Vilken anime såg du klart senast?

[Volbla]

Hej och hå, anime ser man på. Ibland. Jag bläddrade igenom netflix en kväll och såg planschen för Nanatsu no Taizai, och jag tänkte "Jamenvafan" och slog på första avsnittet. Det var underhållande nog för att jag skulle se några avsnitt till. Först tittade jag för att serien hade en del snusk. Sen tittade jag för att den hade Yuuki Aoi. Sen fortsatte jag titta för att det var ett ganska kuligt, lättsamt äventyr, och innan jag visste ordet av hade jag sett igenom hela första säsongen.

Det här är min sorts genre! Ett äventyr som drar världen över med en bunt knasiga karaktärer och mycket humor. Det är som en snuskig Slayers. Dessutom spelar Omigawa Chiaki en uppkäftig gris.

Taizais största problem, vilket för mig gör serien ganska tråkig trots dess charm, är att alla slagsmål är väldigt ospännande. Jag är inte helt säker på varför, men jag tror att det är väldigt vagt definierat hur starka alla karaktärer är. Vad det är som gör dem starka och vad deras svagheter är. När en ny karaktär introduceras så utför de alltid en jätteimponerande bravad, men sen måste de närapå retconnas för att inte överlägset vinna alla strider. Förutom huvudkaraktären Meliodas. Han är alltid överlägsen, från början till slut, vilket också är ospännande.

Kikade lite på andra säsongen men den tog så lång tid på sig att dra igång att jag mer eller mindre gav upp. Jag kanske fortsätter titta på den någon gång, vem vet.

[Ebhen]

Hemma i karantän då jag har förkylningssymptom så... HEY Corona! Eller vad vet jag... Inte helt sjuk, men inte heller frisk. I vanliga fall hade jag dragit i mig ett par alvedon och gått till jobbet. Men så som läget är i landet nu så, Nope! Lagom drygt med andra ord. 

Vad passar då bättre än att passa på att beta av de där serierna som man hamnat efter i. :) Först ut blev Kono Oto Tomare! som jag sneglat på ett tag nu sen första säsongen kom ut för ett år sen. Hade börjat läsa mangan men insåg att den just då hade släppts som anime och tänkte att det nog var intressant då jag gillar musikserier oftasat (K-On fanboy here) 
För er som inte sett den så handlar det kort om Koto-klubben på en highschool där det är nytt år och en stackars ensam kille ska försöka rekrytera nya medlemmar så att inte klubben läggs ned. Inte helt ovanlig story nej, men vad jag vet troligen första som fokuserat på just det klassiska instrumentet Koto. 
I mångt och mycket följer serien den vanliga mallen och man känner igen flera berättelseelement  (funkar lika bra i en sportserie) i den men även en del (för mig) nya drag vilket gör den både fräsch och intressant. Så intressant faktiskt att jag binge-tittade på den i två svep under två dagar nu. Det brukar vara ett bra betyg för min del när jag inte kan släppa den utan plöjer på tills det ljusnar ute.  hehe... 

Kul serie som hade både bra humor, lite lagom drama och intressanta karaktärer. Lättittat och lättsmält men långt ifrån ointressant. Man blev lätt engagerad i karaktärerna och handlingen men jag hade gärna sett lite mer fördjupning i MCs bakgrund och familjesituation men han bleknade lite tyvärr och fokus landade mer på den missförstådda ligisten och underbarnet med de trassliga familjeförhållandet. Övriga roller var bra stöd och lagom involverade såsom sidokaraktärer ska vara.
Andra saker hade de gärna kunnat återkomma till, men jag antar att tiden inte räckte till för mer utvikningar i andra arcs. Det var lagom fokus på de intriger som fanns. Lite lätta kärleksinslag också såklart, vad är väl en high school serie utan dessa? Men det var alldeles lagom mycket.

Det var också riktigt intressant att få lära sig mer om instrumentet som hade huvudrollen i serien och få lite mer inblick i hur det spelas och fungerar. Dessutom så var det väldigt bra musik såklart men det hade jag förväntat mig redan. Dumt att göra en sån här serie lite halvhjärtat, nä All-in är tricket. 

Nu är då frågan... vilken ska jag ge mig på nu? :) 

[Sceleris]

Den 2020-01-19 vid 23:35 sa Sceleris:

Oshi ga Budōkan Itte Kuretara Shinu (“Tar sig min favorit till (storartistarenan) Budōkan skulle jag (kunna) dö (lycklig)”) En ung, attraktiv, normal kvinna Eripiyo råkar se en spelning med nya popidoler Cham Jam, ett halvt dussin personer i publiken, och blir hänförd av blyga Maina. Två år senare har gruppen blivit en undergroundidolgrupp stor nog att locka några tiotal personer till sina spelningar, medan Eripiyo blivit en idol-otaku av rang: endast iklädd en gammal skolträningsoverall verkar hon lägga all sin lediga tid och alla sina pengar på Cham Jam och Maina. Hon besöker alla spelningar och handskakningsevenemang, och har blivit ökänd för sitt excentriska beteende. Maina verkar dock vara ganska kylig mot Eripiyo.

Kanske det ska vara en komedi. Kanske Eripiyos förvandling ska vara ett skämt. Men det känns mest hemskt, att en ung kvinna som till synes såg ut att ha framtiden framför sig (jämfört med de andra, mer sorgliga idolfansen som handen på hjärtat kanske inte har så mycket annat att hoppas på) skulle bli ett psykfall. I en bra värld skulle detta kunna vara en psykologisk inblick i besatthet, och en bitande kritik mot idolverksamhetens krassa kommersialism (köp fem CD för att få skaka en hand etc.).

Fast det är det nog inte. Det är nog en “komedi” — med citattecken. Varför är Eripiyo en attraktiv ung kvinna? Kanske för att hennes besatthet hade varit obehaglig och oursäktlig om det var en klängig, alldaglig-som-bäst kille som stod för det. Men kanske det är en faktisk yuriromantik, om det kan bli något mellan Eripiyo och Maina.

Stilen är ljus och oskarp, med en för tjejerna elegant karaktärsdesign åt det realistiska hållet, vilket skulle fungera för en romantisk komedi. Regi och animation är inget att anmärka på, men egyptisk-japanskan Ai Fairouz (Hibiki i Dumbbell Nan-Kilo Moteru) är tillbaka och gör odrägliga Eripiyo med bravur.

I slutändan är det otydligt vad serien försökte avbilda. Det mesta av serien handlar om hur den ständigt överreagerande (och obehagliga) Eripiyo försöker förmedla sin kärlek till Maina, och hur Maina försöker visa sin uppskattning, med missförstånd mellan dem: tycker Maina att Eripiyo är obehaglig? Håller Eripiyo på att byta “oshi” (huvudidol)?

Handlar serien om det svåra att kategorisera förhållandet mellan en idol och en (småskalig) fan, hur de stärker varandra? De är inte totala främlingar eftersom de känner varandra vid namn och ansikte, men de är inte heller vänner, än mindre familj. Fastän de är så okända att max 50-100 personer skulle känna igen dem, ger ett slumpmässigt möte på stan i det privata en känsla av att korsa en gräns och inkräkta på deras privatliv.

Eller handlar det om en lesbisk romans trots allt? Eripiyo skriker ständigt ut sin kärlek och tycks antyda sexuella tankar (“jag vill bada med Maina” “jag vill sova med Maina” “det känns som att Maina är inuti mig”), och relationen mellan två av idolerna, Yumeri och Maki, har starka yuri-vibbar, men samtidigt sympatiserar Eripiyo inte med Motoi som uttalat är förälskad i och vill ha idolen Sorane som hemmafru.

Med tiden får man se mer av idolernas perspektiv. Att de är sådana snälla flickor som genuint uppskattar, och inte äcklas av, de feta medelålders gubbar som lever för att skaka deras händer, det är ett motargument mot att möjligheten att serien är en exposé av den tragiska utsugarverksamheten som det är. Men idolernas perspektiv är också kanske det enda trevliga som inte lämnar en bitter eftersmak. De har lite ljumma motstridigheter, de oroar sig för lite olika saker, de gör sitt bästa för att besvara sina fans förväntningar och uppskattning, de är nervösa för sina framträdanden, och är självkritiska för att de inte blivit större.

Citerar mig själv från IRC: “Oshibudo påminner mig om en sån där amerikansk solskensartikel typ "Kalle 10 år har inte råd med en rullstol, så klassen samlade ihop pengar och köpte en åt honom" som [först kan ge positiva känslor] men så fort man tänker på det är det deprimerande och upprörande.”

6/10 (upprundat).

[Sceleris]

Såg Goblin Slayer-filmen. Kändes mest bara som ett extra “arc” från TV-serien, samma kvalitetsnivå på gott och ont.

[MathJuice]

Fick volym 8 av mangan i posten idag, läste igenom den och sen direkt till filmen. Volymens epilog var ingången till filmen så det var passande nog i kronologisk ordning. Mer Gobbo Slayur som sagt, kändes lite kortare även om det var utsträckt till en timma. Hade en riktigt stark början.

[Sceleris]

Maō Gakuin no Futekigōsha: Demonfursten Anos återuppstår efter 2000 år och deltar i skolan vars uppgift är finna hans reinkarnation, men världen har blivit något förvriden och folk tror inte på honom, trots att han enkelt överklassar precis alla. Vid sin sida har han kawaiikos.

En total trivialitet med medioker produktion och stundvis pinsamt manus (sångnummer), men positiv: Anos är stoisk och överlägsen, men kämpar för fred mellan arterna och kärlek såväl romantisk som platonsk, och rättvisa: underhållningen hänger mycket i hur väl man gillar att se stöddiga, rasistiska, klassistiska typer få på däng. Serien är även lättsam, t.ex. med Anos naiva föräldrar som genast accepterar både honom som son fast han åldrade sig direkt efter födseln, och genom missförstånd som svärdöttrar alla flickor han bjuder hem på middag. Även den fjantiga fantasyvärldskonstruktionen är lite kul, med “källor” som erbjuder lek med odödlighet, reinkarnation, och ödesmanipulation.

5/10.

[Ashaz]

Koi to uso. Kärlek och lögner.

6/10

denhär innehåller spoilers om hur det slutar.

Den började bra. Upplägget med bakgrundshistorien är inte superoriginellt, men ändå lite nnorlunda och en intressant twist på standard romcom formatet. Jag trodde efter ett par avsnitt att den skulle bli en 8/10. Pacingen var till en början helt ok, jag blev engagerad i karaktärerna och det fanns ett par sånadär bra ont-i-magen scener.

Men så ungefär halvvägs igenom började huvudkaraktären bara bete sig för omotiverat dumt.
Jag förstår ju att det måste vara motsättningar och drama för att det ska bli en story värd att berätta, men jag tyckte den i det här fallet genomfördes lite dåligt.
Huvudkaraktären lider av samma bristande självinsikt som Hiki i snafu, men utan att ha Hikis i övrigt skarpa sinne. Så han når aldrig självinsikten och framstår mest som rätt blåst överlag.
"Var sann med dig själv om dina känslor" "jaha. ok. jag fokuserar på hon den andra som jag inte alls egentligen var intresserad av och ignorerar tjejen som jag varit störtkär i sedan mellanstadiet. Det känns rimmligt."
Han prioriterar helkonstigt och verkar basera sina beslut på indicier som "person jag inte bryr mig om blir glad om jag gör såhär så det verkar rätt... (trotts att det skulle krossa person jag bryr mig om)". "om jag gifter mej med henne så gör dom en fin video med oss. kul!" "hennes mamma smickrar mig. wopidoo!"
Diskrepansen mellan hans agerande i första och andra halvan av serien gör att det tappar i trovärdighet och jag blev mest frustrerad på att han är så dum. Han har bokstavligt talat format hela sitt liv runt henne och sen helt plötsligt är det som att han glömt bort sina känslor för henne. Det håller inte.
Slutet:

Spoiler

Vad var det för fegt harem/icke slut? Trotts den långdragna scenen på hotellrummet där de formulerar planen för hur han ska kunna välja Misaka ändå (och sen av någon anledning tycker dom det är en bra idé att hångla en massa direkt efter det) så fick man aldrig se någon faktisk uppföljning på det. Man får en antydan om att tjejerna pratat om saken, men man får inte se det hända. Sen får man veta att Takasaki sagt nej till den planen. Utan att dom reder ut varför, annat än att hon också har fått en släng av *dumma ogenomtänkta självuppoffrande beslut som inte gör någon glad* epidemin som verkar härja vid det här laget. Det finns ingen closure i sista avsnittet. Bara ett fegt och tråkigt "äsch båda blir bra.".

Saknades det ett avsnitt? Jag såg OVAn också men den var bara filler som inte tillförde något.

 

Så TL:DR

Denhär kunde ha varit riktigt bra. Ett tag var den på våg att li det också. men sen börjar den dala för att tillslut landa rakt på nyllet i gruset med ett otillfredsställande icke-slut.

 

Redigerad maj 23, 2021 av Ashaz

[Sceleris]

Seijo no Maryoku wa Bannō Desu (Helgonets magiska kraft är allsmäktig): Sei, en överarbetad kontorskvinna, blir bortförd till fantasyvärld som behöver ett helgon att besegra monster. En fräck prins utser till helgon den tonårsflicka som också blev bortförd. Bortglömda Sei börjar arbeta som alkemist, men har uppenbarligen helgonliknande krafter. Under seriens lopp kommer hon närmare en betuttad riddare som hon räddat livet på, medan

Spoiler

prinsen upptäcker att han valt fel helgon och måste spela clown för att inte försätta tonårsflickan i dålig sits. Sei blir utsedd till helgon och inser att hennes största krafter kommer när hon tänker på sin älskade – riddaren.

Hyfsad produktion med självrespekt (t.ex. inte flamsig), men problemet är handling och karaktärer. Serien har knappt någon övergripande handling utöver vad som beskrivits, ingen riktig problemutveckling med kärnfull början-mitten-slut, och Sei själv är lite irriterande töntigt disträ och vag i sitt beteende och sina handlingar. Typsituation: någon säger något och Sei reagerar med ett "ehehe" med falskt leende för att slippa en konfrontation. Ännu värre är att hon är en pushover, och passiv: "kungen vill träffa mig? Jag vill inte, men att vägra skulle besvära mina vänner". (Hennes enda aktiva lilla episod var att

Spoiler

hela lemlästade riddare vilket röjde att hon var helgon

.) Hon är också helt passiv mot sin situation. Medan tonårstjejen blev ledsen över att bli bortförd från sitt hem, visar Sei inga känslor alls. I början tycktes de antyda att hon var överarbetad, men inte ens det gjorde de något av.

Händelselöst och ointressanta ensidiga karaktärer. Om något är den dumma prinsen lite mer mångsidig, när det visar sig

Spoiler

att han spelade dum för att täcka sitt misstag

, men hans roll är ytterst begränsad gentemot Sei – han är bara någon som hon är irriterad på för att han var så fräck och ignorerade henne.

5/10

[Sceleris]

Kage no Jitsuryokusha ni Naritakute (The Eminence in Shadow) tog slut till slut, berättelsen om en chūnibyō-kille som önskar att han var den häftiga mystiska och övermäktiga hjälpkaraktären i en berättelse, dör, och kommer till en fantasyvärld där han direkt börjar bädda för detta. Han snackar alltid kryptiskt för att han tycker att det låter coolt, men hans undersåtar (mestadels snygga alvbrudar), hans fiender, och hans omgivning tar honom på orden, och vad han säger råkar alltid fungera. Så halvt oavsiktligt blir han en skuggkämpe mot en ondskefull djävulsdyrkarsekt.

Jag har följt mangaversionen i ett par år. Lyckade missförstånd och fake-it-till-you-make-it är lustigt nog (en annan användare av dessa tekniker är Ainz i Overlord), och den har lite hyfsad komisk tajming, så det är typ en småkul actionkomedimanga, men egentligen inte så mycket mer än så. Animeversionen kändes i början som en premiumversion av vad jag redan hade läst, med överraskande välgjort ”allvar”, alltså genuint rafflande action och engagerande drama – det är ju allvar för alla andra än huvudpersonen.

Men ju bättre allvaret blev, desto mer lyste det igenom för mig den största bristen: huvudpersonen bryr sig inte. Han är ett skämt, och behandlar världen som ett skämt (vilket serien också gör ibland, som när bakgrundskaraktärsnamn är klumpiga ordvitsar), och det tar ifrån en del av engagemanget. Varför ska jag vara mer engagerad än huvudpersonen? I sitt bästa känns det som missad potential, och i sitt värsta känns det som en sån där slags feg ironi som är till för att dölja äkta känslor, att dölja en genuin förtjusning i skuggkämpar och inte våga erkänna det.

Men jag får fanimej erkänna att animeversionen har så pass fräsiga och väloljade actionscener (med huvudpersonen) och intensivt drama och spänning (utan huvudpersonen) att jag verkligen blev engagerad. Det är en bra animeserie, och jag hoppas på att se mer. 8/10.

[Sceleris]

Såg klart Boku no Kokoro no Yabai Yatsu (The Dangers in My Heart) inför nya säsongen. Serien följer Ichikawa – en tillbakadragen fjortonårig grabb med morbida intressen – och Yamada – en långväxt klasskamrat som försöker slå igenom som modell/skådespelerska/tarento.

Jag följde mangan ett par år i början. Jag väntade mig aldrig att tycka om den, för att jag tyckte illa om Mitsudomoe av samma tecknare, men jag fick erkänna att BokuYaba var ganska bra. Nu när jag sett animeversionen tror jag att jag kan uttrycka varför.

En av de sorters berättelser jag inte är förtjust i är sådana där en nolla får ihop det med toppbruden utan någon annan anledning än att han var rätt person på rätt plats och var lite snäll en enda gång. En annan icke-favorit är när berättelsens hjältinna behandlas som att hon liksom är så mystiskt speciell. Som att hon inte är en riktig karaktär med en mänsklig personlighet, utan nästan mer ett naturväsen. Kanske besläktat med typ "magical girlfriend" eller "manic pixie dream girl" och liknande önskeuppfyllningsklyschor. BokuYaba frångår detta.

Det som är riktigt fint med Yamada i BokuYaba är inte att hon har egenheter som att hon är naiv (vilket hon är) eller att hon tjuväter godis på skolan (vilket hon gör), utan att sitt glamorösa yttre till trots är hon bara en vanlig fjortonårig tjej som är (blir) kär. Ibland blyg, ibland rättfram, ibland flörtig. Hon vill ha små gåvor och ge små gåvor, tillbringa tid ihop genom att komma på svepskäl, få sin förälskelses chattkontaktinfo. Det tycks mig som att hon fattat intresse för just honom inte för att han räddat henne från en snuskhummer på tåget eller hjälpt henne på skolans inträdesprov eller att de lovat gifta sig när de var 3 år gamla, utan helt enkelt att hon läst romantiska flickserier och såg hans osällskaplighet återspeglad i en stoisk snygging från en shōjomanga – en naiv motivation helt från hennes sida. Till en början, förstås, tills de börjar lära känna varandra på riktigt.

Denna "vanlig tjej"-sida hos Yamada ger ett slags verklighetsförankring och är en bra början på ett ungdomligt romcomdrama, men det krävs ju också den andra halvan. Ichikawa är också bra, ibland slående. Han känns inte som en självinsättningskaraktär, även om man kan sympatisera och kanske känna igen sig. Han har pinsamma edgelord-tendenser som, förstår man, är till del ett försvar, typ "jag är inte ensam, jag väljer att vara ensam", men är ytterst en bra grabb. Det är nog lätt att se hans missförstånd/feltolkningar av Yamadas uppmärksamhet som "kronisk huvudpersonströghet", men han har inte ett toppsjälvförtroende, och då är det enklast att skydda sitt anseende och sin självrespekt genom att alltid se flörtande och närmande som "…men hon skulle inte gilla mig". (Mer verklighetsförankring!) På tal om verklighetsförankring har seriens kvinnliga(!) tecknare förresten skickligt fångat fjortonårsålderns hormonstinnhet med komiska små instickningar om onani och erektioner.

Apropå tecknaren så är det tydligt att hon verkligen gillar sina figurer, hon verkar älska att teckna små bonusteckningar och hela bonusserier och posta på Twitter. Vi vet ju att mangajobbet är tidskrävande, så det måste tyda på ett sant engagemang!

Jag gillar originalet, och medan animeversionen inte gör något fantastiskt, så gillar jag den också. Bilderna fungerar, ljud och musik är uttänkt, röstisarna är bra. Helt enkelt en bra romantisk serie utan särskilda utsvävningar.

[Klibbnisse]

Jag såg att detta var en av de första trådarna jag skrev i efter att jag registrerade mig på forumet, och då hade jag nyss sett Iriya no Sora, UFO no Natsu vilket då var den 89:e serien jag sett färdigt i min animelista, och jag skrev samtidigt att jag "inte ser så mycket på anime längre".

Den senaste jag sett färdig nu var för knappt en månad sedan och var Teekyu Säsong 6... vilket blev den 729:e serien i listan, tänk vad tiden går.

Med allt detta sagt, det var inte speciellt svårt att se Teekyu, inte när avsnitten bara är 2 minuter av innehåll, man hinner lätt se hela säsongen under en sittning på toaletten. Snabbt prat dessutom, och mycket, mycket underhållande.

 

Den 2024-01-08 vid 21:18 sa Sceleris:

En av de sorters berättelser jag inte är förtjust i är sådana där en nolla får ihop det med toppbruden utan någon annan anledning än att han var rätt person på rätt plats och var lite snäll en enda gång.

Håller helt med dig i normala fall, och även om jag i princip bara gav den serien en chans efter att den hajpades till skyarna på Reddits /r/anime så blev jag istället mer engagerad i storyn just för hur Ichikawas karaktär har en relativt stadig karaktärsutveckling, och att de två huvudrollerna inte fastnar i ett klassiskt "will they, won't they"-förhållande. Det går kanske inte så snabbt framåt, men det går i alla fall åt rätt håll. 

[Sceleris]

8 timmar sedan sa Klibbnisse:

Håller helt med dig i normala fall

Bara så att vi inte missförstår varandra, du såg att jag gillar serien för att den inte är en sån sorts serie jag beskrev, va?

[Klibbnisse]

5 timmar sedan sa Sceleris:

Bara så att vi inte missförstår varandra, du såg att jag gillar serien för att den inte är en sån sorts serie jag beskrev, va?

Absolut, jag håller ju med dig i normala fall. Och detta var ju rätt normalt... om man bortser från mitt förvirrande sätt att skriva.