Sök igenom detta community

Som jag skrev i en statusuppdatering så ägnade jag hela söndagen åt att läsa ikapp Prison School. Två volymer på lördagen, och så drygt 21 volymer på söndagen. Prison School, tecknad och berättad av Akira Hiramoto i Weekly Young Magazine sedan 2011, utspelar sig på en gymnasieskola som just har börjat ta in manliga elever. I den allra första årskullen, med boende på ett separat litet elevhem, finns fem pojkar -- som får samsas om skolan med 1016 flickor. Men när flickorna mystiskt undviker dem så bestämmer de sig i kåt desperation för något drastiskt: att spionera på tjejerna i badet. De blir dock tagna på bar gärning, "med byxorna nere" i dubbel bemärkelse(!), och döms till en månad i skolans fängelse. Och ett fängelse är det: metallgaller över fönster och dörrar, svartvitrandiga fängelseuniformer, och till och med straffarbete. (Ett hårt straff, men bättre än relegering.) Det lömska lönnelevrådet, som låg bakom pojkarnas tidigare utfrysning, blir deras fängelsevakter, och de visar pojkarna ingen nåd. Men när en av pojkarna fixar en dejt så inleds en plan, en plan på att bryta sig ut... Mina erfarenheter med Prison School är som sagt ganska färska. Jag kollade ett slumpmässigt valt kapitel för några år sedan, men tyckte bara att det såg vulgärt och smaklöst ut. Men när det kom en animeversion regisserad av Tsutomu Mizushima, som ett halvår tidigare gett oss den fantastiska serien Shirobako, så var jag tvungen att ge den en chans. Det var fortfarande vulgärt, nästan pornografiskt, och den är vämjelig på många sätt -- men det är meningen. Serien har en brutal, absurdhumoristisk ådra. Poängen med serien är i princip att allvaret är uppskruvat till 120 %, fastän situationerna bara är sjuka och verklighetsfrånvända. Resultatet blir komik, stor komik. Jag brukar inte gapskratta åt anime och manga, men Prison School får mig att gapskratta -- mellan mina utrop av "ånej!" och "h@n kan väl inte... H@n gjorde det!?". Pojkarna är vidriga. Främsta hjälten Kiyoshi ser normal nog ut, och hans wannabe-värstingkompis Shingo likaså, men kinahistoriefantasten Gakuto är (initialt) en obehaglig långhårig nörd, den sjuklige Joe är en tanig, huvbeklädd man som hostar blod, och André är en fläskklump med knappt mänskliga drag (och buddhaöron). Och även Kiyoshi och Shingo visar sina frånstötande sidor när de är kåta. Tjejerna är mestadels tecknade med sköna anletsdrag. Skarpa anletsprofiler, stora eller vassa ögon, putande läppar och så vidare. De är lite tecknade som modeller, och ser -- likt pojkarna -- åratal äldre ut än sin ålder. Fångarnas främsta "plågoande" (inom citattecken) är elevrådets viceordförande. Hon har kläder som är för små och bröst som är för stora, högklackade knästövlar och en kjol som är ständigt för kort, en skärande kylig blick, och ständig kameltå. Jag tror att jag har skrivit om det förut, men jag ser inte manga och anime som om de skulle ge trogna representationer av en verklighet. Alltså, med fotografier så ser man genom ett foto världen som den ser ut, som ett fönster. Men jag ser inte mangabildrutor (eller animebildrutor) som om de vore fönster till sina fiktiva världar. Istället ger de en tolkad bild av världarna. Inte bara visuellt, utan även i övrigt. Vad jag vill komma till är att seriens synvinkel är densamma som unga, hormonstinna tonårspojkars, och det syns i allt från design till berättelse. I psykologin är en "homunculus" en bild av en människa där man låter storlekar på kroppsdelar återspegla hur mycket vikt våra hjärnor sätter i dem; se denna illustration. Vi är liksom mycket mer medvetna om våra läppar och händer och könsorgan, än vad vi är om våra örsnibbar eller den där punkten på ryggen mellan skulderbladen. På så sätt ser jag viceordförande som ett slags homunculus för de där kåta pojkarna. Förutom henne som en homunculus så är som sagt alla tjejer tilldragande, för alla är potentiella partners för pojkarna. Och alla situationer är mångfaldigt gånger allvarligare än rimligt, för så är det ju när man är ung. I början hade jag problem med serien. Dels för att den var så pornografisk, men också för att den var så brutal mot pojkarna. De tar emot väldigt hård misshandel från lönnelevrådet, sådan att näsor bryts och blodet forsar, och även om de unga oskulderna i fängelset finner sexuell njutning i att misshandlas av hypererotiska damer så var det tvivelaktigt; de kvinnliga vakterna var också vidriga, om än på ett annat sätt än pojkarna. Men det är bara en uppfattning. Det är "komiskt våld", sådant som läker brutna näsor och krossade glasögon mellan bildrutor. Vi kan sätta det i kontrast med ett tillfälle när någon på riktigt bryter någon annans arm, och det sätter spår. I övrigt är våldet bara uppfattningsvis, och jag läser det som att deras riktiga misshandel inte var fullt så stark. Med det så kunde jag förlåta Prison School för den aspekten -- och till slut började våldet att höra till skämten som jag skrattar åt --, och uppskatta serien för vad den gör rätt. Förutom att den är bisarr och rolig, så är den överraskande välskriven. Det är en fängelseserie, och vad är väl inte en fängelseserie utan invecklade flyktplaner? Det är mästerligt hur problem och lösningar visar sig i jämn takt, med alldeles rätta måtten av "cliffhangers" och förebud. Något nämns i ett kapitel som spelar en viktig roll i ett senare, eller kanske det vi ser är till för att lura oss lika mycket som för att lura figurerna -- och hur tusan ska karaktärena komma ur just den eller den knipan, i någon situation som hör till toppskiktet av absurd gymnasiemanga/-anime. Det är på riktigt spännande, samtidigt som det är helt sjukt och komiskt. Det är nog lätt hänt att serien får med sig den sortens manliga läsare som är mer benägna att hålla en polariserad syn på de kvinnliga karaktärerna, särskilt i början, typ sorterar dem i två fack: de söta och oskuldsfulla flickorna som praktiskt taget är pojkarnas "byten", och de grymma och lömska som är pojkarnas fiender. Men en sådan bild gör inte serien rättvisa. Medan fångvaktarnas övervåld är oförsvarligt så har pojkarna också gjort sådant som är svårt att rättfärdiga, med allt annat än ädla motivationer. Det är inte för inte som serien målar upp dem som den gör. Ytterligare gör den ett överraskande bra jobb med att sympatisera karaktärer. Exempelvis den grymma och utmanande viceordföranden har sina egna förklaringar och kontraster till både beteende och utseende. Serien hade inte varit hälften så lyckad utan sin tecknarstil. Jag har redan diskuterat karaktärsdesignen, som ger det troligtvis starkaste intrycket, men den är väldigt skickligt tecknad i övrigt. Bakgrunder är detaljerade och välplanerade, och minspel och kroppsställningar används till bästa effekt, liksom närbilder, helbilder, kameravinklar och perspektiv. Allt hjälper till för att skärpa det ironiska allvaret eller vässa humorn i någon scen -- eller höja sötheten hos någon tjej. En sak jag särskilt gillar är när Hiramoto ritar med ultravidvinkel ("fisheye"), en teknik som är utmärkt t.ex. för att poängtera en figurs relation till eller medvetenhet om sin omgivning, för att ge ett subjektivt intryck, eller för att helt enkelt visa mer. Inte för att det betyder något när jag säger det, men jag kan inte föreställa mig att det är en enkel teknik ens för en rutinerad tecknare, och Hiramoto gör det felfritt, även tidigt i serien innan stilen stabiliserats. Jag har redan använt ordet "kameltå" i min recension, och det är inte en slump. Det är inte en serie för den som ogillar sexuellt innehåll. Det här är inte bara "fanservice" eller "ecchi", som vissa så gulligt vill kalla det. Det här är rått, in-your-face, borderline-pornografiskt. Det är bröstvårtor och stjärtar och trosfluktar överallt, och även en och annan penis. Jag gillar inte dålig, halvhjärtad fanservice, men det här är helhjärtat, det är dekadent och perverst, i ordens bästa betydelse. Animeversionen täcker med sina 13 TV-avsnitt plus köpavsnitt fram till och med volym 9, så den skrider fram i en rasande fart. Men fejk-allvaret är seriens kanske viktigaste beståndsdel, och animeversionen understödjer det utmärkt med sin musik och sitt skådespeleri, så om Prison School låter intressant så kan jag verkligen rekommendera den. Det till trots så måste jag säga att jag gillade mangaversionen ännu mer, kanske helt enkelt för att det är mer av den. Den är inte utan skavanker -- främst hur de senaste runt 20 eller fler kapitlen varit ganska långsamma, om än fortfarande helt jävla urflippade -- men det är så kul att följa pojkarnas galna och tankspridda planer, karatetjejen Hanas allt mer vridna hämndlystnad, nördtjejen Mitsukos Rube Goldberg-otur, den bisarra rektorn, och ständigt föränderliga allianser och vänskaper, och mycket mer.

det är nåt som fått mig i tankar jag bruka surfa runt på skämt sidor och sånt senaste månader ha jag sett en del kommentarer som klagar över fanservice är för mycke och alla dagens anime ha för mycket stora bröst, är det bara jag som ha missat det eller dem som överdriver med sitt feminism snack ? själv bry jag mig inte så värst mycke över anime/manga tjejer bröst eller perfecta kroppar visst heter jag ecchi-sama men jag är inte en ecchi manic som en yaoi-fan girls för yaoi(bara så ni vet)