Sök igenom detta community

Källa: Crunchyroll Mangaserien ska ju som bekant börja om, och nu ryktas det alltså om att det kommer en ny tecknad TV-serie. Det får mig att undra om inte en del av uppehållet i publikationen kan bero på att Yoshihiro Togashi har samarbetat med produktionkommittén, ungefär som jag tror att Kentaro Miuras förseningar med Berserk beror mer på filmprojektet än Idolmaster. Ärligt talat så vet jag inte om jag behöver någon animéfortsättning. Jag följer mangan, och det har aldrig blivit så bra som det var i York Shin.

Hej! Jag har försökt list ut hur man skriver ett Anime manus (t.ex. formellt utseende). Det är nämligen så att jag skrivit ungefär en tredjedel på en bok (133 sidor) och funderar på om jag ska göra om det jag har till ett manus, översätta det och försöka sälja det. Jag vill inte anställa någon som skriver om det så jag vore tacksam om någon här vet om en mall eller liknande jag kan använda för att själv skapa ett manus? Handlingen utspelar sig i ett post Apocalyptiskt Europa, i en av de få enorma framtidsstäderna döpta till Urbanica: 1-6. Läsaren följer en huvudkaraktär Shade / Joshua Devlin - ur första persons format - och hans närmaste vänner som tillhör ett stort gäng med fasadklättrande frihetskämpar som ständigt kämpar för att behålla så mycket frihet de kan i ett samhälle som är extremt klass-segregerat och hårt styrt av staten. Jag har inspirerats av några av mina favorit Anime serier t.ex. Wolf's rain, Ergo Proxy och Air gear. Jag har kopierat in de första fyra sidorna från boken för den som är intresserad. Del I. Staden Vinden kändes som en vägg mot mitt ansikte, varje sekund påminde min kropp mig om att den gjorde sitt yttersta. Det kändes nästan som jag vore döv, som om min hörsel försvunnit i adrenalinruset, men den snabba hetsande rytmen av mina fötter och min egen puls som bankade i tinningarna hördes nu allt för tydligt. Det var som att springa igenom en lång grå tunnel, formerna från byggnaderna omkring mig flämtade flyktigt och konturlöst i ögonvrån. Min blick var fäst rakt framåt och fokuserades endast när nästa hinder tvingade mig att reagera. Jag svängde runt så många hushörn jag kunde i ett försök att skaka dem av mig, jag kunde inte höra dem, och jag tittade aldrig heller bakåt för att se efter om de var kvar, men jag visste att de var bakom mig lika väl som jag visste att vattnet från de enorma sprinklersystemen i stadens kupoltak och under nivå två föll på mig – sprinklersystemen hade installerats för att skölja av stadens gator eftersom stadens tak inte bara stänger ute solens brännande strålar men även alla de andra av jordens naturliga krafter. Jag brydde mig inte om det artificiella regnet, för nu rörde jag mig utan att tänka på det kroppsliga, allt jag gjorde var instinktivt. Hade mina förföljare varit vanliga ordningslegionärer skulle jag inte ha oroat mig för att de skulle hinna ikapp, men de skepnaderna jag sett innan var smidiga som vore de en korsning mellan apa och katt. De får inte hinna ikapp mig, det var den enda tanken som for genom mitt huvud. Trettio meter längre fram reste sig en hög rödbrun tidshärjad tegelmur. Jag tog instinktivt ett par steg upp för muren för att vinna lite höjd och sträckte mig snabbt efter murens överkant. När jag fått grepp tryckte jag ifrån med fötterna, sen hävde jag mig smidigt över, såg en plats att landa på och minimerade kraften på mina knän genom att föra kraften framåt i en rullning, det gav mig fart i rätt riktning för att kunna springa utan att sakta ner. I Normala fall skulle den känsla man får av att springa så här kännas som en frihet, men inte nu; Jag var livrädd, jag visste hur snabbt ett liv kunde släckas och var väl medveten om vad som skulle hända mig om det som sprang bakom mig kom tillräckligt nära. Alltihop började tio timmar tidigare. Jag satte mig ner högst upp på en byggnadsställning i distrikt trehundranittioåtta E. Jag och drygt tvåhundra andra arbetare byggde den grundläggande strukturen på en riktigt skrytsam skyskrapa, bara basen var gigantisk. Jag hade precis avslutat ett fem timmar långt förmiddagspass av bultsäkrande svetsning och satte mig ner för att äta min medhavda lunch med den fantastiska utsikten av myllret av människor på gatorna och de blänkande skyskraporna framför mig. Halvägs igenom min något torra baguette kunde jag höra skrammel tätt följt av en duns, sedan hördes en man någonstans under mig argt ropa något på ett språk jag inte förstod, följt av en kort skur med nått som lät som ett halvt dussin projektiler från en bultpistol ljudligt träffa en balk på våningen under. Plötsligt hördes en välbekant röst: ”Ruhe mann! Du hade kunnat skada någon med den där.” Det var Creutz, han hade förmodligen vält något på mannen med bultpistolen när han klättrat upp. Jag kunde nu se hans svarta läder handskar med avklippta fingertoppar greppa tag i kanten framför mig, jag gick fram och räckte honom min högerhand. ”Danke”, sa han med ett brett leende och hävde sig upp. Han lade sin högra handflata bakom huvudet. ”Dom är argsinta dom där italienarna” fortsatte han och log nu ännu bredare än förut. ”Du tror inte han varit mindre arg om du tagit stegen istället för att klättra på något han höll på att bulta fast?” Ett litet hånfullt leende fanns på mina läppar. Creutz fnös till och borstade av lite damm från sina svetsglasögon, de såg ut precis som mina, de som jag nu hade satt upp i pannan på min olivgröna brittiska patrull keps. Svetsglasögonen hade små svarta glas och de fästes runt våra snaggade huvuden med en elastisk rem. Att snagga huvudet var mer än försiktighetsåtgärd än en stil sak, då och då brukade små svetsloppor hoppa ner i håret och hade man otur fattade det eld. ”Du vet att det bara är de lata och de lama som tar stegen Shady”, Sa Creutz till sitt försvar med en överlägsen min när han fortsatte borsta sitt mörkblå åtsittande linne och härmade sedan nått som liknade en hjärndöd zombie. ”Jo jag vet” Jag spelade uppgiven. Creutz hostade ljudligt ett par gånger ”Du borde verkligen skaffa nått slags andningsskydd, man får ju damm överallt, inte minst i lungorna”, sa han och hostade doft en gång till. ”Jo det är sant, jag ser att du redan skaffat det” jag tittade menande på den röda näsduken som hängde runt Creutz hals. ”Den här? Nej, nej den här fick jag av en tjej igår, men den duger ypperligt för estetiska ändamål” Jag visste att Creutz menade hans starka intresse för graffitti – En sorts stil av gatukonst där man använder sig av sprayfärg, vissa anser att det är skadegörelse –, det var olagligt på nivå två och tre där medelklassen och överklassadeln bodde, men här på nivå ett hade ordningslegionärerna slutat bry sig. Och tur var väll det för Creutz vida olivgröna byxor hade fläckar från sprayfärg överallt. ”Visst, du snodde den säkert från en hund när du var ute och var estetisk igår” Jag gjorde en svagt grimaserade min på skämt mot honom. Creutz öppnade munnen föra att försvara sig men stängde den igen och log mot mig som om han menade att jag kände honom för väl.