Sök igenom detta community

"Efter mer än 12 000 år begynner nu en ny legend" När jag hörde tal om att Sōsei no Aquarion skulle få en uppföljare hade jag endast en fråga: Varför? Sōsei no Aquarion, eller kort och gott Aquarion, är en apokalyptisk robotanimé från 2005. Under 26 avsnitt får man följa vildpojken Apollo, kraftpaketet Sylvia, hennes galante bror Sirius, och andra ungdomspiloter med superförmågor på organisationen DEAVA, som skyddar mänskligheten mot de onda skuggänglarnas anfall: de kidnappar människor för att stjäla deras livsenergi. Sylvia, Apollo och Sirius. Serien har två gimmickar: dels att superroboten Aquarion är uppbyggd av tre förvandlande flygplan med tre piloter, och beroende på vilka piloter som är med om förenandet (合体 gattai) så får Aquarion olika förmågor (till exempel oändligt förlängningsbara armar). Det är inte bara en mekanisk förening, utan även en förening av piloternas själar: deras reaktioner brukar av tittare beskrivas som orgasmiska. Seriens andra gimmick är den stående frågan om vem av karaktärerna som är en reinkarnation av den mäktiga skuggängeln Apollonius, som vid en liknande attack 12 000 år tidigare förrådde sin egen sort, för kärleken till människan Celiane, och gav dem Aquarion. Aquarion är... inte så bra. Mest minnesvärt för min del är Yoko Kannos musik, som likt alltid är på hög nivå; serien markerade också början på hennes samarbete med sångerskan Akino från a capella-gruppen Bless4: i kombination har de några otroligt bra animélåtar. Jag gillar också seriens själva grundidé med "kärleken som spänner över 12 000 år", och dess karaktärer är egentligen okej. Problemet var mest att serien inte blev rolig att följa. Visst hade den lite humor, men mestadels känns den ganska ljummen, och det hjälpte inte att den var visuellt oattraktiv. Frågan jag hade inför Aquarion Evol var alltså: "Varför ska en medioker serie få en uppföljare, när så många bra serier går utan?" Med facit i handen: För att göra en mycket bättre serie! Amata. Röstskådis: Yūki Kaji. (Haruyuki i Accel World, Shū i Guilty Crown, Kōichi i Hanasaku Iroha.) Seriens huvudperson är den föräldralöse Amata, som jobbar på en biograf. Hans favoritfilm är Aquarias himmel, en film som baseras på en viss legend om förbjuden kärlek mellan en viss Apollo och en viss Sylvia... men filmen är över 10 år gammal och i princip bortglömd, så biografen står alltid tom när den spelas. Förutom nu, då det sitter kvar en besökare efter filmen slutat. Mikono. Röstskådis: Ai Kayano. (Kanade i Chihayafuru, Inori i Guilty Crown, Menma i Anohana.) Pang! Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? För det verkar nog Amata göra när han ser en ung flicka rörd till tårar av hans favoritfilm. De stämmer träff för att prata om filmen, och ägnar dagen åt att åka gondol. Att den vackra staden har kanoner uppställda var och varstans påminner dock om att de lever under ett hot. Nya Venedig. Eller nåt. Det händer att en främmande makt från planeten Altair anländer med stora maskiner för att kidnappa människor, av okänd anledning. De enda som kan skydda dem? Organisationen Neo-DEAVA. I Aquarion Evol är Neo-DEAVA typ ett slags militärgymnasieskola där unga män och kvinnor får lära sig att styra ett slags flygplan som kan förenas till en robotform som kallas Aquaria. En intressant skillnad från föregångarens DEAVA är att Neo-DEAVA är uppdelad i en flickskola och en pojkskola, och allt samröre flickor och pojkar emellan är strängt förbjudet. För att understryka detta går, tvärs över skolplanen, en mur som kallas (och jag skämtar inte) Berlinmuren. Ännu mer förbjudet är för flickor och pojkar att ingå i en robotförening. Neo-DEAVAs högkvarter. Enligt animémall 32A blir förstås Amata och Mikono värvade av Neo-Deava, på varsin del av skolan. Låt oss presentera deras klasskamrater och andra viktiga figurer: Andy (Kōsuke Toriumi): Amatas glada rumskamrat. Andy gillar två saker i världen: tjejer och hål. Hans förmåga är att göra hål i saker och ting. Till exempel i marken. Cayenne (Ken'ichi Suzumura) tar mycket allvarligt på sin uppgift som pilot, och hans stoiskhet går hem hos tjejerna. Han har en profetisk förmåga, och hyser agg mot Amata för att han dragit in Mikono i Neo-DEAVA. Shrade (Daisuke Namikawa), en av skolans kraftfullaste elever, är ännu mer populär än Cayenne, och när Shrade trycker på sin "bäste vän" går tjejernas fujoshi-cylindrar igång för fullt. Zessica (Kana Hanazawa) är den utmanande tjejen i serien. Hon tycker att det är skönt med föreningar mellan bara tjejer, men tänker sig att en förening med killar skulle vara ännu bättre. MIX (Ayumi Fujimura) är Zessicas motsats, en pryd ung dam som avskyr pojkar och vill hålla dem borta. Och... eh... ??? Dessa är bara några figurer ur galleriet, förstås. En av tjejerna går omkring hela serien med en påse över huvudet. Bara en sån sak, liksom. Eller vad sägs om en cyborgman med robotkäke och robotarmar – som äter spaghetti med sin robotgaffelhand? Eller skolans lilla lilahåriga rektor (röstad av den ljuvliga Sakura Tange)? Eller den helt oförliknelige Fudō? Aquarion Evol har andra gimmickar än sin föregångare. Reinkarnation och orgasmiska föreningar spelar helt klart in, men Evol handlar om kärlek och sex på ett mer grundläggande sätt än vad den gamla Aquarion gjorde. Man kan nästan föreställa sig att seriens skapare Shōji Kawamori har sett sitt lands trender i sex och samlevnad och blivit orolig: det sägs ju att allt fler ungdomar avvisar sex (vad nu det kan bero på), och befolkningen beräknas minska med 1 miljon människor varje år, i flera årtionden framöver! Serien skulle kunna vara Kawamoris svar på detta, och i januari 2012 kunde singlar i Tokyo få vara med om ett dejtingevenemang med Aquarion Evol-tema(!). Temat går igen överallt, till exempel i att fiendeplaneten Altair kallar jorden för Vega: i ostasiatiska legender är stjärnorna Altair och Vega älskare som separeras av Vintergatan; endast en natt om året kan de träffas igen. Tack vare detta kan jag inte ens läsa en avsnittstitel som "Den enögde piloten" utan att fnissa. (Men när en karaktär säger att det är skönt att ingå i förening med en tjej så råder det förstås inget tvivel om vad som antyds.) Jag såg klart Aquarion Evol idag och kände att jag bara måste få fler att se denna serie. Designen är söt och färgglad, bakgrunderna är detaljerade och välmålade, datorgrafiken (robotarna är i full 3DCG) är förhållandevis välintegrerad, musiken är fortsatt underbar (nya Akino-låtar!), och Mari Okada (Hōrō Musuko, Hanasaku Iroha, Anohana) har fått ihop en bunt figurer som man kan tycka om. Det som gör serien verkligt underhållande är att den går en balansgång mellan flams och allvar i både innehåll och presentation. Aquarion Evol har jättemånga störtlöjliga saker som görs på fullt allvar i seriens universum så att det blir roligt utan att bli parodiskt. Ett exempel är den ständigt obegriplige Fudō som genomskådar alla situationer med en knäpp replik. För, fan, när de sitter i sin superrobot och avger sina allvarliga superrobotpilotvrål och skjuter rosa hjärtstrålar så kan jag bara gapskratta och tänka att det här är lysande! PS: Man behöver inte ha sett på den gamla Aquarion. Allt man behöver veta återberättas i Aquarion Evol.