Sök igenom detta community

Så i söndags började jag läsa Haruhi Suzumiyas melankoli. Tre kapitel in så är det helt okej, men... jag har en fundering om hur jag läser, och undrar hur ni andra gör. Alltså, det är inte ovanligt att läsare föreställer sig att det som man läser spelas upp "som en film" i huvudet. I vanliga böcker så är det inget särskilt märkvärdigt. Men lättromaner är inte vanliga böcker: de har en bestämd vision om hur figurerna och världen ser ut. När jag nu läser Haruhi så skiter jag i det. Jag skiter i bilderna som är med i boken. Jag skiter i mina minnen om hur allt ser ut och låter i animeversionerna. Det är till hälften automatiskt, till hälften tvingat. Jag föreställer mig nämligen världen som otecknad. Jag har inga superbestämda bilder av hur de ser ut, men jag tänker mig att de ser ut som helt vanliga japanska gymnasieungdomar (förutom att tjejerna är snygga, för att de beskrivs som det i boken). Kyon, Haruhi, Yuki, Mikuru och Itsuki ser i min fantasi ut som något i stil med dessa människor: Deras röster är inte animeröster, utan 16-åringars röster, och när de pratar hör jag japanska. Jag är förstås inte så bra på japanska, men jag behöver inte kunna orden så exakt eftersom det mer är en fråga om språkljud. Dessutom fyller jag på med en del saker, till exempel Kyons riktiga namn. I början av boken föreställde jag mig honom presentera sig för klassen med något namn i stil med "Kyōichi Tanaka" eller så. Jag tänker mig inte heller att figurerna rör sig och spelar över som i anime eller J-drama, utan mer som riktiga människor. Det må vara "en film i huvudet", men det är inte en film. Så hur tusan tänker ni när ni läser lättromaner? Skiljer det sig från andra böcker? Ser ni en animeserie i huvudet? Eller otecknat, som jag? Eller föreställer ni er ingenting alls?