Sök igenom detta community

(Otonari no Tenshi-sama ni Itsunomanika Dame Ningen ni Sareteita Ken) Oanmärkningsvärd ensamboende gymnasiekille utan hushållsförmåga råkar komma i kontakt med sin granne som också är skolans populäraste, snyggaste, smartaste, sportigaste, snällaste tjej, som börjar hjälpa honom av ”själviskhet”. Jag ogillar flicka-på-piedestal-upplägg som standard – dels för att det är en förnedrande underkastelse att hantera andra som ”övermänniskor”, dels för att önskeuppfyllningsfantasin om att vara den enda som får övermänniskans särbehandling känns patetisk – men till denna series försvar så har killen mestadels en sval ton och minimalt med tunghäfta. Det är egentligen mest serien i sig som sätter henne på piedestal, inte han. Så upplägget är inte hemskt. Kanske lite långsamt, och seriens ton är lite konstig, som ett drama utan dramatik (även om den antyder hennes privata svårigheter), men det är en enkel och tilltalande premiss om att komma varandra närmare under avslappnade och upprepade interaktioner.

(Tomo-chan wa Onnanoko!) Tomo är en karatestark gymnasietjej som är kär i sin bästa vän, Junichirō, men problemet är att Junichirō behandlar Tomo som en kille. Komedin följer Tomo som försöker bevisa sin kärlek till Junichiro och få honom att se henne som en flicka, samtidigt som hon också försöker hantera sina egna förvirrade känslor. Serien är rolig, hjärtvarm och rör sig om vänskap, kärlek och identitet. Hyfsat förtroendeingivande adaption. Produktionen är oanmärkningsvärd, men den gör inga dumheter. T.ex. behåller den väl originalets karaktärsdesign. Och fastän den baseras på en en-sida-per-dag yonkoma så känns det som att det sitter ihop helt okej. Många webbkortserier blir lätt utdragna i animeform, särskilt med fullängdsavsnitt. Röstskådespelarna är väl valda; Tomo spelas av Takahashi Rie, och det tog länge innan jag hörde att det var hon – det känns som att hon börjat bredda sina roller och rolltolkningar på sistone! Förstaavsnittet i sig är ganska regelmässigt och måttligt: introducera situationen och figurerna, inklusive flera stödfigurer som ger några lustigheter, som den snusktänkande killkompisen, och beundrartjejerna. Det är intressant att se en gammal avslutad webbmanga få anime. Produktionslistan listar bara Aniplex, Crunchyroll, och Kodansha-ägda Seikaisha, så jag undrar lite över resonemanget. Och tackar.

(Tensei Oujo to Tensai Reijou no Mahou Kakumei) Prinsessan Anisphia kan gott kallas för en pojkflicka: hon betackar sig politiken och kastar sig hellre in i en blodig strid mot monster, med hjälp av magiska verktyg hon varit med om att utveckla. Det visar sig att hon är en återfödd japanska som använder sin utomvärldsliga fantasi till att kompensera för sin brist på magisk förmåga. Detta medan kronprinsen lever ut en otome-spelklyscha: med pompa och ståt dumpar han sin fästmö Euphyllia. Dock råkar Anisphia komma kraschande med sin flygande kvast, och bestämmer sig för att om inte lillebror vill ha Euphyllia så får hon ta Euphyllia. Och kanske revolutionera världen på kuppen. Välproducerad ”klyschbrytande” isekai-romcom med yurisubtext. Prinsessan tycks charmig nog – pigg och bejakande – och jag ser fram emot att se mer.

Staden Orario har en enorm underjordisk labyrint, allmänt känd som "Monsterhålan" ("Dungeon"). Dess mystiska namn attraherar spänning, drömmar om ära, och förhoppningar om romantik med en vacker tös. I denna drömmarnas och begärens stad, har nya äventyraren Bell Cranel sitt eget ödesmättade möte med den lilla gudinnan Hestia. Således börjar berättelsen om en pojke som strävar att bli den bästa äventyraren, och en enslig gudinna som söker anhängare. Båda hoppas de uppnå sina mål och kanske få lite romantik vid sidan om. (Beskrivning från MyAnimeList.)

Jag tillbringade gårdagsnatten med att läsa en serie som bara växer och växer för mig. Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Yumi Tamuras ännu pågående (hittills uppe i sisådär 25 volymer) serie 7 Seeds börjar med att en grupp ungdomar, totala främlingar för varandra, vaknar upp till havs, mitt under en storm. De minns inte hur de kommit dit, men de lyckas ta sig i land. Det är dock en öde ö med ett helt främmande och livsfarligt ekosystem. Efter många mödor så erkänner en av dem att de är grupp Sommar B: ett av fem lag på vardera sju utvalda överlevare (därav "7 seeds") plus en guide i varje lag, som Japans regering lät frysa ned på obestämd tid för att försöka ge mänskligheten en andra chans från en katastrof. Under seriens lopp får man följa deras lag och andra överlevare i deras resa för att förstå vad som hänt och för att överleva. Jag blev inte alls fångad från start. Skissartad stil, många hästansikten i designen, och grötiga teckningar (åtminstone i naturscener där det ibland, och speciellt då rumsteckningar, kan vara svårt att se vad saker ska föreställa). Serien har för min del inte heller någon riktigt stark "hook". Inte dåligt, men inte så där superfängslande. Jag var helt enkelt inte övertygad om att mysterierna skulle vara speciellt intressanta. Men ju mer av berättelsen som uppdagades, ju fler karaktärer som introducerades och livsöden som presenterades, desto mer sögs jag in. Det är en mycket välskriven berättelse! För det första är handlingen överraskande sofistikerad. Den känns planerad nästan in i minsta detalj, med skilda trådar som vävs ihop på oväntade sätt, medan författarinnan berikar berättelsen med kulturella referenser och trovärdiga detaljer. Den är också dramaturgiskt mogen: den växlar mellan de olika grupperna, och ibland långa flashback-sekvenser, på ett sätt som bevarar spänningen, och det är sällan som "bara ett kapitel till"-känslan ger med sig. För det andra är figurerna intressanta. De är utfyllda och dynamiska, fulla av motstridiga viljor och behov. Hur de olika karaktärerna växer varandra nära och hur de interagerar med utomstående känns äkta. Den har många inspirerande porträtt av starka kvinnor som ger allt trots motgångar och faror, men med en mänsklig ömtålighet. Serien visar "svaga" män som inte är sorten som kan bestiga berg, men som ändå lever med värdighet och en förmåga att stå upp för något när det behövs. "Svaga" eller "starka" -- vilka som är vilka kan vara en perspektivfråga --, alla utvecklas de. De man vid ett tillfälle avskytt kan humaniseras och bli respektabla, medan andra karaktärer som man innerligt empatiserat för kan dra åt sig läsarens starkaste förakt. För det tredje är det en rik, inlevelsefull berättelse. Som all god science fiction ställer den etiska frågor och frågor om hur vi skulle handla i olika situationer, frågor om människans natur. Helgar medlen ändamålet? Vad är överlevnad värt? Vad är individens rätt mot samhället? Finns det något man kan kalla en värdig död? Eller ett meningslöst liv? Den är mästerligt, djupt tragisk i sina avbildningar av olyckliga omständigheter och mänsklig grymhet i en värld utan hopp om annan räddning än den man själv står för -- och lita inte för mycket på att "plot armor" ska rädda just dina favoriter. Det är en serie som konfronterar sina karaktärer -- och oss -- med huvudsanningar om människans tillvaro: du kommer någon gång att dö. Alla du känner kommer någon gång att dö. Vissa i förtid, vissa i tumult och plågor. Allt som människan har presterat och byggt under vår civilisations historia kommer någon gång att bli till intet. Hela mänskligheten kommer att dö ut. Så vad är en människas liv värt? Men det är, imponerande nog, inte deprimerande. Det handlar om människor som har hopp, och som på ett sätt eller annat försöker finna egna svar. Och det är väl vad varje läsare -- och icke-läsare -- också måste göra.

Ni har väl hört talas om Densha Otoko, "Tågmannen"? Under den pseudonymen började en japansk forumbesökare att i mars 2004 be om råd: han hade räddat en till synes förnäm flicka från ett fyllo på tåget, och nu hade de upprättat en kontakt med varandra. Han var intresserad av den unga damen, men han hade ett problem: han var en 22-årig otaku utan någon erfarenhet av kvinnor. Men han var inte ensam: med hjälp av forumets många besökare så lyckades den ädla nörden till slut vinna den fina flickans hjärta! Så vad får man om man korsar denna moderna Askungen-sagan om Densha Otoko med den fantastiska, råpsykologiska uppväxtberättelsen Onani Master Kurosawa? Svar: Chikan Otoko: Tafsmannen! Chikan Otoko (även kallad Molester Man) tar sin början när en 20-årig kille skyndar sig hem. På vägen hamnar han bakom en ung tjej, och han, tja, han skrämmer skiten ur henne: hon har haft problem med stalkare och tror att han är av samma sort. Det ena leder till det andra och polisen blir inblandad -- men han lyckas övertyga henne om att det bara var ett missförstånd. De upprättar en kontakt med varandra, och nu börjar den unge mannen bli intresserad: hon är ju faktiskt rätt söt. I hopp om att bli nästa Densha Otoko så börjar han söka råd på nätet, under pseudonymen "Tafsaren". Men är verkligen den unga damen "Miss Förstånd" intresserad av denna deppiga 20-åriga kille utan vänner, utan framtidsutsikter och utan ett rent hjärta? Berättelsen är verkligen så enkel. Nästan. Det handlar om hur Tafsaren, som har hjärtat på rätta stället men inte direkt bästa sociala förmågan, blir kompis med Miss Förstånd och hennes väninnor, och känslorna som utvecklas. Det är rodnande kinder, det är tårar, det är skratt, det är långa kedjor av mobilmeddelanden sent på nätterna. Onani Master Kurosawa -- jag kan inte rekommendera den nog! -- utgick från en ganska knäpp premiss, och byggde upp psykologiskt trovärdiga och tragiska karaktärer. I Chikan Otoko är premissen så gott som realistisk rakt igenom, och vi har våra psykologiskt trovärdiga karaktärer. Tafsaren och de andra utvecklar relationer som hela tiden får mig att tänka att "fan, det är ju verkligen så här det går till -- i stort sett". De växer varandra närmare, och Tafsaren som människa, ett steg i taget. Och, ja, jag måste väl erkänna att det ingår ett visst mått av igenkännande. Serien är tecknad av Takuma Yokota, killen som tecknade Onani Master Kurosawa, och även om jag inte tänkte på det så mycket när jag läste OMK, så kan han rita alldeles tillräckligt. Det är förstås skissartat, som syns på bilden, men hans layouter är bra -- och han har talang för att sätta in mangaparodier på sina ställen. Chikan Otoko kommer i 21 kapitel, de flesta kring 30-45 sidor långa. Några är så korta som 10 sidor, men vi ser också kapitellängder upp mot 65 sidor. Jag vet inte totala sidantalet, men det tog ungefär 5,5 timmar för mig att läsa. Det var vad min natt gick till istället för att sova. För när jag väl hade börjat kunde jag inte sluta.