med svärd vilket är tufft och sen är de i en helt annan värld med magi och folk i alla dess slag, det var något helt nytt för mig att man kunde blanda alla de elementen och ändå att det fungerade så bra.

 

Vad handlar Escaflowne om då? Den handlar om gymnasietjejen Hitomi som är med i löparklubben och som spår folk med Tarotkort för nöjdes skull och även om hon inte har 100% rätt så är det oftast mer rätt än fel. En kväll när hon ska utmanar sig själv att slå sitt rekord att springa under 13 sekunder. Medan Hitomi springer  så dyker det upp en ung pojke med svärd och rustning vid namn Van upp mitt framför henne, kort därefter dyker en landdrake upp! Hitomi och sina två kompisar springer iväg men hon får en konstig vision av att Van blir spetsad av draken så hon varnar honom och tack vare det lyckas Van besegra draken och ta dess hjärta. Kort därefter börjar hjärtat att lysa och de både blir omsvept av ljus och lättar från marken för att sedan flyga upp i himmelen. När Hitomi vaknar så ser hon Van men känner hon inte igen sig och när hon tittar upp så ser hon månen men också Jorden och får reda på att hon befinner sig i en värld som heter Gaea.

 

Vad tyckte jag om serien den här gången då? För det första blev jag faktiskt lite överraskad av hur mycket jag mindes av den trots att det var mer än tio år sen jag såg den och att den hör till en av mina första avslutade serier. Trots att jag kom ihåg mycket av den så blev jag ändå överraskad hur bra den var och frågan är om jag inte tyckte mer om den nu än när jag såg den första gången. Hela serien i sig är väldigt välgjord, allt från den fina animationen, den bombastiska musiken till karaktärsdesignen. Både Hitomi och Van agerar som två ungdomar genom att vara förvirrade en hel del under seriens gång och förhasta sig en del men det är på ett bra sätt. Escaflowne är en serie jag kan rekommendera till alla oavsett vilken genre du gillar för den har mycket av allt och lyckas binda ihop det på ett väldigt bra sätt, jag är väldigt glad att jag tittade på den igen.

[Yugir]

Såg nyss klart kaichou wa maid-sama.

[Sceleris]

Såg nyss klart kaichou wa maid-sama.

Och vad tyckte du om den? Var den rolig? Var den rörande? Vem var din favoritkaraktär? Är du nöjd med slutet eller vill du läsa mangan?

[lolcatinti]

Jag har sett klart Sword Art Online.

Serien handlar om människor som är fast i ett datorspel... bara att om man dör i datorspelet så dör man på riktigt. Känns idén lite sliten sedan ca 80-talet? Jo! Och just därför blev jag nyfiken på serien. Ett så föråldrat upplägg som skapar sån tittarsensation... De måste ha lagt in något extra!

Så jag kollade in.

Serien är uppbyggd i olika arcs som utspelar sig i olika spel. Två arcs har redan kommit ut som anime och en tredje arc har producerats, med en light novel som förlaga.

 

Första arcen, SAO, förvånade mig genom att vara bra. Karaktärerna var trovärdiga. Vetskapen om att vara fast i ett spel som man kan dö i gör att karaktärer får panik. Särskilt en karaktär är väldigt bra i skildringen av dens dödsrädsla. Även för överlevarna blir det tufft att se vänner dö, och självmord förekommer i spelet på grund av den psykiska pressen. Att spelarna inte solidariskt går ihop för att tillsammans utmana spelet, utan att det istället uppstår rivaliteter, bedragare, förtryck osv är också väldigt trovärdigt. 

En annan sak som jag gillar med SAO är att de ofta hoppar över räderna i spelet, för det är inte slagsmålen som är intressanta, utan karaktärerna. Även om man så klart vill veta hur det går för karaktärerna i deras kamp att vinna över spelet, så är det tankeväckande istället hur karaktärerna anpassar sina liv till spelets logik. Hur skulle du förändra ditt liv om du var fast i ett datorspel i två år?

Gillar också arcens sista scen,

där Kirito reser sig ur sjukhussängen och staplar genom en mörk sjukhuskorridor fast bestämd om att hitta Asuna och leva vidare med henne också utanför spelet.

 

 

Seriens andra arc, ALO, är en total katastrof. Man förstår det redan i vinjetten, när alla karaktärerna är förvandlade till älvor! "Neeeej, du måste skämta!!! Säg inte att karaktärerna kommer att vara älvor i hela den här arcen!!!!!" tänkte jag. [spoiler=Så, var de älvor hela arcen?]Men jo, det var dem. Och det var fruktansvärt!  

 

Om det bra med SAO var att det fanns psykologiskt trovärdiga inslag, så är ALO raka motsatsen. Platta karaktärer som inte är logiska någonstans, klyschor, massa våldsscener som känns totalt ointressanta.

Det värsta av allt: Den kvinnliga hjältinnan från SAO spenderar hela tiden i ALO inuti en guldbur där hon ständigt är i riskzonen att bli våldtagen av onda män och hon är totalt handlingsförlamad medan hon väntar på att bli räddad.

Huvudpersonen är inte logisk. Han måste invadera spelets fästning, ett gigantiskt träd, och vet att han inte kan göra det själv. Då lierar han sig med de svaga spelarna och slåss mot de starka spelarna, innan han får hjälp av de svagare spelarna att invadera slottet. Om man har tidspress för att ens flickvän snart ska bli våldtagen och bortgift så lierar man väl sig med de starka spelarna och invaderar fästningen?

Slutligen, en ca ny karaktär,

huvudpersonen Kiritos syster

, blir kär i huvudpersonen och inte heller hon är riktigt logisk i sina känslor och framför allt i sin dialog.

Så varning för ALO. 

Det är så typiskt att så fort något är lite bra, så ska man dra ut på det, göra uppföljare osv tills det är helt förstört. Om serien slutat med SAO hade jag bara behövt skriva positiva saker. Och sparat 7 timmar av väntan på att det ska vända och bli bra igen... 

[Riskfritt]

Dakara Boku wa, H ga dekinai. Ganska rubbad men riktigt rolig.

Handlingen var ganska så bra men typisk ecchi/comedy.

Synd bara att det var FFF som hade ut den och inte Doki som är bland favoriterna.

[Volbla]

Två serier på 10 avsnitt har tagit slut. Lite lustigt. Tv-serier på 10 avsnitt är inte så värstans vanliga, och nu kommer det två stycken samtidigt som annars utspelar sig som helt vanliga serier. Jag antar att jag uppskattar att de inte försökte klämma in flera avsnitt i dem, för det hade verkligen inte behövts.

Jag vet inte om jag kan hålla reda på allt jag vill säga om Blood Lad. På vissa sätt är den väldigt konstig, men på vissa andra sätt är den väldigt vanlig, och det gör att den bara känns ännu konstigare. Inledningen i första avsnittet är att en människa (med väldigt stora bröst) snubblar in i demonvärlden där hon dör och blir ett spöke. Det är upp till en sorglös gängledare som helst bara spelar spel och ser på anime och läser manga att hitta ett sätt att återuppliva henne. Därifrån så går handlingen precis vart den vill. Den går från gängbråk till monster som terroriserar staden till en komplott att döda demonkungen. Det här är nog det som är mest konstigt med serier. Nästan ingenting spelar någon roll. Så fort det finns ett problem som står i vägen för karaktärerna så är det nästan alltid löst avsnittet efter. Handlingen är väldigt praktisk. Det låter som att det då finns väldigt lite att bry sig om, vilket inte är osant, men jag tycker det fungerade ändå. Det fungerar för att serien tar sig själv på alldeles lagom allvar. Det är huvudsakligen en komedi där den mesta handling bara är en ursäkt för saker att hända. Till och med när serien är allvarlig så är den inte det för länge.

Jag gillade Blood Lad. Det var en något förvirrande färd, men ändå hyffsat rolig.

Den andra serien med udda längd som precis avslutats är Fate/kaleid liner Prisma☆Illya. Jag gillade de första avsnitten av den när den mest var en parodi på magiska flickor. Det var en stundvis smart och rolig sådan. Inget fantastiskt men tillräckligt skoj att se på. Men sen bestämde den sig för att bli allvarlig och förvandlades till en medelmåttig action/drama/komedi full med jobbiga klichéer. Innan så lyckades den göra narr av en del klichéer. Nu innehöll den dem på allvar. Jag tyckte inte så mycket om andra halvan, men den var inte helt värdelös. Det bästa är väl att den har en del snygga kampscener.

Som serie kändes den väldigt färdig i slutet vilket gör det ganska förvånande att en andra säsong redan utannonserats. Förutom en liten extra scen med en mystisk person som inte hade med något annat att göra så knöts allt ihop, vilket för övrigt inte var fallet i Blood Lad. Och får den en andra säsong? Vi får väl se. Jag skulle titta på den i alla fall.

[Volbla]

En sommarserie och en vårserie.

Servant x Service har länge gjort mig frustrerad. Jag tycker den misslyckas på precis samma sätt som sin föregångare Working. Efter några avsnitt så börjar skämten bli stela, för de baseras alla på simpla och väldigt få karaktärsdrag. Lucy är blyg och tror att hennes namn är källan till allt dåligt. Hasebe är en latmask, etc. Båda serier försöker också skapa en riktig, dramatisk relation mellan huvudkaraktären och den jobbigaste karaktären, och i båda fallen så ska relationerna utvecklas ur vad som från början var en skämt. Inami har en våldsam androfobi (vilket egentligen är tragiskt). Hasebe flörtade med Lucy bara för att retas. Jag får en smärre whiplash när serien tar ett löjligt skämt och plötsligt säger "Nej nej, det här är på allvar!"

I en humorserie är det väl just humorn där skon klämmer. Den känns så tafatt i de här serierna. Som sagt är det mestadels bara enkla personlighets drag som låts spela ut. Touko gnäller på saker och är tsundere för sin brorsa. Och det är allt hon gör sen hon introduceras! Jag behöver lite mer än så. Jag behöver faktiska skämt. Då och då så lyckas serien med ett skämt, men mer än att bli glad över när den lyckas så blir jag irriterad över hur mycket den misslyckas. Om någon mer serie av Takatsu Karino adapteras till anime så kommer jag nog inte se den.

Det finns en del saker jag gillar i alla fall. Visst sa redaktören till Railgun-mangan att deras främsta ambition med projektet var att berätta syster-arcet ur Misakas perspektiv? Jag tycker det märks. Syster-arcet var bra, och allt som inte är syster-arcet har varit sådär. Speciellt elakingarna och klimaxet nu i slutet av andra säsongen var svåra att ta på allvar. Jag vet inte om jag behöver mer Railgun längre. Det känns som allt viktigt redan har berättats. Jag är tillfredställd. Jag kanske kan föreställa mig någon häftig historia som verkligen sätter karaktärerna på nya prov, men med tanke på hur stora delar av serien fungerar och med tanke på att den måste svansa efter handlingen i Index så är jag inte jättehoppfull.

[Sceleris]

Vargbarnen Ame och Yuki, Mamoru Hosodas (Flickan som hoppade genom tiden, Summer Wars) långfilm från 2012, har jag äntligen sett. För den som inte vet är det ett drama om en kvinna som efter ett förhållande med en varulv får ta hand om deras två barn. Jag tyckte om den! Tankar i punktform:

• Första halvan var nästan så fin och gullig att det kändes manipulativt. Nästan.
• Karakteriseringen är toppen! Alla viktiga figurer (utom kanske vargmannen, honom fick jag aldrig något riktigt grepp om vad han var för slags person, mer än lite så där generiskt mystisk och godsinnad) har tydliga utmejslade personligheter. Hana är styrka, framförallt moderlig styrka. Yuki är så älskvärt lekfull och pigg. Ame är liten och osäker. Gubbarna på landet är tydliga och roliga, och Sōhei skulle nästan kunna vara huvudperson i en egen film.
• Vackert! Figurerna är kanske inte höjdpunkten – de är lika platt tecknade som förut, nästan utan skuggor och högdagrar, och bakgrundsfigurerna verkar vara så där kostnadsbesparande 3D-datoranimerade med lite cellshading – men bakgrunderna och effekterna är lysande! Löven som svajar i vinden, blommorna och bladen som träffas och fylls av fallande regn, våta spindelnät i förgrunden, insekterna som vimlar. Vackert!
• Dramat är det lite värre med. Jag tycker inte att slutet kommer som en följd av någon central konflikt ("konflikt är basen för allt drama", som det brukar heta), så efter ungefär halva filmen känns det mest som att saker bara händer utan att följa någon dramatisk röd tråd. Filmen har ungefär temat
  "att hitta sin egen väg"

  , men jag tyckte inte att det temat utgjorde någon större, mer central och tydlig konflikt. Jag skulle inte säga att det gör den speciellt spretig eller ofokuserad, men när det var över så kändes det mest som "jaha, det där var en film".

Jag tycker att den var ungefär lika bra som Summer Wars, men Flickan som hoppade genom tiden är fortfarande min Hosoda-favorit.

[Hoshi]

Den senaste serien jag såg klart var första säsongen av Darker than Black.

Den handlar om en alternativ värld, typ, där det finns bland annat "Keiyakusha", människor med övernaturliga krafter (dock måste de betala något sorts pris varje gång de använder sina krafter. Medan några bara behöver dricka het choklad, åldras andra baklänges).

För övrigt är platsen vi befinner oss på (jag erkänner det, jag har absolut ingen aning om hur den här muren går, om det bara är Japan eller hela världen) omringad av en hög mur, och stjärnorna på himlen är inga riktiga stjärnor, utan stjärnor som symboliserar varje keiyakusha (när dessa faller har en keiyakusha dött). Huvudpersonen Hei är en keiyakusha, och han är med i en organisation som tar emot order från "the Syndicate". Hela serien handlar väl mer eller mindre om Hei som utför sina uppdrag samtidigt som han försöker få reda på vad som har hänt hans lillasyster Pai (jag suger på sammanfattningar, så om jag var helt ute och cyklade nu så är det okej att rätta mig)

 

Först tyckte jag att det gick lite trögt, men ju längre in i serien jag kom, desto mer spännande blev det. Jättebra karaktärer och helt okej stil. Animeringen var bra, dock var inte musiken något som satte sig. Den var inte dålig, men inget jag skulle lyssna på sådär.

Älskade Hei som huvudperson, speciellt mot slutet. Annars gillade jag Amber väldigt mycket, och flera sidokaraktärer.

 

Aja, jättebra serie iaf, ska börja på andra säsongen nu~

[Hikari no Hohenheim]

Där såg jag klart på Free, vilket på svenska översätts till något i stil med K-On med pojkar istället för flickor och en faktisk handling. Och på tal om översättning såg jag denna utan sådan, något jag haft svårt med innan.

 

Till en början tyckte jag inte om karaktärerna. De verkade tvådimensionella och skapade för att fylla ett specifikt handlingsmoment. Men ju mer serien fortskred desto mer intresserad blev jag av deras relation till varandra, och hur det hela skulle lösa sig. Dessutom är jag svag för historier som kretsar kring folk som var vänner men som gled i från varandra och blev "fiender". Att det rent visuellt var en fröjd att titta på, men många områden som påminde om där jag själv var i Japan, skadade inte heller. I slutändan finns det mycket att tycka om, och trots en del ytliga stunder visar detta på att KyoAni faktisk kan göra bra grejer, om de vill.

[fyfanfarli]

Såg precis klart Shingeki no Kyojin (orkar inte dubbelkolla stavningen, bare with me) och tycker väl att den var helt okej. Antar att mycket redan har sagts om hur vackert animerat det är då de flyger omrking i sina 3d-manövreringsaparater osv. Jag gillade dock inte hur Titanerna ser ut alls, blev litet bättre med de "speciella" titanerna men meh annars.

 

Sedan har jag litet svårt för anime där huvudkaraktären behöver ett par avsnitt på sig att agera på det sätt som vi redan vet att han  kommer göra (ofta med tillbakablickar som skall visa varför huvudkaraktären tillslut gör det uppenbara).

 

Men, ptja, skön action anime med litet drama här och där.

 

Känner att jag är litet väl negativ såhär i efterhand, den är helt klart sevärd och jag kommer absolut se en eventuell andra säsong.

 

 

[Inari]

kollade senast klart på  blood lad

 

 

 

riktigt rolig med många hints(?) till andra anime(s)  XD

och Staz kom helt klart upp på min lista över favo vampyrer, hur skulle jag kunna motstå en otaku vampyr haha XD.

 

kort så handlar animen om en otaku vampyr boss som bara älskar manga/anime och .. människor XD  en dag så kommer en mänsklig JAPANSK flicka in i demon världen av misstag men innan vår otaku vampyr Staz hinner fråga ut henne  eller göra något med henne händer det en olycka.

Hon blir uppäten av en demon växt och blir ett spöke. Staz svär att han ska komma på ett sätt att .. återuppliva henne. 

[Jico]

Btoom, en serie som har legat på on hold hemma hos mig ett tag. Jag måste erkänna att jag underskattade serien rejält. 7/10 får den av mig.

 

Första tanken när jag började titta på serien var, jaha börjat bli mainstream med serier där huvudpersonen spelar ett spel, där det sen blir till verklighet där de kan dö. Jag måste tillägga att spelet inte var speciellt intressant i mina ögon. Det ändrades dock efter några avsnitt blev jag fast och kunde inte sluta titta. Det fanns även ett bra budskap i serien vilket tilltalade mig.

[Alphapork]

Senaste jag såg klart var Psycho pass. Japan har lagt det gamla rättssystemet på hyllan och använder sig istället av "Sibyl-systemet" som scannar människors medvetande och om du är en så kallad "Latent criminal" så blir du antingen inspärrad eller avrättad på plats, människor döms alltså inte baserat på sina handlingar utan baserat på sannolikheten att de skulle kunna utföra ett brott.

 

Efter en rad av långa shonen-animes så var jag sugen på en kortare anime med en seriösare karaktärsutveckling och Psycho pass levererade i princip detta, trots att utförandet var lite svajigt.  

Den började extremt bra men gick ner sig lite mot slutet då en del karaktärer inte utvecklades tillräckligt och det fanns lite lösa trådar, men detta kommer förhoppningsvis redas ut i den andra säsongen som kommer hösten 2014 om jag inte minns fel.

 

7,5/10

[Blå]

Nagi no Asukara

 

Överraskad över seriens utveckling till det positiva. Det som jag inte riktigt kunde gilla var dock att karaktärerna i viss mån inte ville utvecklas speciellt mycket, åtminstone inte så som jag ville. Men en underhållande kärleksberättelse som jag tycker fler borde ge en chans, som vanligt tar det nog ett par avsnitt innan man kommer in i handlingen och börjar förstå karaktärerna. 

[dengo]

Nobunagun:

Gillade serien från start. Bra musik, bra tempo och vapen till massor. Generell massdestruktion i en liten ask. Varmt rekommenderas om man gillar kabooms med en nypa komik.

9/10dangosar!

[Zizer0]

Golden Time

 

Fastnade för serien från första avsnittet, en slump att jag började kolla, men glad för det! Mycket humor/romantik när man får följa en kille på ett universitet som faller för en tjej som är besatt av hans kompis. Rekommenderas starkt!

10/10

[Saten]

Jag längtade så mycket. Det var många sömnlösa nätter, bra anime tittades på men tyvärr så fanns det inget som hade lyckats fånga mitt hjärta. Alla snackar om sin perfekta anime som aldrig kommer att kunna toppas, hela tiden en massa blahblah Evangelion eller blahblah Stein's Gate som i deras ögon var mästerverk fast i mina ögon inte mer än väldigt bra.

 

Jag lyckades inte få den känslan som ni fick, jag har kollat på alla de old but gold serier som folk säger ska vara oslagbara och som någon ny serie aldrig kommer kunna toppa .... men som sagt, det saknades något i de, det saknades något i allting jag sett. Positiva sidor fanns överallt och jag tycker att allt jag sett så länge är bra

(förutom Accel World LOL)

men jag kunde inte hitta den perfekta animen för mig som alla andra lyckats hitta för sig själv.

 

Men så kom den, jag kunde känna att jag redan var insatt efter att bara 5 sekunder i första episoden hade gått. Aldrig hade jag fastnat så fort för något, det var som en ny känsla för mig. Intresset bara växte kraftigare och kraftigare för varje sekund som gick och så kom den underbara första OP låten. Då slog det till, det var redan då jag visste att jag hade hittat mitt guld. Det var som att nytt liv hade vuxit fram i mig, jag var full av energi och tänkte att den här måste vara gjord för mig.

 

Tack Toaru Kagaku no Railgun, tack för allt. Serien var nog en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Det enda som kanske är dåligt är att jag är sjukt besatt av den nu..

och förlåt Madoka Magica men du hamnar flera mil bak ända till andra plats nu

 

 

 

MEN FÖR H*****E JAG VILL HA MIN SÄSONG 3, SKYNDA PÅ NU VA

 

 

[savepoint]

Kimi no iru machi.

 

Som bara animetittare av serien så blev det väldigt hackigt, klippt underligt och en del obesvarade frågor. Jag läste att mangan är väldigt lång och det märktes, den kunde ha behövt 12 avsnitt till iaf.

 

Men till trots så gillade jag den och det hände att den lilla lökdemonen kom och viftade på svansen framför ögonen ibland.

[savepoint]

REC.

 

Serien fick in mer känslor och händelser på sina 10x10 avsnitt än vad många andra får in på hela säsonger. Den tilltalade mig då karaktärerna är lite äldre, över tjugo, och de är i arbetslivet. Den var alldeles lagom, om man nu får vara tråkig.

[savepoint]

School Rumble.

 

Såg båda säsongerna plus OVAs. Riktigt underhållande även om det kunde bli lite repetitivt ibland.

Det är riktigt synd att det inte blev en säsong tre, utan att bara blev en OVA. Läste att det var klart för en tredje men produktionen strulade så det blev avsmalat rejält med avsnitt.

[savepoint]

Brighter than the Dawning Blue.

 

Ja, fina pianostycken ibland.

[savepoint]

Planetes.

 

Det här är riktigt bra. Och det visste jag redan innan jag såg den, serien har legat i backlogen länge och jag tyckte det var dags att kolla på den. Gillade första halvan mer än den andra men det är inte så att andra är dålig på något sätt.

Bra karaktärsutvecling, man känner för så gott som alla efteråt. Bra story och animation. Jag är inte så inne på rymden så mycket men det var riktigt fascinerande speciellt när det märks hur mycket det har lagts ner på att få till miljön och atmosfären i rymden.