Vilken anime såg du klart senast?

[MathJuice]

The irregular at magic high school - I vanliga fall i sci-fi och fantasy så får man välja antingen magi eller teknologi. Denna serie säger "magi ÄR teknologi!" BOOM!

Serien blandar high school med actionthriller och ska jag vara helt ärlig...jag fattar ingenting! Dels måste man vara ingenjör för att fatta deras gojja, dels så är det så många frågor som hänger i luften. Men Tatsuya är awesome! Best grill: Shibata Mizuki.

[BBCV.Voyager]

"Riktig" lång-serie, Hyouka.... En serie ganska "lugn" tempo, men kul att kolla ändå. Den har mysterie-element men mest slice-of-life.

 

Kollade dock både Gundam Thunderbolt&Origin...

Första avsnitt i Thunderbolt har en POV-klipp av en Zaku-pilot bli spöd som verkligen visa varför Zeon är så livsrädd för Gundam... 

[MathJuice]

Miyakawa-ke no Kuufuku - Hade funderingar om jag skulle se denna, men fick nu hela serien samlad i ett enda "OVA- avsnitt" i min YouTube- feed så ja varför inte. Kortfattat så är det en spinoff på Lucky Star och två minor characters från den showen: Miyakawa- systrarna. Storasystern är otaku och spenderar mycket av lönen på doujins och annat otakuaktigt. Problemet är att de alltid har det knapert och lillasystern får påpeka det åtaliga gånger till henne utan resultat.

Serien är egentligen 40 minuter av en enda röd tråd; pengar. Inte så roligt, blir långdraget trots den korta tiden och saknar charmen och variationen från Lucky Star.

[Volbla]

^ Först hade jag tänkt se den bara för att den lilla tjejen spelas av Kano Yui i Lucky Star, men sen tog jag reda på att hon har en annan skådis i den där nätserien. Vad är det då för mening!

[MathJuice]

Gate - Rory/10! Nuff said!

 

Oshiete! Galko-chan - Väntade mig inte så snuskig humor till en början men rullade med i handlingen. Det visade sig även ha hjärta i sitt berättande. Positivt överraskad/10.

[Hikari no Hohenheim]

Jättarna anfaller (eller Shinngäcki nå Kjåjin) är den läskigaste animen jag någonsin sett. Förtvivlan the Animation. Det är också en av de slöaste anime-serierna jag sett jämfört med mangan. I ett avsnitt hade det hunnit gå 5 minuter innan de var klara med recap och introsekvens. Å andra sidan, i en serie som står och faller på sin förmåga att framkalla obehag hos tittaren, kanske det passar ganska bra att ta det långsamt, så att elände får sjunka in.

[Sceleris]

Oshiete! Galko-chan - Väntade mig inte så snuskig humor till en början men rullade med i handlingen. Det visade sig även ha hjärta i sitt berättande. Positivt överraskad/10.

Jag gillade Galko-chan! Kropparna är absurda och fanservicescenerna tvivelaktiga, men jag gillar all anime där tjejer pratar om mens och förstoppning! Inte så att mens och förstoppning är min "fetisch", men jag gillar när det blir lite... "anti-moé", kanske man kan säga, fast ändå stilmässigt innanför gränserna för vanlig anime.

[Klona]

Gundam Iron-Blooded Orphans
 
Jag skrev lite om den i Anime Hösten 2015 efter att jag hade sett första avsnittet men jag kan tänka mig att man behöver veta lite mer om vad som händer för att förstå bansoldaternas situation. 

 

Kort efter att den unga fröken Kudelia Aina Bernstein kommer till basen så blir de attackerade, barnsoldaterna blir utskickade som förtrupp men motståndarna har tre stycken mobile-suit som är överlägsna deras egna mobile-workers som påminner om små pansarvagnar. När de behöver hjälp som mest så inser de att alla de vuxna inom organisationen flyr mot ett annat håll och låter barnen vara lockbete. Under tiden så försöker ett gäng få igång den gamla roboten de har stående och som inte har rört sig på väldigt länge, tack vare lite modifikationer och alaya-vijnana systemet får de igång den och Mikazuki blir piloten. Trots att han inte har någon erfarenhet av att styra den så lyckas han göra det tillräckligt bra för att vinna över fiendens mobile-suits. Efter det bestämmer sig Orga att de ska ta över firman och att för en gång skull i deras liv bli erkända av de vuxna.

 

Jag gillar tonen i serien, den är åt det mörkare och det märks mer än en gång. I en scen så får några två alternativ, att hjälpa till eller sticka, en person som inte tillåter sig att bossas går till anfall och helt odramatiskt sätter en person en kula i huvudet på honom. Liknande scener förekommer i serien och jag tycker att det passar eftersom det trots allt är en hård värld de lever i och i krig är det sånt som behövs för att överleva. Trots det så har den vissa ljusglimtar under deras korta andhämtning, ungarna leker och busar, försöker lära sig skriva och annat som just ungar gör.

 

Orga är ledaren i serien och det märks att han är en karismatisk person men också att han är ung och oerfaren att leda flera personer men trots det försöker han visa ett självsäkert yttre trots att han på insidan många gånger tvekar på sin förmåga och undrar om det han gjorde var rätt. Det är tack vare Orga som Mikazuki ibland blir intressant för han tycks inte ha någon egen vilja utan räknar kallt att Orga ska göra det bästa beslutet åt alla. 

 

Serien innehåller många element som att växa upp, krig, politik, hämnd m.m och även om den inte alltid pricka rätt så tycker jag att den binder ihop allting på ett snyggt och underhållande sätt. Jag ska garanterat se på säsong två. 

[Volbla]

Två vinterserier med korta avsnitt har kommit till sitt slut. Jag antar att det här är det nya formatet för att framhäva enkla humormanga. En säsong blir ju inte mycket längre än ett vanligt animeavsnitt, så det är väl ganska billigt för syftets skull.

 

Ojisan to Marshmallow handlar om en tjock man som älskar marshmallows och hans kollega som är kär i honom och alltid försöker förföra honom utan att han fattar vinken. Den var lite söt men inte särskilt rolig. Ungefär vad jag hade förväntat mig.

 

Men Mahou Shoujo Nante Mou Ii Desukara tycker jag var roligare än jag förväntade mig! Den är till hälften pedobete och till hälften parodi på magiska flickor. Alltså samma som Fate/Kaleid Liner när den inte försöker ha en handling. Vilket är precis vad Fate/Kaleid Liner borde ha varit! Jag vet inte om det är en slump att jag tycker båda de serierna är ganska roliga eller om magiska flickor-genren är väldigt lätt att göra narr av.

[Voffe]

Kikade precis klart på Boku dake ga Inai Machi. Intressant och spännande fram till sista avsnittet. Jag satt och funderade på tidslinjer under tittningen och tyckte det kändes väldigt familjärt, och jag tror nog det har att göra med tanken "hmm, det här är typ Higurashi, fast kortare och inte lika mättat."

Som jag tolkar det syfter de på att det bara är en tidslinje här som kan ändras, vilket är kruxet med mitt "missnöje", kan man väl säga. Jag, personligen, föredrar multiversum teorin mer, och att hans andra jag fortfarande blir arresterad och ditsatt av boven. Det går väl att tolka det på båda sätten. Det som känns som missnöje (för min del) är att vid andra halvan av serien så har hela första halvan med Airi glömts bort, fast i retrospekt är allt sammankopplat. Vilket kanske eller kanske inte är medvetet. Kul att tänka på vilketsom.

Jag tycker att 12 avsnitt inte är tillräckligt, det kändes som att information uteblevs (kanske en smaksak) och att ridån går ner för snabbt. Förutom det är jag nöjd med serien och kan varmt rekommendera. Kayo är söt!

[Nikushimi]

Såg ut Ima Soko Ni Iru Boku häromdagen. Var till en början skeptisk gentemot denna anime då det är en av de äldre serierna och var osäker på om jag skulle gilla den gamla animationen. När jag väl bestämde mig för att ge denna serie en chans så blev det däremot snabbt en av mina favoritserier. Karaktärerna kändes verkligen levande och realistiska. Älskade hur var och en hanterade de olika situationerna. Det visade sig även att jag skulle komma att tycka om den äldre animationen, tyckte den hade en viss charm och man kände sig på något sätt nostalgiskt trots att man aldrig sett serien tidigare.

[Sceleris]

Såg ut Ima Soko Ni Iru Boku häromdagen. Var till en början skeptisk gentemot denna anime då det är en av de äldre serierna och var osäker på om jag skulle gilla den gamla animationen. När jag väl bestämde mig för att ge denna serie en chans så blev det däremot snabbt en av mina favoritserier. Karaktärerna kändes verkligen levande och realistiska. Älskade hur var och en hanterade de olika situationerna. Det visade sig även att jag skulle komma att tycka om den äldre animationen, tyckte den hade en viss charm och man kände sig på något sätt nostalgiskt trots att man aldrig sett serien tidigare.

 

Akitarô Daichi är ett geni!

 

Eller åtminstone en väldigt duktig animeregissör.

[MathJuice]

Inugami-san to Nekoyama-san: Inugami anser sig vara en kattperson men hon beter sig som en hund. Nekoyama har samma attribut fast tvärtom, så hon är en hundperson som beter sig som en katt. Så när dessa två möts så skapas en speciell kemi...

Yurikomedi som i korta duster levererar i högsta hastighet ordvitsar och kärleksanspelningar. Lägg till att straight man i serien, Aki Hiiragi, ser ut som Satsuki från Kill La Kill (albeit med mindre ögonbryn) och bryr sig inte om någonting i vissa lägen. Väl genomförd och inte för grov eller slö i utförandet.

[Volbla]

Jag såg på Black Rock Shooter tv-serien. Den hade en väldigt lustig handling. Den försöker innehålla en massa action utan att egentligen handla om actionen. Vad den handlar om är ett vanligt skoldrama, vilket är ungefär så bra som man kan förvänta sig om anime. Men samtidigt försöker den vara väldigt mystisk om varför det finns action, hur den världen fungerar och vad karaktärernas motivationer är. Den var ganska kul att försöka klura ut i början, men slutet, som var ett vanligt "Det här är mina ideal"-tal och där allt typ gick ihop, var inte så tillfredställande.

 

Vad som var tillfredställande var actionscenerna! Inte bara för att det var väldigt snabb och varierad koreografi, men det här måste vara den snyggaste 3d-animation jag sett i anime. Jag önskar att kampscenerna i Shakugan no Shana hade sett ut såhär. Eller hela God Eater. Jag antar att det inte är rimligt och att hundra tusen jobbtimmar gick till just Black Rock Shooter av någon anledning, men en pojke kan drömma~

 

Det fanns en dvdbonus där de klippt ihop olika steg av animationsprocessen:

[Sceleris]

Vad som var tillfredställande var actionscenerna!

 

"CG Battle Director: Hiroyuki Imaishi"

 

Jag ger honom all ära, för det var väl Sanzigen som gjorde själva animationen.

[Volbla]

Håhåå! Han kan göra något som kittlar mina smaklökar när det inte är naket samtidigt!

[MathJuice]

Sansha Sanyou - Var segt de två första avsnitten, men lossnade rejält efter det. Energiskt, charmigt och roligt om tre kompisar med olika kontraster: Den rika Youko som blivit fattig, den glupska tomboyen Futaba och kattälskaren Teru som har en mörkare sida. Den här serien har ett konstant flöde av karaktärer som introduceras under hela säsongen och interagerar med huvudkaraktärerna och deras krets. Detta till trots så känns det inte trångt eller krångligt utan hjälper snarare seriens helhet. Riktigt bra serie som kan falla mer i smaken då stilen är mindre moe och mer stilrent, plus att energin verkar aldrig ta slut.

[MathJuice]

Girls und Panzer der Film: Utspelar sig efter serien så en synopsis skulle spoila handlingen. Det är mer eller mindre allt som man gillar från serien fast gör som Fast and Furious- serien och går fullständigt bananas...in a good way. En nackdel är att de nya karaktärer som introduceras får ingen större presentation eller karaktärsutveckling, så man får gissa sig fram via expositionen de får. Det är synd för trots det lilla man vet så är det lätt att tycka om dem och man vill veta mer.

Och vad vore Girls und Panzer utan ett episkt musikstycke, nu i form av finsk polka:

[Sceleris]

The Lost Village (Mayoiga). En av vårsäsongens serier, en mysterieberättelse: en busslast full med knäppisar beger sig ut i skogen för att hitta en mystisk by där det sägs att man kan få ett nytt liv. Regi av Tsutomu Mizushima, som regisserat älskade serier som Shirobako och Girls und Panzer, men också kritiserade serier som Blood-C och Another. Manus av Mari Okada, som på samma sätt arbetat på både älskade serier och bottennapp.

 

The Lost Village är en förbryllande serie. Inte vad gäller mysteriet i sig, utan för att den gör så mycket fel. Till exempel i början, när den introducerar alla karaktärer genom att de håller självpresentationer i bussen; ingen av dem sätter sig på minnet, det är bara en massa namn och "knasiga" figurer utan sammanhang. Ingen uppträder heller trovärdigt. Dialogen är usel och alla är helt drastiska och dumma.

 

En skribent på Anime News Network tror att serien är en komedi, där skämtet i princip är att serien är konstig och dålig och full av misstag. Typ ironiskt, eller anti-humor, eller "weird twitter".

 

The Lost Village är visserligen för dålig för att jag ska tro att Mizushima och Okada var helt omedvetna om vad de höll på med, men jag kan inte se skämtet i det (även om den fick mig att skratta några gånger, för att den var så dålig).

 

Den hade dock ändå ett sorts mysterium och utveckling, så bortsett från alla misstag -- med flit eller ej -- så fanns det en kärna av något som var okej. 4/10 är mitt betyg. (Jag använde min betygsberäknare, med handling -3/5, karaktärer -2/4, dialog -3/3, design -1/5, -1/3 presentation.)

[MathJuice]

Princess Lover: När Teppeis föräldrar omkommer tas han in av sin morfar, som råkar vara en stor och respekterad företagsmogul. När han säger att Teppei ska bli den som tar över hans industrier vänds Teppeis liv uppochner. Nu står han med ett av det inflytelserikaste namnen i Japan i ryggen och ska nu anpassa sig till ett liv bland kungligheter, aristokrater och andra företagsmoguler...

 

En romantisk komedi som har en unik animationsstil som jag skarpt gillar. Det finns en röd tråd genom serien och blir allvarligare ju längre in i serien man kommer. Samtidigt så tar den tid att dra skämt även i skarpa situationer, utan att kännas dumt eller ovälkommet. En bra serie för den som söker en mindre seriös serie utan att skippa över handling och kvalité.

[Sceleris]

Re:Zero. Mitt slutgiltiga omdöme skulle nog i en mening kunna sammanfattas som "bra för vad det var, men vad det var var inte så bra". 6/10.

 

"Vad det var" skulle jag nog sammanfatta som "loser transporteras till fantasyvärld där han blir awesome".

 

Alltså, serien har många goda egenskaper. Den har en massa mystik att nysta i, den är brutal, vissa avsnitt och scener och utvecklingar är särskilt anmärkningsvärda -- ex. det omskakande avsnitt 15, eller de mittavsnitt som bryter ned huvudpersonen (ANN har en krönika om det; jag håller dock inte helt med i författarens läsning av serien eller huvudpersonen) -- men...

 

...i slutändan bryter den sig aldrig fri från mallen jag beskrev ovan, och efter det anmärkningsvärda i mitten av serien så överraskar den typ inte alls.

 

Fast jag vet ju inte, lättromanserien fortsätter ju, och den verkar ha varit populär och sälja helt okej (och vara gjord av motiverade producenter), så det kanske kommer mer, och det kanske tar några spännande vändningar. Jag skulle se det.

[MathJuice]

New Game!: Aoba Suzukaze ska börja jobba för första gången i hennes liv. Hennes jobb är hos Eagle Jump, spelutvecklarna bakom hennes favoritserie Fairies Story, och hon är en av medlemmarna i karaktärsteamet (vet ärligt talat inte hur man ska förklara det på ren svenska  ).

 

I ren och skär slice of life- anda hamnar vi i en serie som är moéfylld och lätt att sätta sig in i atmosfärsmässigt. Samtidigt så är serien dels ett sätt att relatera till ens första-dagen-på-jobbet-känsla man någon gång haft, dels så går det lite igenom arbetsprocessen i hur man arbetar kring att skapa mjukvara (inte för avancerat dock). Utöver det så finns det rikligt med karaktär i de olika karaktärerna runt omkring och hos Aoba. En karaktär som jag gillade skarpt är Umiko, huvudprogrammeraren som är rättfram i sitt språk samtidigt som hon inte vill vara för hård på någon (typiskt tsundere). Sen är hon tokig i airsoft och tvekar inte att använda hennes "skills" på folk som säger hennes efternamn (Ahagon) trots att hon explicit sagt att hon avskyr det.

 

Sammanfattningsvis så är det en klassisk slice of life som lånat lite lätt från serier om manga- eller animationsskapande samtidigt som den behåller den lugna och ljumna atmosfär man får av slice of life- genren. Varm stämning med mycket karaktär och inga mikrotransaktioner! 

[Truly]

Brotherhood: Final Fantasy XV - 7/10 - Riktigt taggad på spelet efter kort serien och Kingsglaive.

Berserk(2016) - 6/10 - Startade lite svagt med animationen men man blev snabbt bekväm med det.

Re: Zero kara Hajimeru Isekai Seikatsu - 8/10 - Rem!

Amaama to Inazuma - 6/10 - Nog blev man hungrig i alla fall.

Taboo Tattoo - 3/10 - Som skrivet av en tolvåring, lite imponerande på sitt sätt.

New Game! - 6/10 - Väldigt bra karaktärer i en hemskt opassande setting.

 

16/09/23

Kono Bijutsubu ni wa Mondai ga Aru! - 4/10 - Sido karaktärerna var nice. 

[Sceleris]

Handa-kun: en "prequel" till Barakamon (ung kalligrafikonstnär flyttar till avlägsen ö och lär känna knasigt folk i byn, särskilt småbarn); Handa-kun handlar om en på sin skola superpopulär kille (Handa) som tror att alla hatar honom. Det mesta av humorn går ut på att Handa tolkar sin omgivning och Handas omgivning tolkar Handa extremt olika -- alltså missförståndshumor. Jag tycker att det är jättekul, med flera gapskratt per avsnitt! Det blir ofta bisarrt, men mer jordnära än, säg, humorn i Gintama. Jag gillar faktiskt Handa-kun mer än Barakamon, och hade gärna sett Handa-kun-stödrollerna gästspela lite i Barakamon.

[MathJuice]

Love Live! Sunshine!!: Chika Takami blir en fangirl direkt hon upptäcker μ's och bestämmer sig för att bli en school idol precis som dom. Enter Aqours of Uranohoshi Girls' High School, idolgruppen från landet som ska ta Love Live med storm!

 

Föreställ er att Love Live tar en mer lantlig approach med mera humoristiska och dramatiska ögonblick. Annars är det i princip identiskt med förra serien, väldigt mycket kopiera och klistra in - liknande karaktärsdrag, liknande konflikter, liknande mönster etcetera (Chika är som en klon av Honoka kan man säga). Samtidigt som man kan dra flera paralleller mellan de två så har de flera fräscha drag som verkligen definierar serien. Du kommer gilla Aquours samtidigt som du känner att du saknar μ's lite grann. Kan säga direkt att det inte finns några cameos från förra serien utöver posters och videoklipp, vilket känns som ett missat tillfälle.