Sök igenom detta community

Little Busters! är en TV-anime gjord av JC Staff och baserad på Key/Visual Art's' sjätte spel. Huvudpersonen i Little Busters! är Riki Naoe, en klent byggd men klokt lagd gymnasiekille med narkolepsi. Vid ung ålder dog hans föräldrar, men han räddades från sin efterföljande depression när han blev vänner med Kyosuke Natsume, Rin Natsume, Kengo Miyazawa och Masato Inohara. Tillsammans kallar de sig Little Busters och är ett extremt tajt kompisgäng som finns för varandra i ur och skur. Vid händelsernas början går medlemmarna i Little Busters i andra året på ett internatgymnasium (utom Kyosuke, som är ett år äldre och går i klassen över dem andra) och Kyosuke har precis bestämt att de ska spela en baseballmatch. Eftersom de inte har tillräckligt många medlemmar får Riki i uppgift att samla fler medlemmar (helst flickor, så Rin slipper vara ensam tjej i laget). Riki hittar fem jämnåriga tjejer som fyller denna uppgift: Komari Kamikita, Haruka Saigusa, Kudryavka "Kud" Noumi, Yuiko Kurugaya och Mio Nishizono och bygger ny vänskap med dem. Samtidigt som alldagliga händelser har sin gång i kompisgänget börjar underliga saker hända. Rin och Riki får meddelanden skickade till sig som kommer i form av lappar fastknutna i en katts svans. Meddelandena, som verkar kunna förutspå framtiden, ger dem uppgifter att lösa med den hägrande belöningen: "Den här världen har en hemlighet. Lös uppgifterna om ni vill veta den." Ibland förtjänar ett projekt en tråd trots att det egentligen inte är något mästerverk, eller ens speciellt bra alls. Little Busters! är ett sådant projekt som jag finner intressant av flera anledningar. Jag är en självbekänd Key-tard och gillar i allmänhet allt Key spyr ur sig och i synnerhet om KyoAni fått rodda om spelen till animerad form. Angel Beats (2010) var ovanlig i att (förutom det att animen kom före spelet i detta fall) PA Works animerade istället för KyoAni (man hade ju nästan trott att KyoAni med sina fina prestationer hade livstids kontrakt med Maeda). Trots Jun Maedas gudomliga musik och animation av yppersta kvalitet orkade inte Angel Beats riktigt upp i samma nivå som guldtitlarna 2005-2009 - det var något som saknades. Kanske därför blev det stor kalabalik i leden när det påannonserades att Keys sjätte spel Little Busters! skulle adapteras, men inte heller den av KyoAni utan av JC Staff (exempelvis här: http://www.anime.se/forum/topic/5855-little-busters-fr%C3%A5n-key-kommer-som-anime/). När avsnitten började sändas i höstas var kritiken mycket blandad. Många (inklusive jag själv) tyckte att animationen var undermålig och produktionen lämnade mycket att önska, men en del röster var helt lyriska - av ordval och referenser uppenbart frälsta av att ha spelat visuellromanen innan. När jag kommit sex avsnitt in i serien och storyn och produktionen verkligen inte såg ut att vända till det bättre frågade jag mig därför: Måste man kanske ha spelat spelet för att kunna uppskatta den animerade serien? Det vore knappast ett idealfall, men möjligheten fanns där i och med att alla de positiva rösterna alltid verkade sitta inne med mer information än som var uppenbart. Så jag gjorde det enda rätta och avbröt mitt tittande och spelade igenom Little Busters! visuellromanen. Min recension av den ligger i en annan tråd: http://www.anime.se/forum/topic/5992-vilka-vn-spelar-du-just-nu-och-vad-tycker-du-om-dem/?p=143561 Rustad med min nya kunskap tog jag itu med tv-serien på nytt. Ep 01-03: Common route Interaktionerna mellan karaktärerna var faktiskt rätt bra, animen undviker de allra mest idiotiska konversationerna från spelet som jag störde mig på. Röstisarna är av yppersta klass - varför spelar inte de här grabbarna och tjejerna in de allra senaste och hippaste animeserierna dagarna i ända? Tomoe Tamiyasu (Rin) har nog i ett blixtnedslag stulit, förutom mitt hjärta, förstaplatsen på min lista över kvinnliga seiyuu. Hon är så bra att jag redan nu har en nominering klar för AAA 2013. Animationen var dock uppenbart fallerande, mycket stillbilder, inkonsekventa karaktärsteckningar (främst av Masato). Begränsad användning av Maedas magnifika soundtrack, vilket kan ses som att de vill bygga upp soundtracket långsamt, vilket är potentiellt bra. Ep 04-06: Komari Komaris berättelse kändes alltför ihoptryckt! Detta intryck skulle sedan bli allmängiltigt för hela tv-serien, men redan i avsnitt sex var detta den starkaste känslan jag hade. Bra "impact" och tempoväxling till tragedi (vilket gör Komaris berättelse till ett undantagsfall såväl i animen som i spelet), men alltför skyndsamt avhandlat, speciellt mot slutet. Bra interaktioner och tajming av röster, fortsatt bra röster. Den känslomässiga punchen levereras fint (trots fortsatt begränsat användande av musiken) och vänskapsbudskapet drivs hem. Bakomliggande handling och speljämförelser Komaris berättelse är den som har minst övernaturliga inslag och passar perfekt som den första att avhandlas. Komari är inte min favorit, men hon växte i mina ögon under såväl spelets som seriens gång. Hennes bylsiga klädstil döljer att hon är den näst kurvigaste tjejen i Little Busters efter Yuiko. Hennes "privata" outfit är, något överraskande (men ganska välkommet), en svart gothic lolita klänning. Komari har den på sig under hennes och Rikis date. Jag hade inga problem med att de gick på en date i tv-serien, det framställdes harmlöst nästan i förbigående på ett sätt som funkade utmärkt och gav inga problem med kontinuiteten i historian (önskar bara att de kunde ha gjort det lika smidigt i de andra namnruttsadapteringarna). I spelet är utflykterna till ålderdomshemmet mer av en tête-a-tête mellan Riki och Komari medan i animen hänger hela Little Busters med. Detta skulle under hela tv-serien komma att ligga emot i etablerandet av medkänslan för tjejerna som namnrutterna fokuserar på: mindre personliga interaktioner mellan hjälten och hjältinnorna; interaktionerna med hela gänget blir för utspädd. I Komaris berättelse var dock denna trend ännu ganska liten. Mina manliga tårar fick användning i avsnitt sex, när hela Little Busters slöt upp bakom Riki och hjälpte honom att hjälpa Komari. Shit, vilka kompisar! Upplösningen och Komaris acceptans kom dock för snabbt och enkelt på slutet vilket förstörde magin något. Rin hade en mer framträdande roll i Komaris läkningsprocess jämfört med spelet, ett smart grepp för att hjälpa till att cementera Rins och Komaris kommande nära vänskap. Ep 07-11: Common route (samt inledningar till Haruka, Kud och Mio) Viktiga avsnitt som bygger upp handlingen inför tre av hjältinnornas berättelser (eller egentligen fyra, Rin har delar av handlingen också). Störst fokus ligger på komedi och den biten funkar rätt bra. Men när storyn slappnar av så märker åtminstone jag bristerna i animationen desto mer. Interaktionerna och tajmningen kändes artificiell också, främst under Harukas del av handlingen. Ep 12-14: Mio Mio och Midori = Edward och Brad? Mios och Midoris berättelse tilltalade mig när jag spelade spelet. En överdos av svårmod, tonårsangst och förklädda självmordstendenser. Och så toppar vi det med en skopa mind screw och filosofi/psykiatri. Här kan man välja hur mycket av de övernaturliga elementen man vill läsa in och hur mycket man väljer att tolka som gestaltningar av karaktärernas psyken. Mios "låtsassyster" Midori kan antingen ses som en ren produkt av hennes dissociativa personlighetssyndrom, eller ett Key-magiskt korporeellt förverkligande av detsamma, eller ett mellanting där man inte riktigt vet ut eller in. Parallellerna till filmen Fight Club kommer utan vidare provokation och åtminstone i romanen lyckades berättelsen leverera på ett utsökt sätt. På slutet läste jag i ett så frenetiskt tempo att de alltmer frekventa konflikterna mellan verklighet och inbillning föll sig helt naturliga och crescendot när Riki simmar ut i havet tills han börjar drunkna för att nå punkten mellan liv och död som krävs för att kontakta skuggvärlden där Mio vistas kändes helt "rätt." I animen blev allt återigen av utrymmesskäl smärtsamt nedklippt och interaktionerna lider mer än i någon annan berättelse, undantaget Haruka (som blev helt totalt slaktad). Animationen under drunkningssekvensen var skrattretande. I romanen fanns dessutom ett element av kryp-skräck som inte alls kom till sin rätt i animen. Midori framställdes mer harmlöst, vilket reducerade twisten när man får reda på vad Mio/Midori egentligen tänkte på slutet. Dock ska animen ha en personlig eloge för att den tolkar slutet på Mios berättelse på samma sätt som jag: Midori "fortsätter existera vid Mios sida" heter det i romanen, i praktiken innebär det att hennes ego uppgår i Mios och att hennes personligheter smälter samman til en enda (jag tippar 70% Mio, 30% Midori). I spelet slipper man kontinuitetsproblemen detta orsakar: man "spelar ju bara om spelet," även om jag vid det laget hade fullt utvecklat känslan att man kanske egentligen inte alls bara spelade om spelet utan att något hängde ihop från varje omspelning på ett ganska fasansfullt sätt (jag spelade Mio efter Komari, Haruka och Kud). Varför tolkar editorn radbrytning som "slut på hide-kommandot"? Trots tv-seriens tillkortakommanden i förmedlingen är den underliggande storyn tillräckligt stark för att leverera till viss grad i känsloregistret. Här användes Jun Maedas musikbomb Faraway (romaji: Haruka Kanata; i romanen, spelad i "rekommenderad" ordning, stöter man passande nog på den under slutscenen i Harukas och Kanatas berättelse) för första gången i animen, vilket utlöste Niagarafall - dock av fel anledning kan jag tycka för min del: det var nämligen associationerna till Haruka och Refrain som triggade min reaktion. Det är så synd, för man kan ju se att om detta animerats och producerats i en högre klass så hade avsnitt 14 kunnat nå Clannad-nivåer. Mio/Midori har, föga förvånande, två klädstilar under skoltid förutom en privat. Hennes privata kläder är passande anonyma och går i svart och vitt. Ep 15: Common route (den ökända transperioden i Rikis liv) Ett komiskt avsnitt som kombinerar två av de kuligaste momenten i common route från spelet, Riki som trap, plus Rin och Komari i badet. What's not to like? Ep 16-18: Haruka Harukas berättelse, med fokus på konflikten mellan henne och disciplinnämndens ordförande Kanata Futaki, börjar byggas upp några avsnitt innan innan den får en alldeles för snabb upplösning (anar ni en trend ännu?). Haruka och Kanata I romanen trappas konflikten upp gradvis under nästan fyra timmars läsning (Mio och Haruka har de mest utbyggda och komplexa historierna) och den berömda scenen i regnet är, för det första, just i regnet och passar in i berättelsen just för att konflikten stegrats så försiktigt men oåterkalleligt långt vid det laget scenen inträffar. Att Haruka och Kanata är tvillingar listar man ut ganska snabbt och hatet dem emellan framställs smärtsamt verkligt. Det är i romanen alltså. I animen har man tagit scenerna som måste vara med (hemma hos Haruka, svarta tavlan, chiffong tårtan, regnscenen) och limmat ihop dem utan några andra scener som ger dem sammanhang. Harukas privata kläder (sexiga och starkt punk-influerade; tjänade som en "eye-opener" för mig när jag spelade spelet och gjorde mig... mer delaktig i Harukas öde), som hon gärna bär i spelet eftersom mycket av storyn utspelar sig på fritiden, utelämnas helt bara för att dyka upp i eftertexterna i avsnitt 18. Det blev bara plumpt och fel. Något desto mer essentiellt till Harukas berättelse som också nästan helt utelämnades var hennes potentiella far och interaktionerna dem emellan. Det är som man klippt bort hälften av Harukas berättelse och inte brytt sig om att göra återstoden sammanhängande. En stor besvikelse. Personligen gillade jag Harukas berättelse bäst av namnrutterna i romanen (delat med Mio) för att den var väl berättad, hade ett fint budskap och använde stämningsmusiken i Little Busters! till fullo. Ep 19-20: Common route (samt Kud) Avsnitt 19 tjänade som ännu en uppvärmare för Kud, men skiftade fokus från Riki/Kud till Little Busters/Kud, med samma effekter som beskrivits tidigare. Avsnitt 20 var ett Rin-avsnitt, Om man kan se förbi den låga kvaliteten är faktiskt de här humoravsnitten rätt okej. Och ju mer Rin, desto gladare är jag. Aikawa var ganska menlös dock. Ep 21-23: Kud Så var det äntligen dags för Kuds berättelse. Kud var, om man får tro ryktena, den mest populära av namnrutterna i spelet när det begav sig, sett till den breda japanska massan. Själv tyckte jag det var den sämsta. I min spelrecension kommenterade jag varför: Utdrag och utveckling av spelrecensionen I särklass det största kastet från komik till melankoli, de övernaturliga elementen kändes malplacerade (det hjälpte inte att man tänkte att det "bara var Key-magi") och framför allt romansen kändes malplacerad. Inte bara för att Kud är en så uppenbar loli, men även för att man knappt fick några vinkar alls under common route om att det skulle kunna bli något mellan Kud och Riki, det kan man åtminstone säga om de flesta andra tjejerna. Kuds berättelse skrevs av den minst erfarne Key-medarbetaren i gänget och var vete mig den berättelse som fick mest omarbetning i Little Busters! Ecstasy. Jag har inte spelat LB! EX, men jag fick en glimt av Kuds H-scener på någons blog och jag kan inte få dem osedda, tyvärr. NSFW är en underdrift. NSFS (Not safe for Sweden) är nog en mer korrekt beskrivning. Jag ska vara riktigt dömande och gissa att detta är en del av förklaringen varför hon blev så populär. Jag reserverar mig för oexaktheter - bilderna kan möjligen ha kommit från Kud Wafter (spin-offspelet). Jag stängde blogsidan så fort att jag inte hann ta reda på mer fakta. Animen gör ett hedervärt försök att skildra Kuds berättelse och de huvudsakliga handlingselementen. Dialogerna var inte riktigt så irriterande som när jag först läste dem i spelet: Key tog retard-moe-genren aningen för långt i Kuds rutt, vilket resulterade i att Kud framstod som ännu omognare än vad som krävs för att kvalificera som loli. Trots detta faller berättelsen återigen på att allt är för komprimerat, och att allt är komprimerat utan finess. Logiken i interaktionerna lider och någon medkänsla för Kud hinner aldrig byggas upp (trots att hennes historias premisser började flikas in redan i avsnitt sju eller tidigare). Angående handlingen: Kuds problem 1. Hon mobbas för att hon presterar dåligt på proven och pratar dålig engelska. Egentligen är Kud rätt smart, men har aldrig haft något hemland eller någon fast skolgång. Hennes modersmål är ryska men alla övriga språk hon försökt lära sig verkar bli ihopblandade (hon klarar dock japanska galant om ni frågar mig). Och så blir hon nervös på proven och skriver svaren i fel rutor. I förlagan är Rikis och Kuds privata studiecirklar början på deras romans men i tv-serien var man tvungen att fokusera på interaktionen med de övriga kompisarna av kontinuitetsskäl. 2. Hon känner sig ensam och vill ha tag i en rumskompis. Hjälp kommer från ett oväntat håll. 3. Hennes mamma är kosmonaut och deltar i en misslyckad raketuppskjutning, vilket leder till missnöje och revolt på deras hemland, söderhavsön Tevua (som i Little Busters! universum råkar vara en före detta Sovjetstat). Storyn så over the top att jag har svårt att smälta den, och det är innan de ens börjar blanda in de övernaturliga elementen (som jag har mycket svårt att passa in i handlingen; jag har läst en nöjaktig förklaring i efterhand men inte ens originalspelet lyckades knyta ihop trådarna i det här avseendet). Ep 24-26: Common route (samt Rin och Kengo) Episod 24 visar Rins sista uppdrag från katten Lennon och tjänar till att ytterligare bygga hennes vänskap med Komari. Det är gulligt och menlöst, men fokus ligger verkligen på Rin och Komari mer än forcerat på hela Little Busters. Det är denna approach JC Staff skulle ha tagit från början. De specifika vänskaperna skulle ha byggt upp bilden av kamratskapen i alla fall tror jag. Episod 25 och 26 redovisar slutet på common route: baseballmatchen. Ett bra ställe att klippa säsongen och lägga upp för säsong två (som skulle komma att döpas till Little Busters! ~Refrain~). Men har gängets träning betalt sig? Har man verkligen chans mot motståndarlaget som Kyosuke satt ihop från alla skolans sportklubbar? En viss karaktärs förvandling mellan första och andra genomspelningen av romanen inträffar I romanen är, oavsett vilken av namnrutterna man fokuserar på första genomspelningen, Kengo av en cynisk och reserverad karaktär. Han är aldrig med i baseballmatchen på slutet! När man sedan startar om spelet med samma save-fil för att försöka sig på nästa rutt så blir det tidigt uppenbart att berättelsen ändrar sig lite mellan varje upprepning: Kengo smälter efter ett tag och går med i baseballaget och visar en helt ny sida! Detta ger en första förvarning att dessa små ändringar har en kapital betydelse för den övergripande handlingen samt cementerar Kengos personlighet, som i mitt tycke växer mer än de flesta andra under spelet. I tv-serien spar man Kengos förvandling till de allra sista avsnitten, vilket passar mycket bra i och med att vi bara får uppleva baseballmatchen en gång istället för sex. Det görs dessutom förvånansvärt bra, en höjning över resten av dramat i serien. Observera att det blev uppenbart för tittarna tidigt i säsongen att hela berättelsen om Little Busters inte skulle rymmas i 26 avsnitt. Yuiko, Rin och Refrain sparas... till en andra säsong som kanske, kanske inte, skulle animeras i framtiden. EDIT: Bara några veckor efter sista avsnittet sänts annonserades Little Busters! ~Refrain~ ut och den löpte mellan oktober och december 2013... Jag kanske skriver en recension om denna andra säsong vid ett senare tillfälle i denna tråd. Så blev Little Busters! tv-serien så mycket bättre efter att ha spelat romanen? Nej, det blev den verkligen inte. Den övergripande kvaliteten är verkligen med dagens mått usel. Jag kan i alla fall förstå fler scener än innan och jag kan tänka "Ah, men i romanen fick man ju en ordentlig förklaring till den här fem sekunders snutten." Något jag däremot är innerligt glad över är att jag spelade den faktiskt riktigt minnesvärda romanen innan jag fick viktiga historieelement spolierade av den pinsamma animen. Jag uppmanar andra Key-tards att göra detsamma, och förpassa denna adaptering till samma låda som den värdelösa Clannad-filmen av Toei... Betyg: 4/10