Sök igenom detta community

Min bror var en av 9500 finansiärer på Kickstarter när bolaget Oculus VR samlade in pengar för att göra en ordentlig utvecklarversion av de hemmagjorda virtual reality-visiren som började bli lite mer vanliga bland "do it yourself"-spelentusiaster åren 2011-2012. Nu när han hälsar på i krokarna så har han med sig sin Oculus Rift, så jag har passat på att spela en del med den. Tekniken i "Riften" är enkel: det är en LCD-skärm på 7" med upplösningen 1280x800 pixlar (640x400 per öga) som ligger en sisådär fem centimeter från ögonen. På skärmen ritas två bilder upp, ett för vardera öga, renderade ur lite olika perspektiv för 3D-effekten, förvrängda för att representera ett större synfält, och korrigerade med linser så att det ska se ut som att det virtuella synfältet visar den verkliga världen. Sensorer i manicken spårar huvudets rörelser, så att de återskapas i den virtuella världen och förstärker närvarokänslan. Överlag tycker jag att det är känns ganska bra. Upplösningen är för låg, det är verkligen som att stirra sin vanliga plattskärm på nära håll: man kan urskilja rutnätet, de enskilda pixlarna. Det gör att det ibland inte känns som att jag är på den virtuella platsen, men väl i något slags omslutande VR-rum. På den nivå det är nu känns det som något man skulle kunna hitta i och spela en stund i en arkadhall. Men beroende på spelet och hur man fokuserar och vad man tittar på så är det lätt att sugas in i upplevelsen. Huvudföljningen funkar väl. Jag har spelat Half-Life 2: Bara spelat några minuter, för det kraschade för mig ganska fort. Det är något slags officiell beta. Menyerna fungerar så där, det är väldigt liten text, lite som att hålla ett A4 på en armslängds avstånd; det låter kanske inte så farligt, men med den låga upplösningen blir det svårt att läsa. Djupkänslan var bra, men i och med hur allt är designat, liksom bulligt och stort, så kändes det mycket som att jag var lite mindre än jag borde vara, typ 150-160 cm lång istället (jag är 180). Förutom att man har osynliga armar kändes det ganska bra Portal 2: Samma som i HL2, men det kändes som att jag var ännu kortare, typ 140 cm lång. Trappräcken är så stora och tjocka och räcker så högt... Att gå genom portaler var oftast mindre påverkande än jag trodde det skulle vara. Att gå genom en väggportal och komma ut genom en golvportal var dock väldigt desorienterande en första gång, men sedan var det inte så farligt. Att falla i en loop (portal i tak ovanför portal i golv) var inte något särskilt. På grund av dåligt styrsystem (VR endast genom ett inofficiellt "hack") så var det lite svårspelat. Left 4 Dead 2: Jag hade stora problem med att spela det (bilden frös hela tiden), men det tror jag har med min dator att göra. Det lilla jag hann med var åtminstone ganska kul. Världsproportionerna kändes nog lite bättre än de ovanstående spelen, hyfsad närvarokänsla. Lite makabert att stirra på resterna av exploderade zombier. Team Fortress 2: Jag hade aldrig spelat TF2 förut, men det var rätt kul med VR! Spelade bara mot bottar, men det blev ändå typ 20-40 minuter per dag i två dagar. Bästa Source-spelet för Rift. De har olika styrsystem; det jag tyckte bäst om var det där musen styr kroppens horisontella riktning och vapensiktets vertikala riktning, medan huvudet är fritt att titta var det vill. (Dvs att man kan skjuta rakt fram samtidigt som man tittar bakåt.) Vet inte om jag vill prata om "närvaro" här i och med spelets tjocka, "tecknade" stil; det var definitivt mer "dataspel" än "värld" jämfört med de ovanstående. Men det hade åtminstone en spelmodell som man kunde se genom att titta nedåt! Det gör väldigt mycket! Mirror's Edge: Trots att karaktärsmodellen är mycket, mycket mer närvarande än i de andra så var det inte otroligt påverkande. Jag fick inte svindel av att falla ner för höghus eller balansera på bjälkar på tjugonde våningen. Fast, okej, när man gör kullerbyttor och sånt, då blir det väl lite knepigt att koppla balanssinnet med synen. För lite extra inlevelse (Faith sitter ju inte!) så stod jag upp när jag spelade. Kroppen, armarna och benen man ser tillför en del, men det tar samtidigt ifrån en del när man är begränsad i vilka håll man kan titta ibland: hänger man vid en kant så kan man inte titta rakt nedåt, och försöker man så tas man lite ur upplevelsen när det inte går. Det här var också ett inofficiellt hack, så styrsystemet var lite ointuitivt. : Det första jag fick pröva. Det var väl okej, men inget speciellt. Jag är förvisso ganska svårpåverkad av bergochdalbanor i allmänhet, men frånvaron av en kropp tog ifrån upplevelsen. : Med superhöga texturer på jorden hade det nog varit något alldeles, alldeles extra! Jag blev påmind om det där avsnittet av Planetes där en karaktär blir lösdrivande i rymden över jorden. Samma psykologiska effekt som där blev det inte, och inte heller ens översiktseffekten som astronauter rapporterat om. Jag försökte slunga mig mot jorden, men det gick inte. Fast lite läskigt var det. Tror det skulle ha varit ännu bättre om man spelade i något slags sele så att fötterna inte tog i golvet – så att man känner hur det är att falla från 340 kilometers höjd.Titans of Space: Det är en kul idé: man får spana in solsystemet, fast i "miniatyr", i miljondels skala. Jorden är där en sfär på 12,7 meter i diameter. Det funkar, men det får det att kännas som ett planetarium mer än ett solsystem. Lärorikt och maffigt. Jag tyckte verkligen, verkligen om kroppmodellen (även om den inte var speciellt "fotorealistisk")! Om jag satt med händerna i knät som modellen där och tittade på min VR-kropp, så kändes det verkligen som att det var min! Som att om jag skulle röra mina fingrar så skulle jag se fingrarna i rymdskeppet röra sig. Ett annat plus var att man kunde styra utan tangenbord/mus: det är en förprogrammerad rundvisning, men man får välja att gå vidare genom att titta i riktning mot en virtuell knapp. Skulle vilja prova en version med solsystemet i naturlig skala... Parrot Coaster: Fulare än den andra bergochdalbanan, men mycket roligare! Figurmodellen gör sitt även om den är ful. Själva åkturen är mycket mer spännande. För att göra det ordentligt så ställde jag upp en bordsfläkt som blåste mig i ansiktet, medan min bror stod bakom stolen och fick luta den för att simulera lutningarna i banan. Det blev väldigt roligt! Nästan 25% som upplevelsen av en verklig åktur! En bekant som fick åka blev väldigt yr av det, men han kanske inte är så mycket av en nöjesfältperson. : Kollade bara som kortast. För lågupplösta texturer. Borde kolla igen, men med (låten)! : Ett helikopterspel utan någon avancerad fysik eller sådant. Till en början väldigt knepigt och svajigt! Först svårt att koppla rätt hur rörelserna med musen påverkar helikoptern, och sen att hålla sig från att stiga/sjunka för fort eller överkompensera. Snabba svängar och starka lutningar gjorde att det blev ganska snurrigt – den andra killen som provade det blev yr i flera minuter efter en kort åktur! Själv är jag ju en hel karl, så jag blev fort en van helikopterpilot. Nu var det många, många år sedan jag senast åkte helikopter i verkligheten, men det var inte helt olikt, tror jag. : Allt är inte spel! Detta är alltså en virtuell biosalong! Den spelar upp filmer som man döper till movie.avi i programmets katalog, så jag provade med... senaste avsnittet av Shingeki no Kyojin/Attack on Titan! (Provade också Borta med vinden. Man tager vad man haver...) Jag har aldrig sett anime på riktig bio förut, det var faktiskt rätt häftigt att sitta där i de främre raderna och stirra upp på en stor duk! Det enda som fattades för en realistisk upplevelse var en spelarkropp och, förstås, jobbiga svin i sätena bakom som pratar i mobiltelefon och kastar popcorn. Allvarligt talat, hade upplösningen varit så hög att man inte kunde urskilja pixlarna så hade jag verkligen kunnat tänka mig att se på en hel virtuell biofilm. Min slutsats är att VR är en höjdare. Det är mycket mer än en gimmick, men inte direkt heller en revolution för vardagsspelande. Man kommer kanske inte att ta fram den bara för att spela någon match i något mer tävlingsinriktat, men när det handlar om inlevelse och upplevelse finns det definitivt tillämpningar där det är väl värt mödan, speciellt om vi i köpversionen får högre upplösning, lite bättre uppdateringsfrekvens, och fler huvudrörelsesensorer (för förflyttning, inte bara vridning som det är nu). Jag tänker så här, att jag skiter i Playstation 4 och Xbox One: jag tänker spara pengarna till ett VR-headset! (Oculus Rift i köpversion för ~2000 spänn typ hösten 2014 eller så?) Jag hade velat testa det med -spelkontrollen, med vilken man kan tillföra arm- och handrörelser, det hade varit nästa steg. Så vad tror ni då? Är det framtiden, eller är ni skeptiska?

Min bror är en förespråkare av VR, och en sak som han går igång på är tanken på "perfekt" VR, sådan VR där man har hela sin kroppsliga upplevelse simulerad – så som i Sword Art Online och liknande verk – till den grad att det känns absolut verkligt, hur besynnerlig situation man än befinner sig i, i VR-världen. (För diskussionens skull kan vi främst anta att "perfekt VR" är möjligt.) Jag vet att SAO slog an en sträng hos många människor, men jag undrar lite om ni går lika långt som min bror i denna fråga. Hans dröm är en värld där människor lever hela sina liv i den virtuella verkligheten, i konstanta simuleringar av inte bara Berserk-liknande äventyr och rymdutforskningar av främmande planeter och möten med utomjordingar, utan också hela den mänskliga upplevelsen: god mat, sex med sexigt folk (eller animekattflickor eller My Little Pony eller vad du råkar tända på), umgänge med vänner. Det är i grund och botten ett renodlat hedonistiskt levnadssätt. För mig personligen känns det inte riktigt "rätt". Jag tror inte på någon mening med livet annat än den man väljer själv, så exakt hur någon väljer att leva sitt liv är inte bättre eller sämre än något annat. Men ungefär som hur det hade känts som slöseri att bara ligga och knarka för att förorsaka konstant eufori, känns det lite slöseri att bara leva i en VR-värld som är till för användaren själv. Det finns så mycket att se och uppleva i vår gemensamma, fysiska verklighet, och de simulerade upplevelserna känns inte "äkta" i jämförelse. Vad känner ni om det här? Skulle ni vilja leva helt i VR om det gick – förutsatt att man inte dog bara för att man dog i VR-världen alltså!