Sök igenom detta community

Kawaiikos tältar. En animatör/bildmanustecknare/avsnittschef gör regidebut, med hjälp av en manuschef som har Anne-Happy och en massa Toei-avsnitt (One Piece och Precure) under bältet. Här är campingplatsen. Karaktärerna är förstås tunna, så som det brukar vara med kawaiiko-anime, men ämnet är lite lockande. Det var länge sedan jag kom mig för att tälta, och nog ser det ju lite mysigt ut att sitta och läsa ensam vid en lägereld. Jag gillar musiken. Det är av den diskretare sorten, men den är välarrangerad: ibland har den "irländska drag", ibland får den mig att tänka på musiken i Aria.

Ainz-sama är tillbaka! Men vad är detta? Tre avsnitt och allt vi får se är ödlor som pratar. Den generade honödlan var lite kul, men jag måste säga att jag är en aning förundrad över hur man valt att lägga så mycket tid på detta. Första animeserien täckte 3 av 12 utkomna volymer, så det finns ingen anledning till att ta det så långsamt.

Ja, då var det dags igen. Inte så väldans många som jag är intresserad av så här i förväg. Mangan Pop Team Epic har jag sett folk posta bilder av. Verkar bisarr, och även reklamen är konstig, så vi får väl se om den är kul. Jag älskar den gamla Cardcaptor Sakura-animeserien (och filmerna), det är en fenomenal barnserie, men jag vet ändå inte om jag ska se den nya. Mitsuboshi Colors bygger på en manga av en person som har gjort en annan serie, Hitori Bocchi no ○○ Seikatsu ("Hitori Bocchi" är ett namn, men också homonymt med "ensam") vilken är som en positiv moé-version av Watamote. Jag hade hellre sett den som anime, men jag har ingen aning om Mitsuboshi Colors är bra. Gakuen Babysitters är ganska lågmäld shōjomanga om två föräldralösa bröder som… inte får det så illa. Jag slutade läsa mangan när jag hörde att den skulle bli anime. Karakai Jōzu no Takagi-san ("duktiga retstickan Takagi") har jag också läst och lagt av med när den skulle bli anime. Jag gillade den väl helt okej, men egentligen var jag inte så förtjust i hennes fasoner. Killen hade förvisso inte så mycket emot att bli retad av henne, men det kändes ändå inte så snällt. Fast desto värre var ett enstaka kapitel som hoppade framåt i tiden och gav en spinoff (så att "storyn" har två serier som utspelar sig vid olika tidspunkter) som liksom spoilade sig självt. Det kändes onödigt. Yowapedal säsong 4 ska jag väl se, men det är mest för sakens skull. Overlord II är nog den jag mest ser fram emot, ärligt talat. Alltså, den är inte bra – den har ett ganska tråkigt sätt att skriva sina karaktärer, och känns för cynisk ibland – men jag är ändå intresserad av seriens mysterier och att se hur deras erövringsplaner kommer att arta sig. Violet Evergarden: Kyoanis superultrakvalitetsanime producerad med Netflix-pengar… kommer säkert att se bra ut. Men jag är försiktigt skeptisk till handlingen. Death March: Mangaversionen är inte den sämsta "isekai"-manga jag läst, men det säger tyvärr inte mycket. Den lider av det där typiska för sin genre: huvudpersonen är så mäktig att han liksom aldrig behöver oroa sig för nåt (och därmed inte vi heller), och så är han alltid så lugn att han liksom aldrig behöver bry sig över något (och därmed inte vi heller). Han går mest omkring och är lågmält välvillig. Storyn är procedurbetonad, typ "vi jagade en hare, X dödade den och Y flådde den och Z kokade den. Det var gott. Dagen efter övade jag på magi M. Sen packade vi ihop och reste till by B där vi sålde magiska stenar för P guld". Inte mycket till story. Hans "harem" (som han är helt sexuellt ointresserad av) är mer intressant än honom. Koi wa Ameagari no Yō ni: läst mangan men slutat p.g.a. animeserien. Lång, smal, tystlåten gymnasietjej jobbar som servitris och är kär i sin medelålders chef. Den har sina goda sidor, men jag gillar inte hur jävla ytligt kär mangan är i sin egen huvudkaraktär. Det kan vara hela kapitel som bara visar henne görandes ingenting särskilt, bara för att hon är en bishōjo eller nåt. Det hade varit en annan sak om hon var intressant som karaktär, men det är hon inte. Hon säger knappt något, hon tänker knappt något. Darling in the FranXX har blivit hyfsat hajpad, men jag vet inte riktigt varför. För att det är Studio Trigger? Saiki Kusuo no Sainan 2 ska jag väl se. Inget särskilt, men okej ESP-slapstick. Förhoppningsvis blir det några trevliga överraskningar bland serier jag inte nämnt – och bland serier jag har nämnt.

"Cool beauty"-gymnasieflicka gillar nudelsoppa. Från regissören av The Asterisk War, och manuschefen bakom Idolmaster: Cinderella Girls, And You Thought There Is Never a Girl Online och Eromanga-sensei. Synvinkelkaraktärens outtröttlighet gör henne mer intressant än den tråkiga Koizumi. Jag har aldrig ätit ramen. Även om jag hade det, så hade jag nog inte brytt mig så mycket om matlagningsdetaljerna. I matlagningsmanga t.ex. Sweetness and Lightning brukar jag mest skumma igenom matlagningen. Men det ser ganska gott ut! Här verkar det dock inte finnas så mycket alls bortom matbeskrivningar.

Tjejer åker till Sydpolen. Från regissör Atsuko Ishizuka, som regisserade Sakurasō no Pet na Kanojo, No Game No Life, och Hatayamata, och manuschef Jukki Hanada, som manuschefade Nichijō, Steins Gate, Chu2koi, No Game No Life, Hibike Euphonium, o.s.v. Tema: att våga ta steget och bryta vardagens mönster och uppleva något nytt! Helt okej första avsnitt, typ solid 3/5-poängare. Lite småljummet, kanske, verkar vara en fluffig "följ dina drömmar"-serie, men inget fel med det.

I den europeiska nationen Telesis ser vi efterföljderna av ett krig som nyss tagit slut och dess folk som försöker acklimatisera sig till vardagen. En av dom är flickan Violet, ung men nedbruten av krigets farhågor. Under konflikten användes hon mer som ett verktyg än en soldat, och hennes beteende är inte hennes eget utan måste beordras innan hon kan agera. Kriget tog hennes känslor, hennes händer och, ovetande för henne, den major som ledde henne i strid. Nu med nya handproteser och efternamnet Evergarden får hon ett erbjudande av ex-officeren Claudia Hodgins: Att börja om på nytt på en nystartad postfirma. Utan egen vilja eller någon form av taktkänsla har Violet svårt att rätta sig in i samhället, men sen får hon upp ett intresse i "Auto Memories Dolls". Dessa kvinnor sitter bakom en skrivmaskin och formulerar ett brev till de som inte är läs- eller skrivkunniga, och för därmed fram deras känslor. Vi följer Violet i hennes strävan att bli en Auto Memory Doll i hennes önskan att lära sig om känslor och innebörden i en viss mening. Netflix, Pony Canyon och Kyoto Animation har slagit ihop sig i detta projekt som varit hypat sedan första teasern dök upp. En serie som sticker ut från mängden och fångat blickar från folk som är ovana vid animé på en välkänd plattform och med en studio som kan förmedla känslor och bra animation. Känslomässigt känns det igen från Hibike! Euphonium och Clannad Afterstory, men med en mer seriös underton och en huvudperson som kan misstas för en robot, vilket gör övergången mer effektfull. Animationen ger ett varmt intryck och flyter på riktigt bra även i hektiska situationer. Det har även fina detaljer under lugnare stunder som verkligen lyfter fram arbetet som har lagt bakom produktionen. Så om du följer KyoAni-förbannelsen där man skippar varannan serie, se då till att du inte hoppar över Violet Evergarden.