Sök igenom detta community

Snacka om att tappa bollen! Tänker inte dra ut på det så mycket mer. Men herregud vad dålig den var. Eller... säg såhär. Första säsongen var helt okej, rätt bra faktiskt. Var inte helt vän med animationen, men konceptet var intresseväckande och jag höll mig investerad i storyn mellan vår stumme och märklige huvudrollskaraktär, och hur de lyckades bygga relationer till karaktärer som sedan urskillningslöst tar dem ifrån oss. Mycket underhållande, och en trevlig variation av äventyrsserierna där små historier berättas oberoende av varandra med huvudrollen som gemensam nämnare. Men andra säsongen. Vad fasen hände? De ignorerar totalt de spelregler de satte upp för Fushi i första säsongen, killen är nu allsmäktig och helt nya superkrafter dyker upp i serien utan att ens introduceras, för att direkt överglänsas av andra krafter som inte alls fungerar med storyn upp till det tillfället. Serien har ingen jäkla aning om vart den är på väg, och trots att den håller sig intressant ungefär halvvägs genom andra säsongen genom en intressant karaktär och sidohistorier så faller allting fullkomligt platt när andra hälften övergår till grått och tråkigt shounen-slagsmål där karaktärer vi inte bryr oss om skall skydda en plats som vi inte bryr oss om, med massa påhittade krafter som inte anknyter till de, vid det här laget, 30 avsnitt vi redan sätt. Allt för att inte ge oss någon ytterligare exposition om den övergripande storyn, om det ens finns någon. Som om inte det var nog så övergår den tidigare mystiska fienden genom story, "knockers", till att bli en clownig grå sörja av fiender som likt ett tower defense-spel från tidigt 2000-tal bara grötar sig över karaktärerna mot slutet. Inget av det mystiska och spännande med fienderna följer med in i fajten, ingenting spelar någon roll. Inga risker finns, inget står på spel och inget är intressant att kolla på längre. Roligt nog verkar serieskaparna förstått att ingen längre skulle vara investerad i denna plottriga och poänglösa värld de knappt ens byggt för oss att de direkt i slutet väljer att avsluta med en timeskip som i princip gör hela serien fram till slutet av andra säsongen fullkomligt poänglös. Ingenting spelade någon som helst roll. Eller vad vet jag, kanske var det viktigt på något sätt att flytta sig tusentals år från en renodlad fantasyvärld till i princip jorden i modern tid.... kanske återknyter detta till den stämningsfulla starten av serien med vår mystiske, märklige och stumma huvudkaraktär och hur han fick sin mänskliga kropp av en namnlös pojke, i en stuga mitt ute i ett öde och evigt snölandskap. Eller så har de ingen jävla aning om vad de pysslar med... Troligtvis inte.

(Otonari no Tenshi-sama ni Itsunomanika Dame Ningen ni Sareteita Ken) Oanmärkningsvärd ensamboende gymnasiekille utan hushållsförmåga råkar komma i kontakt med sin granne som också är skolans populäraste, snyggaste, smartaste, sportigaste, snällaste tjej, som börjar hjälpa honom av ”själviskhet”. Jag ogillar flicka-på-piedestal-upplägg som standard – dels för att det är en förnedrande underkastelse att hantera andra som ”övermänniskor”, dels för att önskeuppfyllningsfantasin om att vara den enda som får övermänniskans särbehandling känns patetisk – men till denna series försvar så har killen mestadels en sval ton och minimalt med tunghäfta. Det är egentligen mest serien i sig som sätter henne på piedestal, inte han. Så upplägget är inte hemskt. Kanske lite långsamt, och seriens ton är lite konstig, som ett drama utan dramatik (även om den antyder hennes privata svårigheter), men det är en enkel och tilltalande premiss om att komma varandra närmare under avslappnade och upprepade interaktioner.

(Tomo-chan wa Onnanoko!) Tomo är en karatestark gymnasietjej som är kär i sin bästa vän, Junichirō, men problemet är att Junichirō behandlar Tomo som en kille. Komedin följer Tomo som försöker bevisa sin kärlek till Junichiro och få honom att se henne som en flicka, samtidigt som hon också försöker hantera sina egna förvirrade känslor. Serien är rolig, hjärtvarm och rör sig om vänskap, kärlek och identitet. Hyfsat förtroendeingivande adaption. Produktionen är oanmärkningsvärd, men den gör inga dumheter. T.ex. behåller den väl originalets karaktärsdesign. Och fastän den baseras på en en-sida-per-dag yonkoma så känns det som att det sitter ihop helt okej. Många webbkortserier blir lätt utdragna i animeform, särskilt med fullängdsavsnitt. Röstskådespelarna är väl valda; Tomo spelas av Takahashi Rie, och det tog länge innan jag hörde att det var hon – det känns som att hon börjat bredda sina roller och rolltolkningar på sistone! Förstaavsnittet i sig är ganska regelmässigt och måttligt: introducera situationen och figurerna, inklusive flera stödfigurer som ger några lustigheter, som den snusktänkande killkompisen, och beundrartjejerna. Det är intressant att se en gammal avslutad webbmanga få anime. Produktionslistan listar bara Aniplex, Crunchyroll, och Kodansha-ägda Seikaisha, så jag undrar lite över resonemanget. Och tackar.

Maou Gakuin no Futekigousha: Shijou Saikyou no Maou no Shiso, Tensei shite Shison-tachi no Gakkou e Kayou II För två tusen år sedan räddade Anos andarnas drottning Reno från den himmelske fadern, guden Nousgalia, som ville att hon skulle föda "Guds barn". För att skydda henne när hon reser till Delsgade lämnar Anos sin högra hand Shin med henne. I nutiden har kriget mellan demoner och människor framgångsrikt förhindrats, vilket innebär att eleverna kan återvända till Demonkungsskolan. Om det bara vore så lätt att få fred. Folket i Dilhade måste nu möta sanningen om den efterlängtade demonkungen och anpassa sig till avskaffandet av kungahuset. Anos klass presenteras för sin nya ansvarige lärare, en av de legendariska fyra onda kungligheterna, som dock strax avslöjas som Nousgalia. Han gör det mycket tydligt att Anos är den sanna Tyranniets demonkung, vilket upprör de kungliga eleverna, och han undervisar klassen om förstörelsens gudinna Abernyu, vars kraft togs och förvandlades till ett svärd av Anos. Eftersom detta störde ordningen beslutade gudarna att skapa "Guds barn" för att förgöra honom. Han avslöjar också att detta väsen redan finns i akademin. Anos grupp delar sedan upp sig för att hitta "Guds barn" men varje grupp attackeras av underordnade från de fyra onda kungligheterna. Yūichirō Umehara ersätter Tatsuhisa Suzuki i rollen som Anos Voldigoad; Suzuki blev något opopulär efter en avslöjad otrohetsaffär och möjligt kontraktsbrott.

(Tensei Oujo to Tensai Reijou no Mahou Kakumei) Prinsessan Anisphia kan gott kallas för en pojkflicka: hon betackar sig politiken och kastar sig hellre in i en blodig strid mot monster, med hjälp av magiska verktyg hon varit med om att utveckla. Det visar sig att hon är en återfödd japanska som använder sin utomvärldsliga fantasi till att kompensera för sin brist på magisk förmåga. Detta medan kronprinsen lever ut en otome-spelklyscha: med pompa och ståt dumpar han sin fästmö Euphyllia. Dock råkar Anisphia komma kraschande med sin flygande kvast, och bestämmer sig för att om inte lillebror vill ha Euphyllia så får hon ta Euphyllia. Och kanske revolutionera världen på kuppen. Välproducerad ”klyschbrytande” isekai-romcom med yurisubtext. Prinsessan tycks charmig nog – pigg och bejakande – och jag ser fram emot att se mer.

(Eiyuuou, Bu wo Kiwameru Tame Tenseisu: Soshite, Sekai Saikyou no Minarai Kishi♀) Efter ett långt liv belönas hjältekonungen av en gudinna med en återfödsel, så att han denna gång kan ägna sitt liv åt stridskonst. Dock återföds han som en riddarfamiljs dotter – men han låter inte det hindra honom, och börjar dräpa drakar innan han hon kan gå, och hämnas familjens riddarheder innan hon börjat skolan. Föga överraskande story, men hyfsad produktion, med konstig linjestil och lite 90-talsinspirerad färgläggning. Kanske kan den ha lite bra actionanimation. Men jag blir alltid lite ställd till könsbytesserier som inte riktigt verkar göra något av könsidentitetsfrågan. Är det bara för att få se en kawaiiko istället för en snubbe?

På en ökenplanet, någon tid efter en ålder med rymdfart, lever människan ett hårt liv, koncentrerade kring vattenreningsverk som knappt någon kan laga, medan öknarna har kringströvande banditer. Nybörjarjournalisten Meryl, med cynisk fyllbult till kollega, snubblar över en eftersökt brottsling, Vash the Stampede, som visar sig vara en klumpig och älskad pacifist med teknologisk kunskap som de trodde var bortglömd. I en duell visar han sig vara extraordinärt skicklig med sin revolver, men han vill mest flyga under radarn, av rädsla för sin psykopatiske bror Knives som med flit sänkte koloniseringsrymdskeppen som de åkte på i sin barndom. Kraftigt omstöpt nyversion av den gamla fanfavoriten alltså, nu i full-3DCG. 3D är en sak, men desto mer kontroversiellt är nog omskrivningen, som att Meryls partner inte längre är en kvinna, utan en medelålders alkoholist, och jag undrar om inte Project Seeds-avslöjandena kom långt senare även i originalmangan. Jag tycker dock att det fungerar bra. Öppningssekvensen känns maffig, och duellscenen kul även om den utmanar ”suspense of disbelief” när bomber tar flera minuter på att falla typ hundra meter. Och världsuppbyggnaden blir kanske lite mer förvirrande än de tänkt sig. Animationen är överlag lite ryckig som vanligt med 3D-anime, men kroppsspråket och ansiktsuttrycken är mycket levande och dynamiska, mycket uttrycksfulla och roliga att se, och det känns som en toppklassproduktion. Det klassiska Trigun-riffet lyser dock med sin frånvaro.

(Ningen Fushin no Boukensha-tachi ga Sekai wo Sukuu you desu) En ung man blev utkastad ur sin äventyrsgrupp av sin egen adoptivfar, och dumpad av sin flickvän som bara var ute efter hans pengar. Nu har han blivit popidolnörd och lägger allt krut där. En ung adelsdam blev dumpad av sin fästmö, utkastad ur sin magiskola, och utesluten ur sin familj; bekant med pengar blir hon beroende av travspel. En f.d. präst ägnade sin tid åt att hjälpa folk, men fick sitta en tid i fängelse för anklagelser från en ung flicka vars närmanden han vänligt avvisade. Nu dämpar han sin frustration med kvinnor, vin och sång. Och en kvinnlig drakkrigare med smak för gourmetmat blev lämnad för att dö. De möts på en taverna och bekantar sig över öl och klagomål, förenade i sin misstro mot mänskligheten. De bestämmer sig för att bilda en äventyrsgrupp som respekterar varandras livsval (varandras laster) och arbetar med misstro inbyggt: i ”Survivors” ska ingen kunna bedra de andra. Medioker produktion, men en kärna som kan fungera. Känslan av att ha blivit förrådd är sympatisk, och temat om att våga öppna upp är starkt. Om något går det dock kanske för fort.

(Spy Kyoushitsu) Pseudo-Europa omkring år pseudo-1920. En bunt inkompetenta flickspioner väljs till grupp för omöjligt uppdrag. En superspion ska lära upp dem, men tyvärr är han inkompetent på undervisning. Medioker känsla, men det är inte strikt ”söta-tjejer-gör-söta-spionsaker”-fluff; dels för att den verkar ha åtminstone en manlig karaktär (blasfemi!), men den hade också nåt enstaka kul skämt och en överlistningsscen som var lite underhållande. Den har också en strukturellt respektabel start: den etablerar ett hot (omöjliga uppdrag är dödliga), ett direkt mål (bli bra), och en deadline (uppdraget börjar om en månad). Jag är försiktigt intresserad, och ska blicka vidare på några fler avsnitt.