Vilken anime såg du klart senast?

[Sceleris]

 

Nu när nya säsongen har The Unlimited: Hyōbu Kyōsuke så tänkte jag först att passa på att se originalet ur vilket The Unlimited knoppats av från, en serie som jag varit intresserad av ett tag: Zettai Karen Children (Absolut bedårande barn). Serien utspelar sig i en värld där det föds allt fler människor med övernaturliga förmågor. Dessa esprar (från ESP, extrasensorisk perception) är fortfarande väldigt fåtaliga, och ju kraftigare förmågor desto sällsyntare, men det finns ändå tillräckligt många för att det ska ske många olika olyckor och brott som på olika sätt har med ESP att göra. Därtill verkar tillväxten göra många "normisar" (normala människor utan ESP) väldigt nervösa.

 

Så Japan har en organisation, BABEL, som arbetar med esprar. Utbildning, träning, forskning, insatsstyrkor och så vidare. Deras tre mäktigaste esprar – de enda i hela landet på nivå 7 – är... tre tioåriga busfrön till flickor. Med ljust hår, Shiho (Haruka Tomatsu): sitt gulliga utseende till trots en smygsadistisk och stundvis mörksinnad psykometriker, vilket betyder att hon kan utläsa all möjlig information om saker genom att röra dem – vilket innefattar att läsa tankar. Med mörkt hår, Aoi (Ryōko Shiraishi): rar teleporterare som på nolltid och distans kan flytta både sig själv och andra, och föremål. Med rött hår, Kaoru (Aya Hirano): energisk tjej med snuskgubbe-personlighet och mycket starka psykokinetiska förmågor som låter henne flyga, kasta stenblock och skjuta energibomber. Under 51 avsnitt får vi följa dem och deras nya handledare, snälla killen Minamoto, på olika brottsfall och äventyr.

 

Jag tyckte att serien var hyfsad. Ungarna kunde vara gulliga ibland, och serien har ett brett karaktärsgalleri (till exempel Kyōsuke Hyōbu, en gammal espare som trots sina planer att hämnas på alla normisar är en ganska hygglig kille) som hittar på mycket knas. Helt godkänd barnserie (sändes 10:00 på söndagmorgnar) med många inslag för de äldre, till exempel en massa animereferenser och skämt. För de äldre, ja; jag tror inte att ungarna som tittar kommer att känna igen gängclownen från Akira. Ett helt avsnitt blev en lyckad Death Note-pastisch.

 

Vad de också har för de äldre är ganska många sexuella anspelningar – och nu börjar vi komma in på vad som känns läskigt med serien. Okej, det är inte en pedofilserie som, säg, Kodomo no Jikan: scener där småtjejerna är i badet med vuxna kvinnor så är vattnet genomskinligt för kvinnorna men inte flickorna. Bra det. Men, serien har ändå något gemensamt med Kodomo no Jikan, nämligen framläggandet av romantiska band mellan flickorna och deras handledare Minamoto som något eftersträvansvärt. Inte oproblematiskt – inte minst Minamoto själv avvisar småtjejernas närmanden, om än han inte är opåverkad ("retas inte med vuxna!" ropar han rodnande) – men ändå något som är viktigt för handlingens utveckling. När han också fyller något slags fadersaktig roll för dem blir det än mer "creepy". I och med att det är en barnserie så kan man väl se lite förlåtande på det – exempelvis Cardcaptor Sakura innehåller fler än ett förhållande mellan en tioåring och en över-20-åring. Men i och med att Zettai Karen Children också har en vuxen sida så får man undra: för vem är denna vinkel till?

 

Bortsett från det har den några intressanta teman och idéer. Den spelar mycket (om än inte djupt) på familj, tillhörighet och utanförskap, men också på andra världskriget, på tiden och ödet: den lägger stor betoning på hur detta bara är en period i deras liv. När 50 avsnitt har gått, och

flickorna har gått från att vara 10 år till 13-14 år på ett litet ögonblick

så blir det nästan lite speciellt, och det känns att tiden inte står stilla. Men samtidigt: det här med

att uppfostra sin framtida älskare må vara tusen år gammalt – Genji i Berättelsen om Genji uppfostrar tioårige Murasaki att bli den perfekta damen –

, men det är inte desto mindre läskigt för det. Det känns konstigt att

känna att man går från "fanservice av de här småflickorna är rätt sjukt", till "fanservice av det här är... okej, det är inte värre än Evangelion"

.

 

6/10. Jag är ett fan av strider mellan personer med övernaturliga, vitt skilda förmågor. Zettai Karen Children briljerar knappast på den fronten – det är ingen vidare finess, även om de bjuder på många olika applikationer av många olika förmågor – men det är hyfsat, tillräckligt för att jag ska vilja läsa mangan så småningom.

 

Men först ska jag ta mig an The Unlimited: Hyōbu Kyōsuke.

 

PS: Sakuga-nördar kan kolla in avsnitt 27 och 37. Helflippad animation!

[Misho]

 

Råkade komma över Toaru Hikuushi E No Tsuioku i helgen, utan några förväntningar eller information om den sedan tidigare gick jag faktiskt bara på bilden här ovan, flygplansfilmer är en favorit hos mig, tyvärr har jag inte riktigt hittat den delen i anime ännu(ta bort transformerande mechas) och när jag såg cockpiten samt det blåa i bilden var jag redan fast.

Filmen handlar om "prinsessan" Fana del Moral som ska bli bortgift till en prins i ett annat land(?), hon har inte så mycket att säga till om den saken och följer mest sin fars önskning, detta gifte skulle säkra familjens rikedomar och namn i historien, det vanliga med adliga familjer alltså. Till det hela hör att landet dom bor i "Levamme Empire" är i krig med en granne som får nyss om detta kungliga gifte och skickar ett par bombplan för att döda prinsessan under en natträd, hon överlever men fadern dör och militären misstänker att fienden kommer att försöka igen. Därför bestämmer dom sig för att skicka henne till fastlandet där hennes prins väntar, här kommer Charles Karino in i bilden, han är en så kallad "bestado", hans far var en medborgare av Levamme Empire men hans mor är från fiendeland, han behandlas som en råtta men trotts detta har han lyckats bli den bästa piloten på ön där prinsessan bott hela sitt liv och han får uppdraget att flyga henne till fastlandet i ett tvåsitsigt sjöplan kallat "Santa Cruz".

 

Filmen börjar rätt snabbt utan mycket introduktion till karaktärer eller miljö, det känns som situationen är på riktigt, man tar snabba beslut och uppdraget börjar direkt, istället är det under färden som berättelsen verkligen kommer fram. Det är vackert, miljöerna är underbara med mycket blått i fokus, havet och himmelen, djur, allt känns realistiskt och vackert och när fienden gör entré är det här som flygdelen verkligen kommer fram i filmen. Det ser realistiskt ut, det låter realistiskt och jag känner farten och spänningen, adrenalinet rusar i kroppen.
 

Tyvärr kan filmen kännas något kort, handlingen frammåt slutet känns något hastig och jag hade gärna sätt att vissa delar utvecklades mer, prinsessans och pilotens relation går något snabbt frammåt under den korta tid dom spenderar tillsammans men trotts det känns den realistisk. Slutet känns faktiskt väl genomfört och behandlar en fråga som kan vara svår att svara korrekt på under en sådan situation som de två befinner sig i.

Jag måste bli bättre på det här med att skriva "recensioner" men jag kan säga att jag rekommenderar den varmt till alla som gillar flyg, action och romantik, vare sig man är ett fan av alla tre eller var för sig så finns det något för alla att glädjas över under dessa 100 minuterna som filmen är på.

[Volbla]

Joshiraku är animerad av JC Staff och baserad på en manga av mannen bakom Sayonara Zetsubou Sensei. Den handlar om fem flickor som gör rakugo; en traditionell, japansk, väldigt dålig typ av komedishow.

Joshiraku är inte rolig. Nästan inte alls. Ändock tyckte jag hyffsat om den. Den har två stora plussidor för mig. Den första är att flickorna är väldigt söta. Den andra är att de pratar om en massa lustiga ämnen mycket djupare än någon vanlig slice-of-life-serie. Det är trevligt och påminner mig om en Tarantinofilm. Tarantino brukar skriva väldigt utforskande dialoger om väldigt udda ämnen. Det känns som om han bara ställt frågan för sig själv någon gång och sedan gett form åt den i en film. I Reservoir Dogs pratas det om huruvida man ska behöva ge servitriser dricks. I Pulp Fiction pratas det om hur allvarligt brott det är att ge någon annans fru en fotmassage. I Kill Bill pratas det om hur Stålmannen är en unik superhjälte för att hans krafter och hans kostym hör ihop med hans ursprung, så han "klär ut sig" till vanlig människa snarare än klär ut sig till superhjälte. Jag finner samma charm i Joshiraku som att lyssna på Tarantino babbla på med sina galna idéer. Tarantino gör det mycket bättre, men jag hade det mysigt med Joshiraku också.

Ett till minus. För många dåliga ursäkter för nakenhet. Nåja :T

[katt]

 

Såg på Ookami kodomo no Ame to Yuki idag. Tyckte verkligen om den, animeringen var väldigt bra och historien var både rolig och sorglig. Det var nästan så den här gamla gubben fällde en tår. Det är Studio Chizu som har producerat den tillsammans med Studio Madhouse. Gillar verkligen Madhouse, de har stått bakom många av mina favoritserier och filmer. Ett mycket bra sätt att spendera två timmar. Och den såg fantastisk ut i HD, så se den högupplöst!

 

Från myanimelist.net:

 

"The theme of the film is the love between parents and children. The story covers 13 years and begins with a 19-year-old college student named Hana who encounters and falls in "fairy tale-like" love with a "wolf man." After marrying the wolf man, Hana gives birth and raises two wolf children—an older sister named Yuki who was born on a snowy day, and a younger brother named Ame who was born on a rainy day. The four quietly lived in a corner of a city to conceal the existence of the "wolf children," but when the wolf man suddenly dies, Hana decides to move to a rural town far removed from the city."

[idrougge]

Så har jag sett klart på Smile Precure, den nionde Precure-serien och det sjunde gänget hjältinnor. Det har varit en 48 avsnitt lång resa.

Precure brukar hoppa mellan att ha en duo (med viss uppbackning), som i originalserien Futari wa Pretty Cure eller förra serien Suite Precure, och ett sentai- eller Sailor Moon-inspirerat gäng med fem färgkoordinerade hjältinnor som i Precure 5 Go go eller senaste Smile. Eftersom serien har pågått i nästan tio år hinner tittarna i den avsedda målgruppen växa upp, och till sist växa ifrån serien, så olika säsonger är mer eller mindre "mogna". "Sumapuri" hör nog till de mer omogna säsongerna, men det behöver inte vara något ont i det.

 

Huvudpersonen Miyuki är en tjej som just börjat åttan men fortfarande älskar sagoböcker. På väg till sin första dag i den nya skolan får hon en sagobok i huvudet, och ur boken kommer den lilla "fen" Candy, som mer ser ut som Hello Kitty än Tingeling. Eftersom serien riktar sig till inte fullt så luttrade tittare framgår det med all önskvärd tydlighet vilka i klassen som är viktiga och så småningom ska få superkrafter. De presenteras med namn — och har färgkoordinerade namn som Akane (rödhårig Osakatjej), Yayoi Kise (blyg blondin med tecknartalang), Midori (grönt hår, sportig och omhändertagande) och Aoi (blått hår, sval och duktig). Det tar inte mer än en fem avsnitt innan alla förvandlats till Precure och slåss mot mörkets kejsare Pierrots hejdukar.

 

Skurkarna är ett ovanligt roligt kapitel för att vara Precure. Det är tre klassiska ondingar ur sagorna: en förkrympt liten häxa (spelad av Miina Tominaga), en varg som ser ut som Billy Idol och ett troll (oni) som avslutar varje mening med "oni". Ingen av dem är särskilt smart och de bråkar hela tiden. Deras grej är att sprida hopplöshet bland människorna och på så vis samla ond energi för att väcka Pierrot. Som vanligt i Precure sker det genom att förvandla något vardagsföremål till ett monster. I bakgrunden finns också skurken Joker som sporrar Wolfurun, Majolina och Akaoni till nya onda gärningar, ger dem magiska föremål och sår split bland sina vänner.

 

Striderna i Sumapuri är rätt roliga eftersom de är så fysiska jämfört med Sailor Moon. Tjejerna hoppar jättehögt i sina klänningar, slår och sparkar. Naturligtvis har de andra superkrafter också, passande deras färg och läggning. Extra roligt är det när Cure Peace (den gula) använder sin blixtattack och varje gång lyckas ge sig själv en saftig stöt. Fast som vanligt i mahô shôjo är striderna en bisak som jag gärna hade hoppat över för att bara få följa huvudpersonerna i stil med Keion eller Yuru yuri.

 

Sumapuri dras också med alla problem som brukar häfta vid 48-avsnittsserier. Huvudhandlingen krälar fram, ibland händer inget på många veckor och det är många formelavsnitt. Med fem hjältinnor kan manusförfattarna lätt återanvända samma formel fem gånger om. Samtidigt är det många av sidospåren som är det roliga, när serien bara släpper allt vad världens öde och ondskans kejsare heter och stoppar in ett avsnitt där tjejerna blir små som myror, förvandlas til dagisbarn, åker på skolresa till Osaka eller när Akaoni vill ha fina sommarminnen och åker till stranden. Eller när Miyuki blir en jätterobot…

 

Jämfört med de tidiga Precure-serierna är Sumapuri rena konstverket, men särskilt snygg är den inte. Det största problemet är färgsättningen, där alla reglar är satta till max hela tiden. Allt är grälla neonfärger som i datoranimationens barndom. Ett annat problem är att serien är gjord helt och hållet av Toei, som har sin egen inbetweenstudio på Filippinerna. I vissa avsnitt är även merparten av huvudanimationen (genga) gjord där, med en mycket synbar kvalitetsförsämring till följd. Det gör å andra sidan att man kan njuta av (nåja) Sumapuri på samma sätt som gamla 48-avsnittsserier. Det är sällan skillnader i animationskvalitet är lika tydlig i moderna midnattsserier på 13 avsnitt, både för att teckningarna inte är lika enkla där, på grund av det nya systemet med skisstecknare och rentecknare (2-gen) och för att de sällan är lika actionbetonade. Fast man får lite ont i ögonen av Precure, det lite godisaffär över det.

 

Det påminner mig om att jag ännu inte sett på senaste Precure all stars DX, där Smile-hjältinnorna gör gemensam sak med de andra 30 Precure från tidigare serier.

[Amarda]

Jag såg senast klart Fruits Basket och jag tyckte den var väldigt bra. Jag hade nån förutfattad mening innan jag började se den eftersom jag blev väldigt skeptisk när jag hade läst handlingen, jag trodde det skulle bli en hjärndöd komedi som handlade om lustiga situationer som skulle inträffa när en tjej bor tillsmans med ett gäng killar som förvandlas till djur när de blir kramade. Men så fel jag hade, deras situation skapde en väldigt allvarlig historia med rum för humor och drama. Jag tyckte om serien från början och jag tyckte karaktärerna hade ett bra djup. Jag tyckte serien var trevlig rakt igenom men det var slutet som verkligen fick mig att älska den. Min favoritkaraktär blev Hatori som jag nu har som avatar, det är något med snälla tysta karaktärer som jag verkligen gillar. 

 

Jag blev inte helt inne i serien från början men jag tyckte ändå att den var trevlig, det var slutet som verkligen höjde upp den ordentligt för mig så jag ger den 9/10

[Olji]

Såg nyligen klart Akikan! då den vann lottningen av de förslag jag fick på min fråga.

Först och främst så tyckte jag inte den var alltför hemsk, storyn var väl... Ganska enkel, och väldigt förutsägbar på vissa ställen, men var något jag gillade med den av någon anledning, kan vara för att den kändes lite som en satir till andra ecchi-serier, och jag gillar inte ecchi-serier i överlag.
Huvudkaraktären går att beskriva som en "Pervers-på-skämt"-person, och är den som bidrar till de flesta skämten i serien (Som då ofta håller ett visst tema.), sen kommer det här urvalet av karaktärer som man tydligen måste ha med, en tsundere, kvinnliga barndomsvännen och en liten loli med en röst som jag både älskar och hatar samtidigt.

 

När jag tittar på en serie så kan den ligga och dra i månader trots att den är en serie på tolv avsnitt, så denna avverkades relativt snabbt, vilket alltid ger ett plus i kanten för mig, tyder på att jag inte blir trött på den så snabbt.

 

Avslutningsvis så ger jag den betyget 6/10 och ger mig av för att försöka finputsa min förmåga att recensera saker.

[Volbla]

Äntligen tog jag mig tid för en av förrförra årets (eller förra årets för oss som inte kan gå på japansk bio) väntade långfilmer. Brev till Momo handlar om en tjej Momo som flyttar med hennes mamma till ett litet samhälle på en ö. Efter ett tag börjar Momo se några underliga varelser krypa omkring.

 

Filmen är ganska enkel så jag vet inte hur mycket det finns att säga om den. Den är väldigt långsam och tyst, men jag tyckte det fungerade väl. Momo var ganska fascinerande att titta på, så jag gillade allt som hände även när det hände väldigt lite. Det fanns inga direkta klichéer eller dylikt som jag störde mig på. Det skulle i så fall vara att dramat är lite överdrivet alldeles i slutet, men det var inte så farligt. På det stora hela en tämligen mysig och berörande film. Jag är glad att jag såg den.

[Adephi]

Shin Sekai Yori, From the new World, för ca 5 minuter sen.

Jag... vet inte riktigt vad jag ska säga ärligt talat.

 

THEM FEELS!  T__T

 

Jag har nog inte sett en serie med så mycket feels sen Terra e...

 

[fyfanfarli]

Såg klart GTO för tredje gången. Fy f-n vad bra den serien är.

 

[zimeon]

Såg klart på Vividred Operation. Söta rumpor och det var ett kul sätt att förvandla typiskt flickhjälteaniméstuk till nörderi.

 

Men så här i efterhand så kändes det lite som att joho visst, men jag kommer inte tjata efter en uppföljare. Egentligen hade jag hellre velat se någon riktig flickanimé som typ Pretty Cure. Men at välja fel hör ju till.

[idrougge]

Jag är riktigt nöjd med Vividred. Visst, berättandet var något stereotypt, men det var också väldigt målmedvetet utan allt "fummel" som brukar känneteckna många 12-avsnittsserier. Teckningarna var också konsekvent på en mycket hög nivå. Önskar att Precure kunde vara lika rappt berättad. Vividred var i alla fall hundra procent animé (animé som genre) utan några krusiduller.

[zimeon]

Jo, om det var det ingen tvekan.

[idrougge]

Såg just Little witch Academia. Den var söt och väldigt vältecknad. Trevligt att sånt görs, men det är animation jag hellre sett användas i en "riktig" serie.

[zimeon]

Kollade lite småsent klart på Flickor och Pansar och Robotics;Notes. Flickor och Pansar var som helhet väldigt jämn i sin kvalitet. Den var ärlig från första början, den skröt inte, försökte inte vara mer än vad den var, utan var bara jämn ström av underhållning. Slutet var inget undantag, det gick som man trodde, inga överraskningar, allt som vanligt, och bara en jävla massa flickor och en jävla massa stridsvagnar.

 

Robotics;Notes var om inte snarlik Steins;Gate, så hade den en gemensamma detalj, nämligen att a) jag inte alls kan se vad den egentligen vill och b) lyckades gripa tag i en vid oväntade tillfällen. Jag ska inte spoila något om slutet, men den var faktiskt jäkligt bra. Inte så att jag springer och slänger mig över en DVD-box som med Steins;Gate, men väldigt bra.

 

Det har ju slutat en massa andra animéer också (Tamako Marknad och Sasami@slapparLoss), men det där två var de senaste.

 

[Volbla]

Jag tror jag både tänker sämre och samtidigt tycker mer om Vividred Operation än någon annan här. Jag skulle utan tvekan vilja kalla den det mest klichépackade jag sett. Varenda avsnitt brast jag flera gånger ut i gapskratt över hur typisk och enkel handlingen är. Nå, jag har kanske inte sett en så ambitiös mängd rumpor förut, men allt handlingsmässigt verkade vara de mest förekommande troperna i de mest mediokra serierna. Några detaljer stulna från bra serier också.

Det enda jag uppskattade ärligt var estetiken och animationen. De där monstrena var riktigt balla, och likaså förvandlingssekvenserna och superattackerna. På ett sätt var det den mest njutbara och underhållande serie jag kunde ha önskat.

[My]

Jag har faktiskt sett klart lite anime för första gången på länge.

 

From the New World (Shin Sekai Yori) - Först avfärdad av mig som "bishoujotrams", men ack så fel jag hade. Kanske den serie vars tema och figurer som har berört mig mest sedan Evangelion. Jag älskade hur animen lekte med tittarens förväntningar och vände på genreklichéer. Musiken var fantastisk och animationskvaliteten hög överlag. Det var länge sedan jag faktiskt tappade hakan av vissa berättelsevändningar, framförallt i den första halvan av serien, som var den absolut bästa. Mot slutet tappade den lite tyckte jag, men det var ändå tillräckligt bra för att jag skulle längta efter nästa avsnitt. Nu tänker jag härnäst köpa bokförlagan och läsa den!

 

Durarara - tappade fart mot slutet och gjorde vissa ganska märkliga val i slutändan (kanske i ett försök att inte känna sig tvungen att animera hela romanserien?), men på det stora hela en kul berättelse som blandar genrer och idéer hejvillt. Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa några av romanerna vid tillfälle. Plus för att den utspelade sig i mitt älskade Ikebukuro.

 

Kuroros basket - En serie som säkert retat gallfeber på många för sin blotta existens, men jag gillade den! Fokuset låg på teamwork och laganda snarare än vinnarhetsen och vänskapen mellan spelarna kändes äkta. Lite minus för märklig fanservice på de kvinnliga figurerna (säkert som motvikt till den homoerotiska känslan i serien), men i övrigt var även tjejerna ganska välskrivna. Bring on säsong 2! Längre recension på min blogg.

 

Natsume's Book of Friends säsong 3-4 - Tveklöst en av de bästa animeserier som producerats baserad på en mangaförlaga. Jag älskar tempot, musiken, alla övernaturliga väsen och Natsume. Det bästa är hur serien verkligen tar sig tid att visa hur Natsume långsamt börjar öppna upp och bearbeta sin problematiska uppväxt. Inga magiska lösningar, inga snabba insikter, utan en långsam och trovärdig läkeprocess.

 

Moyashimon säsong 2 - Fortfarande rolig och välspelad. Lite väl mycket fanservice emellanåt, men det fäller inte serien för mig. Vore kul om det kom en 3:e säsong senare, även om jag har hört att serien blir ganska blajjig mot slutet.

[Sceleris]

Såg just Little witch Academia. Den var söt och väldigt vältecknad. Trevligt att sånt görs, men det är animation jag hellre sett användas i en "riktig" serie.

Little Witch Academia finns nu att se gratis och lagligt på Youtube, tack vare dess studio Trigger!

 

http://www.youtube.com/watch?v=RBlqxEIJ_Cg

[Marbil]

Körde igenom hela Puella magi madoka magica i ett svep denna vackra söndags kväll, och om jag är glad att jag gjorde det! Jag har hört att serien ska vara mörk och tragisk men har alltid haft svårt att verkligen tro på det med tanken på det första intryck man får av serien vilket är unga tonårstjejer som, efter ett avtal med den kattliknande varelsen vid namn Kyubey, genomgår en "sailer moon" förvandling och transformeras till magical girls som slås mot onda varelser vid namn witches. Men det är ungefär vid  episod 4-5 man dyker ner i den gripande, tragiska och mörka handling som Puella magi madoka magica faktiskt är, och det är då man börjar förstå vad folk som sett serien menar. Det är när man få reda på historien, eller rättare sagt, ursprunget bakom de så kallade "witches" och vad dessa magical girls egentliga syfte är som storyn griper tag i en ordentligt.

Den serie som man först trodde var riktad till unga tonårsflickor hade istället fokuserat på temat död, förtvivlan och hopplöshet. Det är vissa händelser i serien som verkligen får en att må dåligt!
Kontrasten mellan den gulliga animationen karaktärerna har, och den mörka storyn är väldigt intressant och annorlunda. I helhet tycker jag att slutet och animen är utfört på ett mycket genomtänkt och intelligent sett och jag måste erkänna att jag inte kunde låta bli att fälla en tår sista avsnittet:P. Kan gladeligen rekommendera Puella magi madoka magica till alla som vill ha en "feel bad" serie eller bara en riktig bra anime i helhet! 

[Volbla]

Shinkai Makoto, som alla vet tecknar jättesnygga bakgrunder, kom 2011 ut med en film som hette Hoshi wo Ou Kodomo. Det handlar om en flicka som tvingas följa med på jakt i någon fantasivärld under marken.

Jag var inte så imponerad av den här filmen. Jag tycker nog det är den minst bra film jag sett från Shinkai. Början var som en tonårsflickefantasi. En flicka stöter på en stilig kille som räddar henne från fara, och sen är allmänt drömmig. När han inte är med henne och beter sig som pojkvännen hon aldrig haft så sitter han ensam och säger romantiska saker ut i luften. Jag hade föredragit om han varit som en riktig person.

Efter det så får vi gå på upptäcksfärd i en främmande värld. Filmen har jämförts med Ghibli-filmer, men jag tycker den skiljer sig från dem på väldigt grundläggande sätt vad gäller berättande. I Hoshi förloras väldigt mycket av upptäckarcharmen i och med att någon hela tiden förklarar vad det är vi tittar på. Det är nästan som att läsa i en faktabok snarare än att titta på en film. Jag funderade på hur Spirited Away hade sett ut om den var gjord på samma sätt. "Det här? Det här är ett badhus för gudar. Titta här på mina små sot-tussar som slänger kol i pannan. Åh, en magisk matklump." Hoshi har inte heller alls en lika detaljerad värld. För mig känns det lite som att likheterna med Ghibli är mer ripoff än inspiration. Det är bara ytliga likheter.

Nå, Shinkai är i alla fall bra på klippning. Alla scenerna har passande längd och kameravinklar. Det är väl skrivandet där jag tycker han kommer till korta. Det vete tusan om jag någonsin kommer tycka jättemycket om hans verk så länge han gör så mycket av dem själv. Jag skulle väldigt gärna vilja se honom slå sig ihop med en skicklig författare.

[Blå]

BEN-TO

 

Har nyligen sett klart på denna serie som gav en lite att skratta åt dess helt konstiga handling. Ben-to handlar om som namnet antyder på om matförpackningar som går att köpa i matvarubutiker. Men de är inte vilka som helst, de är till reapriser och i den här serien så finns det dom som kan dö (inte riktigt) för att få tag på en sådan. 

 

Som student har man kanske inte heller alla pengar i världen och att äta snabbnudlar varje dag är nog ganska så ledsamt. Det hela är så löjligt så det blir bra i mina ögon. Folk som kallar sig vargar slåss helt öppet i butikerna om att få tag på de åtråvärda bento lådorna. Behöver knappast skriva någon djupgående analys om det hela då det inte går ut på mer. Man kan mer eller mindre lyckas skriva om något helt tråkigt ämne som detta och det blir underhållning det är helt klart att jag inte kan låta bli att skratta lite åt det hela. 

 

Men jag skulle nog inte vara den som rekommenderar serien ändå. Varför? Förutom sitt lite udda tema så har den kanske inte så mycket annat att komma med. Visst, vissa scener när de slåss är snygga men utöver det så är komiken billig, musiken inget att lägga på minnet och karaktärerna är de typiska standard karaktärerna. Men jag njöt förvisso av den korta serien med dess lite udda tema. 

[Sceleris]

musiken inget att lägga på minnet

Jag tyckte tvärtom att den var väldigt minnesvärd, den är ju så jäkla konstig! Bossa nova, djungeltrummor, galna beats och disharmoni! :D

[Blå]

Nja, jag tyckte då inte det. :D Men det är väl en smakfråga som med mycket annat. Finns säkert dom som kan argumentera att detta var en kanon serie med djupa karaktärer och en bra handling. ;)

[Zeedox]

"Hataraku Maou-sama!"

Bra humor, ganska roliga karaktärer. Studion gjorde animationen och ansiktsuttrycken riktigt bra. Led tyvärr av att vara baserad på en lättnovell, saknar ordentligt slut. Om huvudpersonen skall vara en hyvens kille, varför då göra honom till en demon? 

[mechagodzilla]

Såg klart Ondskans blommor häromveckan. Hade dessutom förmånen att ha med mig en äkta tonåring från industrihåla som sällskap, jävlar vad vi fick upp samtalsämnen från serien. Sedan Iggy tipsade om den har jag sett varje avsnitt med spänning. Ondskans blommor var lysande med stod ständigt på randen till en väldigt trist avgrund. 

 

Det som var lysande med serien var fingertoppskänslan i skildringen av händelserna, vikten som lades i dem. Hur det blir torrt i munnen och orden tappas bort när man ska svara nån man är kär i - de flesta av oss upplever sällan ångest och spänning bortom sådant. När saker utöver vardagen händer känns det inte som sådant som glöms bort tre avsnitt senare. När ungdomar på film alltid är snygga är de obehagliga och fula i Ondskans blommor - gäller även kvinnor. Det är sällan jag sett så välavvägda tolv avsnitt. 

 

Och avgrunden? Att den obehagliga Manic Pixie Dream Girl:en faktiskt går över till att vara en behagfull. Att taket för obehag och konsekvenser höjs bortom det vardagliga. Det känns som att serien tar steget över gränsen i avsnitt 13, och jag anar tyvärr att det kommer gå utför i kommande säsongen (som utlovas av att detta var del 1). 

 

Recenserat den på mangafilm.se woo http://mangafilm.se/2013/07/visst-goer-det-ont-naer-knoppar-brister/