Sök igenom detta community

(Tensei Oujo to Tensai Reijou no Mahou Kakumei) Prinsessan Anisphia kan gott kallas för en pojkflicka: hon betackar sig politiken och kastar sig hellre in i en blodig strid mot monster, med hjälp av magiska verktyg hon varit med om att utveckla. Det visar sig att hon är en återfödd japanska som använder sin utomvärldsliga fantasi till att kompensera för sin brist på magisk förmåga. Detta medan kronprinsen lever ut en otome-spelklyscha: med pompa och ståt dumpar han sin fästmö Euphyllia. Dock råkar Anisphia komma kraschande med sin flygande kvast, och bestämmer sig för att om inte lillebror vill ha Euphyllia så får hon ta Euphyllia. Och kanske revolutionera världen på kuppen. Välproducerad ”klyschbrytande” isekai-romcom med yurisubtext. Prinsessan tycks charmig nog – pigg och bejakande – och jag ser fram emot att se mer.

Slime Isekai har varit på min PTW-list ett tag, men så öppnades en lucka under januari där jag började bingea första säsongen. Liknelsen till slice of life som vissa nämnde fanns där och även om vissa tyckte att det var en del filler (förståeligt i slutet i alla fall) så gillade jag den. En bra mix av humor och allvar som försöker vara wholesome för det mesta. Säsong 2 börjar starkt och fortsatte på samma formula, men ändrades drastiskt och det känns som ett mönster jag sett tidigare. Som sagt så en intressant vändning som tar kål på mig för jag kan inte bingea den utan måste vänta en hel vecka på den...

Skoltjej återföds som spindel i fantasyvärld och måste använda all sin list för att överleva i monsterfyllda grottor – medan hennes klasskamrater fått desto lindrigare reinkarnationer. Vad tycker folk? Personligen är jag skeptisk (jag tycker att det är ganska oengagerande och otilltalande), men jag har följt mangaversionen i några år, och det är tillräckliga skillnader för att väcka mitt intresse. Kollade upp originallättromanen och det är tydligen bara mangaversionen som helt skippar hennes klasskamraters perspektiv; vet inte riktigt vad jag tycker om det, vilket som är bättre. Jag har alltså läst i några år, mer än 9 volymer, och alla de där människorna (och alven) som introducerades var helt nya för mig. Det är lite intressant för mig att se hur det utvecklas, ur ett berättartekniskt perspektiv.

Efter några halvtaskiga veckor om irrelevant skit (vem bryr sig om den där sketna byn? Fast det var åtminstone bättre än ödlorna i Overlord II), så händer äntligen saker, som @Soverejn skrev, och det måste man väl hålla med om – Ainz lurar äventyrare från kejsardömet att “invadera” Nazarick för att få en ursäkt att skramla med sabeln mot kejsardömet och därmed röja sin existens och sin makt för omvärlden – men serien visade också sin meningslöst illvilliga sida igen. I'm not feeling it. Jag tänker alltså på det här med att lura in och döda och stycka oskyldiga namngivna karaktärer med personligheter. Nu menar jag inte att jag hann bli något stort fan av figurerna, då deras närvaro var kortvarig och deras bakgrunder och karaktärskoncept var schabloner; de fick bara tillräckligt med introduktion och tid för att understryka vad som stod på spel för dem (gruppens kamratskap! Parets kärlek! Tjejens småsystrar!), för att sedan utöva grymhet mot dem. Det känns som helt onödig sadism, ur ett berättarperspektiv. Etiskt är det ju ingen skillnad mot att döda en namngiven karaktär som en namnlös karaktär, men berättarmässigt är det en mycket stor skillnad. Det måste liksom ha en tydlig funktion. Hade superskurkmonstren varit antagonister, som i en vanlig berättelse, hade det kunnat tjäna syftet att göra dem mer förhatliga, men jag får inte känslan att Overlord är som Death Note, där ju huvudpersonen är någon som man inte ska heja på. Om man ska heja på Ainz och gänget, så är det nära “edgelord”-nivå att låta dem vara extremt onda, om det då inte har någon funktion, som sagt. Ett sätt att se det på är ju givetvis att “Overlord har gjort ett medvetet val att handla om superskurkmonster, och då är det ju bara en konsekvens att de gör som superskurkmonster gör: dödar människor, äter människor, torterar människor, sätter skräck i människor” – men Ainz är inte ett superskurkmonster, han är en vanlig mänsklig dataspelare som rollspelar som superskurkmonster, och alla hans undersåtar var programmerade NPC-figurer skapade av mänskliga dataspelare som knappast hade velat att deras skapelser skulle få liv och gå ut och verkligen utöva ondska på människor. Det var bara ett spel för dem. Det känns som att Overlord helst vill glömma detta, för det enda som “Ainz är egentligen en människa” används för är lustiga sekvenser där han tänker som en avdelningschef på ett företag och inte som en “last boss”-karaktär. Serien hade kunnat göra mer med det etiska dilemmat — eller gjort om så att han aldrig hade varit en människa till att börja med. Det Overlord som jag helst vill se är ett där den tydliga människan inuti Ainz försöker se ut som en superskurkmonsterboss för sina undersåtar, men som genomför planer som faktiskt inte är så superskurkmonsteraktiga. Det har potential för både komik (t.ex. roliga missförstånd) och spänning (ska undersåtarna lyckas se igenom honom?).